Efter manifestationen den 25 juli i Norrköping - tre dagar efter terrordåden i Oslo - där omkring 300 personer visade sin sympati, sorg och respekt för de drabbade, kommenterar Sverigedemokraten Markus Wiechel det hela som ett "ruttet politiskt spel" i NT-debatt. De politiska argumenten som framförs är från början till slut en illa dold självförsvarsakt. Bland annat framförs det besynnerliga resonemanget "Marxister beskylls inte för att ha haft en påverkan på den norska dåren. Inte heller homosexuella, judar eller aktiva antirasister trots att Breivik deklarerat sitt samtycke med grupper som dessa".

Vi ska förmodligen förstå detta som ett "bevis" på ett hyckleri från vänsterns håll, som vill "göra en politisk poäng" av att sammankoppla Sverigedemokraterna med Breivik, vilket alltså enligt Wiechels märkliga insikt skulle falla platt då Breivik deklarerat sitt samtycke med vänstern.

Kommentaren om homosexuella, judar och aktiva antirasister är - förutom totalt malplacerad - förmodligen en insinuation att det är omöjligt att sammankoppla Breivik med någon rörelse överhuvudtaget.

Att kopplingen är uppenbar mellan Breivik och den rörelse Sverigedemokraterna tillhör, med sin norska syster Fremskrittspartiet och de militanta NorweiganDefence League/Swedish Defence League efter brittiskt mått, är plötsligt inte alls sant.

Att Breivik ser det som sin politiska plikt att föra en kamp mot "kulturmarxismen", mångkulturen, den påstådda "islamiseringen" och "massinvandringen". Fenomen som Wiechel naturligtvis tar upp i sitt debattinlägg, "en agenda som politiskt korrekta förespråkare för mångkulturen har satt".

Att han har ett tankegods som är identiskt med Sverigedemokraterna och högerextrema rörelser spelar enligt Wiechel ingen roll. Såklart.

Wiechel beskyller vänstern för att vilja göra politiska poänger på det som har hänt i Norge och kallar det respektlöst. I verkligheten uttrycker han en irritation och en oro från Sverigedemokraternas håll över att inte ha fått delta i de manifestationer som nu har ägt rum - där de med all sannolikhet, precis som Breivik, skulle peka på terrordåden som det yttersta exemplet på vad som kan hända i ett mångkulturellt samhälle.

Wiechels självförsvar upprepas i olika tonarter från olika Sverigedemokrater, som alla är illamående av en och samma sak; rädslan för att folk ska upptäcka att deras och Breiviks tankegods är sprunget ur samma världsbild. Den huvudsakliga skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Anders Behring Breivik är att Breivik vill använda terrorism för att uppnå sina mål medan Sverigedemokraterna använder sina riksdagsledamöter. Det är med den insikten som Arbetarmakt konsekvent försvarar vänster- och arbetarrörelseinriktningen på manifestationen den
25 juli.

Vi är till att börja med en del av arbetarrörelsen,
i arbetarrörelsen kämpar vi för en konsekvent politik för att försvara reformer som arbetarklassen har vunnit och för att vinna nya sådana, kort sagt för att förbättra samhället i folkets intresse. Den revolution Wiechel mycket riktigt påpekar att vi eftersträvar är ytterst arbetarklassens försvar mot klassamhället. Ett klassamhälle som Wiechels parti vill fördjupa.