Det vilar ett moderligt lugn över Cecilia Fellenius när vi sätter oss ner för att prata, och under den marinblå klänningen skymtar en mage i nionde månaden som förklarar varför. Men för att förstå hela historien måste vi först backa tillbaka bandet, till våren 1992 strax innan Cecilias sexårskalas.
– Jag började känna mig extra trött och hade ovanligt mycket blåmärken på kroppen. Mina föräldrar undrade vad det kunde vara och bokade in en läkartid.
Cecilia fick träffa läkare tidigare än så. Under en kvällspromenad med familjen trillade Cecilia och slog i bakhuvudet. Rosa blod började då rinna ut på asfalten.
– Jag blev akut inlagd på Vrinnevisjukhuset för observation. Sedan drog hela karusellen igång, minns Cecilia.
Flera tester togs och det konstaterades att hon hade AML, Akut Myeloisk Leukemi. Prognosen för att hon skulle överleva var då femtio-femtio, en prognos som enligt Cecilia idag uppstår mer sällan bland barncancerpatienter tack vare forskning.
– Det var som att kasta sig in i ett tombolahjul. Även om jag bara var sex år förstod jag ändå allvaret i att vistas i sjukhusmiljö och se mina föräldrars allvarsamma ansiktsuttryck. Jag var arg och skrek att jag inte ville dö, för att jag ville få chansen att höra min nyfödda syster prata.
I sex månader kämpade Cecilia på med cellgifter med familjen vid sin sida. Starka doser, starkare än hos en vuxen patient, gjorde att hon blev väldigt illamående, tappade matlust, gick ner i vikt och tappade håret. Cecilia fick dessutom ett sänkt immunförsvar vilket höll på att kosta henne livet när hon fick lunginflammation. Efter ett omtumlande halvår blev hon slutligen utskriven, men resan slutade inte där.
– Det tog lång tid att bearbeta det som hänt. Det blev extra viktigt i puberteten att få reflektera över hur sjukdomen har påverkat mig och min familj, och inte minst min kropp framöver.
Att få prata med andra ungdomar i Barncancerfondens lokala ungdomsgrupp var ett sätt. Att arbeta ideellt som ungdomsledare var ett annat.
– Under min sista kontroll hos läkaren när jag var arton gick vi igenom vilka komplikationer jag kunde få på sikt. Då fick jag bland annat veta att om jag ville ha barn skulle jag försöka så tidigt som möjligt, eftersom det finns en risk att jag kan hamna i klimakteriet i förtid.
Cecilia har alltid haft en stark längtan till att skaffa barn.
– Såhär i efterhand inser jag att jag kanske haft en undermedveten inre stress som gått ut på att hitta någon att bilda familj med. Samtidigt har jag försökt leva mitt liv ändå, varit ute och rest, testat olika yrkesområden och tänkt att det finns andra lösningar till ett lyckligt liv utan biologiska barn.
Cecilia valde sedan att flytta till Stockholm och läsa till socionom, och i samma veva blev hon invald att sitta i styrelsen på Barncancerfonden. Under sin tid där påbörjade hon arbetet med att bland annat utveckla ett mentorskapsprogram för ungdomar med cancer. Utöver jobbet har Cecilia även ägnat sig åt andra saker som inte har så mycket med sjukdomen att göra, som resor, klubbarrangemang och andra små projekt. Det har utvecklat nya sidor av henne och gett ytterligare "identiteter" än enbart "Cancer-Cissi".
– Arbetet på Barncancerfonden har dock varit ett sätt för mig att kunna göra något positivt av mina egna erfarenheter, menar Cecilia.
Så småningom träffade Cecilia en kille som hon levde tillsammans med i två år. De kände att det var dags för nästa steg, och ville se om möjligheten fanns att de kunde bli föräldrar.
– Det gick ganska snabbt. När jag fick veta att jag var gravid kändes det som att femton ton bara släppte från axlarna.
Beskedet har gett Cecilia enorm glädje och lycka, och inte minst tacksamhet.
– Det har inte bara gett mig kraft, utan även kraft till vänner och andra i min bekantskapskrets som lever i ovisshet om att kunna få barn.
Paret har numera valt att gå skilda vägar men har båda kommit överens om att skapa bästa möjliga förutsättningar till goda relationer med barnet.
– Jag vet att vi inte har gjort det "enligt mallen" men jag tror saker händer av en anledning. Dessutom lever inte i ett lika dömande samhälle som för femtio år sedan.
Tankarna och funderingarna är många med bara några dagar kvar tills barnet, en flicka, kommer till världen.
– Jag längtar efter att få träffa henne. Vad är det för individ? Hur kommer hon se ut? Vad kommer hon ha för personlighet? Det känns mäktigt att ge liv åt en ny världsmedborgare.
Den första tiden kommer att spenderas bland vänner och familj i Norrköping. Vad som händer därefter återstår att se.
– Jag tror på framtiden, säger Cecilia eftertänksamt.
– Livet har en förmåga att lösa sig.