Norrköping
Det är liv och rörelse i IF Dojo Norrköpings träningslokal i sporthallen vid badhuset. Det är en vanlig tisdagskväll. 28 personer ryms i den relativt lilla träningshallen. Här finns alla åldrar representerade. Yngst är Kajsas lillasyster Annie, sex år, men hon är mest med för skoj skull. Egentligen är det ungdomsgruppen som ska träna vid den här tiden, men i dag finns fler med. Många föräldrar passar på att lära sig sporten när barnen tränar. Så är det till exempel med Kajsas pappa Ola, som i dagarna återvänt till judon efter 30 års uppehåll.
Både Kajsa och Annie är ovanliga. Jag räknar bara till fem flickor bland de 28.
– Ja, flickorna är underrepresenterade och vi vill gärna locka hit fler. Egentligen skulle vi vilja att fler barn och ungdomar överhuvudtaget satsar på den här sporten. Inte för vår utan för deras egen skull. Judo är en fantastisk bra träningsform för alla barn och ungdomar, oavsett kön och ålder. Här kan man träna på sin egen nivå, men ändå vara en del av gemenskapen. Träningen är allsidig. Tävlingar finns och många medlemmar deltar, men det är inte huvudsaken för oss. Här är andra saker viktigare, som att man lär sig att behärska kroppen och att visa respekt för varandra. Det har man stor nytta av ute i livet även om man slutar med judo. Att till exempel lära sig att våga falla och därmed falla naturligt har man nytta av privat också, inte minst på vintern, säger Jan, och det framgår tydligt att han pratar utifrån egen erfarenhet.
Själv var han 17 år när han började med judo, i samma klubb som nu.
Kajsa berättar om den gången hon blev puttad och föll framlänges, men judoträningen gjorde att hon föll utan att skada sig. Rulltekniken som man lär sig vid framåtfall sitter i ryggmärgen, när man bara har lärt sig att våga.
Pappa Ola fyller i:
– Trots att det var 30 år sedan jag tränade judo senast satt just det fallet direkt. Andra gamla kunskaper har jag tappat helt, som att slå kullerbyttor till exempel.
Jan konstaterar också att det är lättare att falla än att kasta. Men när jag ser Kajsa kasta Jan och han dunsar hårt i mattan känns fallet inte så enkelt.
Kajsa har hållit på med judo sedan hon var nio år. Hon följde med sin lillebror Petter, som redan tränade, för att se vad han höll på med. Hon fastnade direkt. Petter däremot gick snart vidare och ägnar sig nu åt karate i stället.
– Jag tycker det är jätteroligt och jag tävlar också. Det finns en barn- och ungdomstävling som heter Pokaljakten där man tävla mot jämbördiga motståndare. Man går inte så mycket efter ålder som efter vikt, och skicklighetsnivå förstås.
Skickligheten ser man på bältet. Nybörjare får vita skärp och sedan skiftar bältet färg allt efter vilka kast man har lärt sig. Gult, orange, grönt, blått, brunt och slutligen svart.
– Överhuvudtaget är kläderna en viktig del av sporten. De är inte utformade av en slump. De används som ett viktigt vapen för att få omkull motståndaren helt enkelt, säger Jan.
Kajsa har gått en ledarutbildning så nu kan hon också vara hjälpledare i gruppen för barn upp till tio år, där hon bland andra tränar lillasyster Annie. Hon ska gå ytterligare en utbildning för att få kompetensen att själv leda grupper. Detta är något hon verkligen vill satsa på.
– Vi skulle vilja att fler riktigt små barn, som Annie, provar på den här sporten. Att träna motoriken genom judo fungerar väldigt bra, säger Jan, som menar att judo ofta är en sport man utövar under många år när man väl har börjat.
– Som i nästan alla idrotter är det dock många som slutar i övre tonåren, när de kanske hållit på i tio år. De får andra intressen också utanför idrottens värld. Men sedan kommer de tillbaka sådär i 45-års åldern när deras egna barn börjar träna. Som Ola här. Det ser vi många exempel på i vår förening. Och det är kul, säger Jan som berättar att man också har en livaktig föräldragrupp som stöttar verksamheten.
Nu funderar Kajsa på att bjuda in sin nuvarande klass, en åtta, till ett pass i judohallen i stället för den vanliga gympalektionen.
– Jag gjorde det när vi gick i femman och det var väldigt uppskattat. Alla tyckte det var roligt att få prova på, säger hon innan hon vänder åter till mattan och går en match mot bästa träningskompisen Patricia Woxelius, som är tre år yngre men som tränat nästan lika länge som Kajsa.