En luftballong stiger mot molnen, en kista sänks ner i graven. Kring de vertikala förflyttningarna rör sig Julian Barnes "Livslägen", en särpräglad hybrid av essä, novell och självbiografisk skildring av sorgens tillstånd, allt sammanfogat till en helhet av litteraturens svävande logik.
Det börjar med uppstigningens lycka. Lättare än luft beskriver Barnes hur aeronautikens pionjärer mot slutet av 1800-talet släpper förtöjningarna till marken. Äventyraren Fred Burnaby korsar ensam Engelska kanalen i en varmluftballong. Mångsysslaren Félix Nadar tar det första suddiga flygfotot. I sin loge på teatern väntar epokens ledande diva Sarah Bernhardt på Burnaby, för ett annat sätt att förlora fotfästet är kärleken.
Vad som går upp måste emellertid förr eller senare komma ner, ibland med en kraschlandning. Barnes lägger i bokens tredje del av sig essäns och fiktionens masker och skriver chosefritt och inträngande om sin sorg efter hustrun Pat Kavanagh, livskamraten och huvudvittnet till hans liv som han saknar ”i varje form av verksamhet och i varje form av overksamhet”.
I motsats till Dantes går Barnes färd från himlen till underjorden, och han har varken religiösa eller psykologiska tröstegrunder att luta sig mot, men på sätt och vis är hans bok ändå uppbygglig så som en illusionslös men mänsklig blick kan vara. Trots dödens meningsupplösning gäller att ”sorg är den negativa bilden av kärlek”. Barnes beskriver i "Livslägen" den dubbelbilden med lätthet och tyngd och en aldrig svikande känsla för litterär stil.