I romanen från 2006, en av Mankells största försäljningsframgångar, har den pensionerade läkaren Fredrik Welin efter ett halvdant liv och en misslyckad insats vid operationsbordet dragit sig tillbaka till sitt lilla ärvda fiskehemman någonstans utanför den östgötska kusten. En oväntad konfrontation med det förflutna leder till att han tvingas göra bot för gamla synder, och steg för steg kommer han till insikt om att ingen människa är en skärgårdsö.
Vi lämnade honom med ett par nya skor på fötterna – handgjorda och med perfekt passform – och det såg ut som om det till slut skulle ordna sig för den vinterbadande enslingen i havsbandet.
Att det var en alltför from förhoppning avslöjas när Fredrik Welin nu kommer tillbaka i romanen ”Svenska gummistövlar”, som utspelar sig åtta år senare. Ensamheten är fortfarande monumental, livskrisen i full schvung och kanske handlar det den här gången till och med om ett brott. Åtminstone har Fredriks hus brunnit ner till grunden – ”som om ett hus kunde begå självmord av trötthet, ålder och leda ” – och sedan en brandtekniker undersökt platsen börjar polisen och grannarna i skärgården kasta misstänksamma blickar mot den drabbade själv.
Medan Fredrik stövlar omkring i den svartnade brandhärd som är allt som återstår av hans värld väcks hans erotiska begär av en trettio år yngre reporter på den lokala dagstidningen.
Hans relation till dottern Louise – idealistisk världsförbättrare och professionell ficktjuv – fortsätter vara en känslomässig berg- och dalbana.
I jämförelse med den finstämda ”Italienska skor” är uppföljaren lite mer full i fan, men i grunden är det samma känslolägen som dominerar. Trots mordbrandshistorien är det inte fråga om någon thriller utan om en lågmäld berättelse om ensamhet, åldrande – ”en dimma som tyst kom drivande över havet” – och världens tilltagande obegriplighet. Östersjön dör, skärgården töms på folk, de kinesiska skjortorna är skit och försäkringstjänstemannen ser ut som en förvuxen tonåring.
Mankell utvinner tragik och komik ur avfolkningsbygdens gestalter och miljöer, där rostande järnpållar går ihop med ”unkna gammalmanstankar” och en allt djupare tystnad. Samtidigt kan den tveksamme hjälten på typiskt mankellvis få oss att tro en smula på den skröpliga människan.