Den här krönikan ska inte heller handla om oppositionsledaren i Norrköping Olle Vikmång (S) eller ens i första hand om den allvarliga våldsvågen. Men jag har noterat att han har uppmanat till politisk kraftsamling och att han har gjort det utan några politiska efterslängar.
Krönikan handlar om det som jag upplever som något av ett systemproblem l i vårt samhälle, nämligen oförmågan att i tid åtgärda problem som kommer stegvis. Just gängkriminaliteten och skjutningarna är ett bra exempel. Eller jag borde förstås skriva, ett skrämmande exempel.
När jag läser Brottsförebyggande rådets rapport 2021:8 förstår jag att Sverige i början av 2000-talet hade nästan minst antal dödsskjutningar i Europa. Ökningen kom först långsamt, sedan snabbare och idag intar Sverige nästan en tätposition.
Det finns fler exempel. När det gäller klimatpolitiken har Sverige länge framhållits som förebilden, som landet som har visat att det är möjligt att kombinera god ekonomisk utveckling och kraftigt minskade utsläpp. Det är inte alls konstigt att det diskuteras vilka åtgärder som har störst effekt, men det finns också oenighet om hur allvarligt problemet är, och den oenigheten har stoppat åtgärder och riskerar bidra till att utsläppen ökar.
Den psykiska ohälsan är ytterligare ett exempel. Den är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar och det är ett stort problem, inte minst bland unga. Självklart förstår alla allvaret när självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga, men insikten har inte omvandlats till politisk kraftsamling.
Jag skulle kunna ta fler exempel, men jag vill inte plåga mig själv och andra mer än nödvändigt. Det svenska samhället har många förtjänster. Vi är ett förhållandevis välmående land och den yttersta bekräftelsen på det är att medellivslängden fortsätter att öka och att allt fler lever fler friska år. Jag vågar även påstå att vi är förhållandevis bra på att lösa akuta kriser.
Det svenska politiska systemet reagerade kraftfullt när Ryssland invaderade Ukraina och vi har varit pådrivande för att öka omvärldens stöd till det ukrainska folket.
Sverige fick rejält med smörj för att vi valde en lite egen väg för att stoppa pandemin, men de jämförelser som gjorts i efterhand visar att vi klarade oss bättre än nästan alla andra.
Det är möjligt att vår samhällsmodell, med ett långtgående lokalt ansvar, i vissa sammanhang kan vara ett problem. Det krävs så att säga att det brinner rejält och överallt för att alla ska vara beredda att agera kraftfullt. Danmark lyfts ofta fram som en förebild, inte minst när det gäller att snabbt och effektivt kväva gängkriminalitet, och det är utan tvekan ett mer centralstyrt land.
Jag tror även att den politiska kulturen spelar en roll. Debatten handlar ofta om vem som borde ha gjort vad igår. För det första är det sällan möjligt att hitta en tydlig syndabock. Gängkriminaliteten har som sagt ökat stegvis, och den stegvisa ökningen skedde under både röda och blå regeringar innan det politiska systemet på allvar reagerade. Dessutom, när ett hus brinner är det inte särskilt meningsfullt att debattera vem som borde ha köpt en brandvarnare igår.
Jag påstår att vi lever i ett förhållandevis starkt samhälle, men vi måste bli bättre på att i tid mobilisera våra resurser. För om vi agerar i tid krävs mindre kostsamma åtgärder. Därför krävs att vi förmår samarbeta mellan stat och kommuner och det behövs en förmåga att samarbeta över parti- och blockgränser för att mobilisera den kraft som behövs för att möta de riktigt allvarliga hoten.
Därmed är jag åter till Marie Morell (M) och Olle Vikmång (S). Deras uttalanden gör mig hoppfull.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent