Valdemarsvik har utsatts för mycken politisk turbulens. Efter valet följde en lång kamp om makten. Ett halvår senare nekades kommunstyrelsen ansvarsfrihet, samtidigt som tre av de styrande partierna inte ens ansåg sig förtjäna en anmärkning. Därpå följde en ny maktkamp.
I stället för att ta till sig revisorskritiken valde Moderaterna att bryta sig ur samarbetet.
Det beslutet ledde till maktskifte i kommunen, dock inte det maktskifte M hade tänkt sig. I den vevan valde C, M och KD att utestänga FP från kommunstyrelsen. Den senaste kontroversen rör oppositionsrådet. Efter tre månader av vakuum talar alliansen om att anställa en politisk sekreterare. Därpå föreslår man att posten ska delas på tre. Förslag som S förkastar av kostnadsskäl. Men förslagen är även oacceptabla av demokratiska orsaker.
Det politiska målet är att styra, inte att vara i opposition. Därför är det inte konstigt att allianspartierna har gått från att slåss om makt till att försöka vattna ur oppositionsuppdraget. Men att göra det är att svika väljarna. Demokrati är ett sårbart statsskick. Oprövade personer fattar svåra beslut, andra sitter tills de blir maktfullkomliga. En garant för demokratin är engagerade medborgare. En annan är en granskande press. Men helt avgörande för den demokratiska processen är att det finns en aktiv opposition. Till skillnad från press och medborgare sitter oppositionen med vid varje möte och har tillgång till allt underlag. Balansen mellan en majoritet som styr och en opposition som granskar är därför själva kärnan i demokratin.
Det är därför skattemedel avsätts för ett oppositionsråd. Inte för att man ska vårda sin partiapparat utan för att man ska utföra ett viktigt arbete för väljarna. En politisk sekreterare kan inte sköta det arbetet. En politisk sekreterare kan inte hållas ansvarig. Även en delning av uppdraget försvagar demokratin. Risken är stor att ingen känner sig ansvarig och att ingen orkar granska beslut man sällan kan påverka. Det bästa för medborgarna är ett råd som har ansvar för att samordna arbetet. Ett ledarskap som väljarna kan belöna eller fördöma vid nästa val. Splittrar man oppositionen bör man åtminstone dela upp ansvarsområden så att väljare och press kan reda ut vem som har skött jobbet och vem som har tagit en tre år lång tupplur.
I FP är vi kritiska till hur våra före detta allianspartner hanterar oppositionen och undrar om man till fullo inser vad som krävs. Passiva ja-sägare som varken läser på eller ifrågasätter kan vara praktiska i majoritet. I opposition är det bättre ju fler ögon, öron och pennor som står till buds. Flit, ifrågasättande och självständighet är vad man bör premiera. Det här är egenskaper vi anser oss besitta i FP och vi är villiga att ta oppositionsansvar. Men så länge vi saknar plats i kommunstyrelsen saknar vi insyn. Vem vinner på det? Inte kommuninnevånarna i varje fall. Det är också troligt att våra forna allianskollegor biter sig själva i foten. En svag opposition ger nämligen inte bara svag demokrati utan också sämre möjligheter att återfå makten.