Som arkitekt och stadsplanerare jobbar Nilsson Samuelsson (ja, han heter faktiskt Nilsson i förnamn) från Skärblacka med att rekonstruera Dresdens världsberömda stadskärna med dess kyrkor, slott och trånga gränder.
Vi träffas vid Frauenkirche, en av Dresdens mest berömda byggnader. Vid en första anblick är det svårt att se att kyrkan, en stolt symbol för den anrika barockstaden, bara är något år gammal. Men så har återuppbyggnaden skett med minutiös trohet mot det gamla originalet.
Byggnaderna i barockstil som kantar kullerstensklädda trånga gränder minner om svunna tider. Stadens julmarknader myllrar av liv. Från små stånd förser sig invånare och besökare med rykande hett glühwein, pepparkakor, surkål och traktens delikatesser.
Lagar måste efterlevas
Som stadsplanerare är det Nilsson Samuelssons uppgift att se till att de lagar som finns för sådant som färg och höjd på byggandet efterlevs. Ännu viktigare är det att alla parter är överens: byggherren vill hålla kostnaderna i schack för rekonstruktionen av dessa historiska fasader med sin rika dekor. Kulturmiljövårdarna vill försäkra sig om att byggnaderna ser ut som sina historiska föregångare.
Dresden har en dramatisk 1900-talshistoria. Från att ha varit en del av kungadömet Sachsen rullade första världskriget igång. Det följdes av nazimens frammarsch och enorma förbrytelser. Sedan kom amerikanarnas och britternas bombangrepp av Dresden i andra världskrigets slutskede. Därefter förfallet men också de stora bostadsbyggnadsprogrammen under DDR-regimen, slutet på kalla kriget och den tyska återföreningens nysatsning på att återskapa stadens forna stadsbild.
Totalförstört
Den 13 och 14 februari 1945 bombades Dresden så intensivt att nästan 16 kvadratkilometer av stadskärnan totalförstördes. Däribland den historiska innerstadens mest anrika byggnadsverk som bland andra Frauenkirche och det enorma palatset Dresdner Zwinger. Även om det har pågått en återuppbyggnad sedan 50-talet blev Frauenkirche kvar som en ruin på ett stort grönt fält mitt inne i staden. Sedan den tyska återföreningen satsas det på att återge dessa kvarter deras forna strålglans.
- Man jobbade efter fotografier och de ritningar som klarat sig för att återskapa de åtta kvarter som var förstörda runt kyrkan. Fem av dem är färdiga, nu har vi tre kvarter kvar.
Historiska material
Nilsson visar runt och berättar. Strax intill kyrkan pågår byggandet för fullt. Högar med kullerstenar täcker marken. De har transporterats hit från andra delar av staden när man moderniserat där.
- Vi använder historiska material och mått. Vi har personal som vet hur man satte kullersten vid olika epoker, berättar han medan vi promenerar.
Någon meter bort ståtar Kulturpalatset, en enorm kvadratisk byggnad med glasfasad. Det barocka utsmyckade bryter av mot det stilrena enkla, ett stadigt minne av DDR-tiden. Vi beger oss in det väldiga kulturhuset för att titta runt och fotografera.
Naturlig fortsättning
Nilsson är uppvuxen i Skärblacka. Efter att ha gått naturvetenskaplig linje på De Geergymnasiset började han jobba som rekvisitör på Arbis och som dekormålare på Skandia- och Östgötateatern. Senare jobbade han på Oscarsteatern i Stockholm. När längtan efter att läsa böcker och studera gjorde sig påmind utbildade han sig till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH.
- Arkitektur kändes som en naturlig fortsättning på det jag gjort. Det är en kombination att konstruera och formge.
1997 praktiserade Nilsson på stadsbyggnadskontoret i Norrköping. Under sin tid där tog han fram idéer till att utveckla Strömsholmen. Innan Navestad byggdes om dokumenterade Nilsson och en kollega stadsdelen som ett uppdrag för Statens Konstråd och Riksantikvarieämbetet. Även om han var kritisk finns det också bitar han uppskattade med de forna höghuskomplexen.
- Navestad var ett intressant möte mellan konst och arkitektur. Jag tyckte inte alls att det var så dåligt som det sas. Med just miljonprogram som Navestad, Rosengård och Hammarkullen blev stora synliga annonspelare för folkhemmet. I samma veva som den starka staten ifrågasattes, kritiserades dessa byggnader. De blev en symbol för likformighet, att alla skulle vara likadana. Jag ville att man skulle ta vara på kvalitéer som fanns. De stora öppna gårdarna mellan husen uppfattade jag till exempel som bra.
För tolv år sedan flyttade Nilsson till Dresden som utbytesstudent. Det var här han träffade sin fru Ulrike. Staden blev snart hans nya hemvist.
Efternamn förnamn
I Sverige hajar många till när de första gången får höra hans förnamn. Namnet var hans pappas idé. Eftersom Nilssons pappa själv hette Nils Gustav ville han att sonen skulle heta Nils son i efternamn. Det tillät inte den svenska namnlagstiftningen. Men genom ett kryphål i lagen fungerade det att anta ett efternamn om man haft det som förnamn i fem år. Men när de åren passerat, hade familjen sedan länge glömt det hela. När det väl var dags för den då sjuårige Nilsson att börja skolan föreslog hans mamma att det kanske vore lättare om han kallade sig Håkan, ett av hans andra förnamn.
- Vid det laget vill jag inte byta. Jag var ju Nilsson. Men du kan ju tänka dig hur det var på skolgården. Min syster kallades nämligen för Tjejen. Titta, här kommer Nilsson och Tjejen, säger han och ler.
Hemma till sommaren
Nilsson är hemma i Norrköping varje sommar. Då bor han antingen hos sin mamma Wiw i Skärblacka, hos sin syster Puck och hennes familj i Smedstorp eller på familjens sommarställe, den gamla skolbyggnaden på ön Aspöja i S:t Anna skärgård. Inför varje avfärd beger sig Nilsson och hans familj till Hageby centrum för att storhandla. Särskilt sådant som han saknar från utlandet hamnar i inköpsvagnen: kaviar, fläderblomssaft, ostkakor och ballerinakex.
- På ön har vi bara utedass och inga datorer eller teveapparater. Det är den bästa avkopplingen.
Barndomens Skärblacka förblir något alldeles särskilt.
- Den plats där man vistats som barn blir speciell. Det är inte så viktigt att alla andra tycker det är fint. Det är de egna minnena man bär med sig från platsen som betyder något. Detta är en viktig faktor att komma ihåg när man jobbar med arkitektur. Ofta tänker man inte på dem som varit barn där. Antagligen är det just min barndom som gör att jag tycker att den egentligen ganska vardagliga Centralplan och den väldiga pappersfabriken har charm.