”I min värld har allt kunnat hända, och har hänt”, skriver Carl Henrik Svenstedt avslutningsvis i sin nya självbiografiska bok som heter just ”I min värld”. Det är ett slags försvar: somliga misstror hans berättelser ur ett händelserikt liv, de verkar alldeles för motstridiga och överdrivna. Hur kan en och samma person ha upplevt såväl att anordna flotta modeshower och hänga med Jacques Chirac som att sitta i fängelse och umgås med RAF-terrorister? Svenstedts svar på den frågan är nyfikenhet.
”Den lilla historien från 1968 och framåt” lyder undertiteln som anger att det här är en krönika som tar avstamp i en revolutionär tid och berättas i anekdotform. För ett år sedan utkom ”Den lilla historien. Hur det började”, där Svenstedt berättade om uppväxten i Östergötland och vägen ut i vida världen. Den här gången öser han historier ur en lång och brokig karriär som filmare, kritiker och kulturchef, en bana som haft sina toppar och dalar. Till de senare hör att bli uppringd av en LO-pamp som ryter att han personligen ska se till att Svenstedt inte har någon framtid i Sverige. Till de förra hör säkerligen alla möten: med hippies, svarta pantrar, sopgubbar, maffiamedlemmar, SÄPO-infiltratörer, fotomodeller, Pasolini.
Även om historien sägs vara liten är memoarerna omfångsrika. Man får ha ett visst specialintresse för intriger i Filmsverige och kulturmingel i Paris för att hålla ångan uppe i över 350 sidor. Men det underlättar att Svenstedt skriver med fart och fläkt och låter varje kapitel vara ett avslutat helt. På så vis blir ”I min värld” en kalejdoskopisk spegling av det dramatiska sena 1900-talet sett ur ögonvrån.