Knappt hade jag hunnit kliva ner från talarstolen i kommunfullmäktige innan Lars Stjernkvist (S) hade fattat min utsträcka hand. Sedan dess har det - med kommunpolitiska mått - gått blixtsnabbt. Tre veckor efter fullmäktigemötet presenterade vi en jobbkommission bestående av samtliga partier i kommunstyrelsen och sex representanter från näringsliv och fackföreningar. Det bådar gott, för vi har en stor utmaning framför oss.
På fullmäktige visade jag upp utvecklingen
i antalet sysselsatta i Norrköping år 1990 jämfört med i dag. Tänk er den allsvenska premiären mot Gais på Idrottsparken. Lite drygt 10 000 personer på läktarna. Så många sysselsatta har Norrköping tappat de senast tjugo åren. 1990 var 66 000 personer sysselsatta, 2009 var det 56 000 personer.
Den stora nedgången kom i början av 1990-talet, det planade ut 1993 och började vända uppåt 1997. Så såg det ut för alla större kommuner
i Sverige. Men medan de andra kommunerna har återhämtat sig och ligger strax över eller strax under sysselsättningssiffrorna från 1990, så har Norrköping halkat efter. Även vi har haft en positiv utveckling sedan 1997, men så långsamt att det skulle ta ytterligare 27 år innan vi är tillbaka på 1990 års nivå, om vi fortsätter i samma takt.
Detta är en så stor utmaning att vi i de båda politiska blocken måste förmå att ifrågasätta våra egna lösningar och se vad den andra sidan har för goda idéer. De rödgrönas viktigaste punkt i Norrköping, när det kommer till att minska arbetslösheten, har varit vuxenutbildningen. Folkpartiet och alliansen är inte negativa till vuxenutbildning, men de rödgröna har lagt mer fokus på det.
Jag tycker att de har rätt.
Vi borgerliga har mer fokuserat på jobbskapande och företagsklimat, och där tycker jag att de rödgröna har en del att lära av oss. Om detta borde vi kunna samarbeta, sade jag på fullmäktige. Stjernkvist och de andra rödgröna svarade omedelbart ja.
Nu är jobbkommissionen på plats och vi ska börja jobba med fyra frågor: vuxenutbildning, universitetets utveckling, kommunikationerna till Linköping och Stockholm samt kommunens service till företagen.
Allt detta känns mycket positivt, men jag vill ändå höja ett varningens finger. Vid pressträffen då vi presenterade kommissionen uttalade sig representanter för både Socialdemokraterna och Moderaterna något lättvindigt om utmaningen vi står inför. De framhöll att vi nog borde kunna vara nere på rikssnittet för arbetslöshet i slutet av mandatperioden, år 2014. Det är naturligtvis möjligt, men samtidigt måste vi inse svårigheten. Vi får inte kalla det ett misslyckande, ge upp, eller bli besvikna om vi inte nått målet om två till tre år.
Att fixa ett tjugoårigt problem görs inte på en kafferast. Så en blandad dos optimism och realism är att rekommendera.
Från Folkpartiets sida tycker vi att vuxenutbildningen är det första som kommissionen ska gripa sig an. Målsättningen från vår sida är en uppgörelse om uppdrag och finansiering som sträcker sig hela mandatperioden.