Naturvårdsverket har i dagarna beviljat ansökan om skyddsjakt på den varg på Vikbolandet som flera gånger angripit tamdjur. LRF ser detta som ett tecken på att samhället tar ansvar för att mildra de negativa konsekvenserna av att vargen återinförs i faunan. Varg är inte nytt i Östergötland. De senaste åren har vi till och från haft vargar som inte tagit några tamdjur. Om man bortser ifrån den oro som djurägare känner med rovdjur i området runt deras djur, har LRF i övrigt inte haft några åsikter om de tidigare vargarna.
Vi har politiskt beslutat att de stora rovdjuren ska ingå i den svenska faunan även i södra Sverige. Vargen var en gång utrotad i Sverige på grund av att den utgjorde ett hot mot framförallt våra tamdjur. LRF respekterar de politiska beslut som fattas, men anser då att staten måste ta konsekvenserna av sin förda rovdjurspolitik. Oavsett vad man tycker finns vargarna numera i Sverige för att vi politiskt beslutat detta.
Den stora frågan är vem som ska stå för kostnaden att hålla vargen borta från tamdjuren? Således är det staten som bör stå för samtliga merkostnader som rovdjuren medför. Köttproduktion från betesgående djur har i dag en lönsamhet som inte medger några merkostnader. Följden blir sannolikt att bönderna slutar med djur om kostnaderna ökar.
Den stora kostnaden är många gånger inte de dödade djuren. Det är merarbetet för att underhålla ett rovdjursstängsel, mertid som måste läggas på att hantera skadade och skrämda djur, intäktsbortfall på grund av att skrämda djur kastar sina foster med mera.
Det som bekymrar LRF mest är målkonflikten mellan olika politiska beslut. Vi har demokratiskt fastlagt de svenska miljömålen. I ett av dessa miljömål har vi gemensamt beslutat att vi ska hålla 500 000 hektar ängs- och betesmark i sådan hävd att den biologiska mångfalden säkerställs. Det är bara betande mular som klarar detta.
Rovdjursföreningen hävdar att Östergötland kan hysa två vargrevir i länet, i norra respektive södra delen. Det är just i dessa områden de mest skyddsvärda hagmarkerna finns. Vi anser att politikerna som tagit båda dessa beslut måste ta konsekvenserna av detta och tillföra de pengar som behövs.
Det finns ersättningar för skadade och rivna djur, men det krävs omfattande bevisbörda från djurägaren. Dessutom är hela potten pengar för viltskador på nationell basis för liten för att räcka till. Detsamma gäller de ersättningar som går att få för förebyggande arbete i form av bland annat rovdjurssäkra stängsel. De pengar som finns för förebyggande åtgärder - som rovdjurssäkert staket - riktas främst till de områden i Sverige där vi har vargrevir, vilket vi inte har i Östergötland.
Rovdjursföreningen har förvisso erbjudit LRF sin hjälp att komma ut och bygga upp staket. Självklart tackar LRF för de ideella krafter som är beredda att hjälpa till att mildra problemen med rovdjuren. Frågan är om samma ideella krafter är villiga att komma ut och mota skrämda betesdjur på kvällar och nätter, underhålla och trimma gräs runt de miltals rovdjursäkra stängslen som krävs, samt lägga mertid i den dagliga skötseln?
Våra djurägare gör vad som krävs för att hålla sina djur innanför staketet, men vem tar ansvar för att statens djur inte kommer in? LRF är mycket bekymrade över bristen på helhetssyn i rovdjursfrågan.