Jag heter Annika, är 25 år och har ett funktionshinder. Men inte vilket som helst utan ett psykiskt funktionshinder. Jag lider av Aspergers syndrom. Det betyder att jag är lite annorlunda än de flesta andra.
Jag har haft flera jobb, ideella uppdrag och många vänner. Men ibland har jag mått så dåligt att jag velat ta mitt liv. Jag har i stundens desperation skurit mig själv och haft självmordstankar. Det är hemskt, men jag skäms inte över mitt handikapp - varför skulle jag göra det? Jag har ju inte själv valt att må dåligt.
Jag har däremot stor respekt för de av mina gelikar som väljer att hålla tyst; allmänhetens syn på psykiska funktionshinder har bara marginellt förändrats under det senaste seklet. Tystnaden från oss drabbade har sannolikt varit en bidragande orsak till varför psykiatrin i Sverige inte har fått samma prioritet som behandling av somatiska sjukdomar.
Jag sitter i dag sedan två år tillbaka inlåst på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. En av landets säkraste kliniker. Men inte för att jag begått något brott utan för att mitt hemlandsting - Östergötland - inte kan erbjuda mig den vård jag behöver. Här sitter jag numera tillsammans med kvinnor och män som avtjänar fängelsestraff eller som dömts till rättspsykiatrisk vård.
Låt mig kortfattat berätta min historia. Min tidiga barndom kanske inte var den bästa. Men jag redde mig hyfsat. Jag hade olika extrajobb i både Stockholm och Norrköping men från och med 2007 satsade jag helhjärtat på studier i min hemstad Norrköping.
Tyvärr hade jag under en längre tid haft känningar av ångest. Visserligen hade jag som barn varit i kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin (PUB) vid några tillfällen, men efter påstötning från vänner kom jag för första gången i kontakt med vuxenpsykiatrin.
Föga anade jag då vad det skulle kosta mig att tillhöra "fel" landsting. När jag mådde dåligt och självmant sökte vård på Vrinnevisjukhuset i Norrköping blev jag inlagd, till en början på frivillig grund. Jag hade aldrig anat att min kontakt med psykiatrin skulle förändra mitt liv på ett så genomgripande sätt. Hela min självbild ändrades.
Jag fick umgås dygnet runt med personer, både män och kvinnor, som hade alla möjliga psykiska problem. När jag skrevs ut mådde jag sämre än jag någonsin tidigare gjort.
När jag inte upplevde att vården hjälpte fick jag hitta på egna knep för att döva min ångest. Inspirerad av medpatienter började jag på allvar skada mig på alla möjliga sätt. Naturligtvis blev jag snart inlagd enligt LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Det var nu som allt började eskalera. Jag fick mina diagnoser, och jag mådde allt sämre. Jag skadade mig själv som aldrig förr - jag inser själv att det är dumt, men vad gör man om man är sjuk och upplever att man inte får den hjälp man behöver. Jag har vänner som mår dåligt och går till psykolog - de kan gå flera gånger i veckan. Är man tvångsinlagd får man bara träffa en psykolog en gång i veckan, om man har tur.
Våren 2009 kände jag mig så nere att jag ville ta mitt liv. På nolltid svalde jag alla tabletter jag hade hemma och hade det inte varit för att mina anhöriga larmade hade jag inte levt i dag. Jag låg i konstgjord koma i mer än en vecka. När jag vaknade upp fick jag veta att Vrinnevisjukhuset i Norrköping inte kunde ge mig den vård jag behövde, de hade inte resurser. Chefsöverläkaren, som påstod sig ha personliga kontakter inom rättspsykiatrin, beordrade att jag på obestämd tid skulle låsas in på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö.
Jag, en vid tidpunkten 23-årig tjej med studier och en egen bostad, skulle plötsligt låsas in på en kriminalvårdsinstitution. Kliniken i Växjö har högsta säkerhetsklass och här vårdas de farligaste männen i Sverige - och en del kvinnor; de flesta med problem liknande mina egna.
Jag skulle ljuga om jag påstod att vården här är bra. Men här finns kompetens såväl som personalresurser. Behandlingsresurserna, det vill säga tillgången till psykologer och läkare, är dock inte bättre än i Norrköping. Men det är inte alls därför jag går ut och berättar om mina upplevelser.
Den vård jag får är inte den vård jag behöver. Rättspsykiatri är en egen disciplin inom såväl medicinen som omvårdnaden. Rättspsykiatri handlar om att behandla personer vilkas psykiska problem resulterat i brott. Här finns inte mer specialistkompetens på området autism eller självdestruktivitet än på vilken allmänpsykiatrisk mottagning som helst.
Vad som finns här är dock personal och det är en av anledningarna till att jag blev placerad här; jag har tidvis ansetts vara särskilt vårdkrävande.
Jag har i skrivande stund mått bättre en längre tid. Men eftersom Förvaltningsrätten bara prövar mitt vårdbehov - inte vilken vård jag får och inte min placering, kan jag bara vänta och se.
Några enkla efterforskningar ger vid handen att placeringen varierar beroende på vilket landsting man tillhör. I Sverige är ju vården regional, med stora regionala skillnader i kvalitet som följd. Hade jag bott i Stockholm skulle jag ha fått vård på ett vanligt sjukhus, de tar hand om sina egna patienter.
Jo, de hänvisar till en pågående utredning. Men jag har inte tid att vänta på utredningar och lagförslag som ligger åratal fram i tiden. Jag har redan blivit bestulen på flera år av mitt liv. Den behandling jag har fått är inte värdig. Jag vill också få en chans i mitt liv.