När den spanska republiken föll i och med inbördeskriget 1936-1939, tvingades Mercè Rodoreda (1908-1983) i exil och bosatte sig först i Frankrike och sedan i Schweiz. Hon återvände inte till Spanien förrän Franco hade dött och landet var demokratiskt igen. Merparten av sina romaner skrev hon alltså i exil. Hon räknas till de allra största katalanska författarna och hennes mest populära roman är Diamanttorget, som kom 1962, och som enligt Gabriel García Márquez är den vackraste roman som kommit ut i Spanien efter inbördeskriget. Den svenska översättningen kom på Fischer & Rye 1989 men kommer nu igen i Norstedts Klassikerserie och med ett förord av Eva Ström. Fischer & Rye gav även ut Rodoredas romaner Krossad spegel, Kameliagatan och Aloma i början av 90-talet.
Diamanttorget handlar om Natàlia, som blir till ett starkt kvinnoporträtt från 30-talets Barcelona. Hon träffar sin blivande man snickaren Quimet på en utomhusbal på just Diamanttorget. De förälskar sig, gifter sig och får barn, men deras tillvaro trasas sönder, när inbördeskriget bryter ut och Quimet blir inkallad. Vi får ingenting veta om den historiska situationen eller om de bakomliggande konflikterna, utan Natàlia berättar om kaoset och förvirringen men också om försöken att skapa en vardag trots all osäkerhet. Hon står för vardagsmodet, tapperheten och uthärdandet, när hon i den inre monologens form berättar om stort och smått runt omkring henne.
Quimet är familjens store drömmare och fantast, medan den jordnära Natàlia får dra det tunga lasset för att få det hela att gå ihop. Quimet skaffar sig ett duvslag och föder upp duvor. Just duvan – fredssymbolen – är ett genomgående motiv i berättelsen. Quimet kallar t.o.m. Natàlia för Colometa, som betyder duva på katalanska. Hon är en av många hårt arbetande kvinnor som på något sätt överlever alla krig och olyckor. Tack vare henne och hennes medsystrar levde Spanien vidare även efter kriget. De personifierar den drivande och alstrande kvinnokraften i livet. Rodoreda kommenterar aldrig Natàlias berättelse, utan låter oss som läsare själva dra våra bittra slutsatser. Även i andra romaner skriver hon om kvinnors utsatthet och övergivenhet, om deras rädsla och smärta. Trots utsattheten söker hennes kvinnliga huvudpersoner efter självförverkligande och växer med sina uppgifter.
Språket är enkelt, självklart och ibland också vackert och skimrande poetiskt. Rodoreda är stilistiskt ytterst träffsäker och har ett sätt att berätta som ger en intensiv känsla av närvaro. Människans enda uppgift, enligt henne, är att leva och att försöka älska. Trots krig och mycket elände är Diamanttorget ändå en mycket optimistisk bok. Trots svält och umbäranden lyckas Natàlia hålla huvudet högt och klarar av att tillgodogöra sig det vackra i livet, även om hon på samma gång lite försiktigt undrar vad som är meningen med alltihop. Diamanttorget handlar om spanska inbördeskriget, men Rodoredas budskap är ändå ett budskap om hopp och kärlek, då hon förmedlar sin bergfasta tro på människorna och livet. Jag blir glad av att läsa Rodoreda.
Diamanttorget finns i verkligheten och ligger i kvarteret Gràcia i Barcelona, inte långt från Plaza de Cataluña, strax ovanför Las Ramblas. Rodoreda har själv bott i närheten. La Colometa (Natàlia) står numera staty på Diamanttorget.