Sju moderater i Socialförsäkringsutskottet skriver i NT 30/12, om fler och bredare vägar tillbaka till arbetslivet. I vanlig ordning skuldbelägger de Socialdemokraternas modell. De menar att hälften så många är sjukskrivna och att sjukskrivningstiden har halverats sedan 2000-talets början.
Till dem som modellen fungerat för skickar jag mina gratulationer. För dem som jag kommer i kontakt med i mitt arbete har modellen tyvärr inte fungerat.
Det kan handla om rigida byråkrater på försäkringskassans processjuridiska enhet som ifrågasätter solklara ärenden utan att fundera över rimligheten. När det till och med finns människor som tagit sitt liv på grund av den modell som skapats de senaste åren är det dags att begrunda var felet sitter.
Står striden verkligen mellan bidragspolitik och arbetslinje? När hälften så många är sjukskrivna, innebär det att hälften har blivit friska? När sjukskrivningstiden halverats, innebär det att befolkningen är friskare? Tyvärr finns inget rakt samband mellan sjukskrivningsminskning och friskhetsökning.
Tänk om Socialförsäkringsutskottet kunde ge ett nyårslöfte om att fördjupa sig i problematiken.
I stället för att krafsa på ytan är det önskvärt med en analys om varför det överhuvudtaget uppstår ohälsa i ett så rikt land som Sverige.
Många kvinnor som anställdes inom vården på 70- 80- och 90-talen är utslitna på grund av en omänsklig arbetsbörda på grund av besparingar. Redan på 90-talet såg man denna trend då muskel- och skelettala åkommor som fibromyalgi ökade.
Inkomstskillnaderna är större mellan fattiga och rika. 1999 hade studerande, arbetslösa och personer med sjuk- och aktivitetsersättning en ekonomisk standard motsvarande 75 procent av vad anställda hade. När alliansen tillträdde 2006 var siffran 69 procent. 2010 hade siffran sjunkit till 57 procent. Andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard har enligt SCB ökat under 2000-talet från 8,4 procent 1999 till 14,8 procent 2010.
Individuell ohälsa genom hårdare samhällsvillkor är i vissa politikers ögon skapad av individerna själva, när det egentligen handlar om något helt annat. Varför tvingas offentlig och privat sektor att spara på verksamhet när man vet att det går ut över medborgares hälsa?
Svaret är att de folkvalda anser att den skuldekonomi vi lever i är bra. Både höger- och vänsterblocket bekänner sig till skuldekonomin även känd som tillväxtekonomin. När skulder ska betalas med mer pengar än vad som finns i systemet tvingas besparingar fram, ofta kallat nödvändigt stålbad. Nationalekonomer skolade i skuldekonomin får det att framstå som att riket har levt över sina tillgångar och medborgarna får betala för det, som skuldekonomins aktörer försnillat då de lekt Monopol med riktiga pengar.
Det är för enkelt att säga att problemet är ideologiskt eller fördelningspolitiskt. I stället för att tala om fler och bredare vägar tillbaka borde man se det grundläggande problemet som ger fler och bredare vägar framåt.