Min 5-åring såg en smula förnärmad ut.

– Det är en ål, sa han bestämt.

Mjaha, men ålen har ju fjädrar?

– Ja!

Därmed var diskussionen slut innan den hade börjat.

Jag hade förärats med ett konstverk tillverkat på dagis. Ett av väldigt många. Häromdagen kom till exempel två mjölkpaket hem, med ögon och munnar. De var nästan helt avtagna på mitten på något sätt och deras gap var gigantiska. Likt två monster låg de på hallmattan och såg ut att munhuggas med varandra. Jag flyttade den bredkäftade duon till en något mer undanskymd plats när jag tyckte att kreatören i fråga verkade ha tappat intresset för dem. Det var ett pyssel som tycktes snabbtillverkat, även om det säkert var roligt i skapandets stund.

Annat är det med ålen.

Där finns själ och hjärta. Själva kroppen är målad med brun krita i en snirklig rörelse som absolut är värdig en ål. Men sen kommer fjädrarna. Riktiga, duniga påskfjädrar i blått och gult, omsorgsfullt tejpade längs den bruna varelsen.

Ja, jag är ledsen och ångerfull att jag frågade vad det är för något. Klart att 5-åringen blev besviken. Som mamma har man en skyldighet att känna igen en ål när man ser den och skulle det finnas minsta tveksamhet är det bättre att vara tyst tills det blir vernissage av konstnären. Eller leva i ovisshet och njuta av kreativiteten.

I mitt öga är det en skön skapelse så klart. Världens vackraste rent av. Jag borde ha nöjt mig med det. Nu sitter den, ålen, på väggen intill mitt skrivbord och förgyller varje arbetsdag.

Jag tycker nog att jag är en ganska bra pysslare själv. Nyligen skaffade jag mig en stor canvasduk och började klippa stjärnor som jag limmade i formationer. Döm om min förvåning när barnen stannade till vid bordet och följde mitt jobb en stund under tystnad. Tills 7-åringen inte kunde hålla sig längre.

– Mamma, vad är det för nåt?

Men snälla barn, det är ju ett stjärnfall!

Han lade huvudet på sned och tittade ur en annan vinkel. Sen återgick han till sin radiostyrda bil. 5-åringen sa ingenting alls.

Nej, tavlan som jag länge hade sett framför mig och som en fin och sällsynt kreation är inte färdig. Jag kom av mig. Den är undanställd i förrådet i väntan på nytt självförtroende.

Visst är det dumt. Vi pysslare måste som sagt stå på oss. Som (vuxen) konstnär får man kanske lära sig att alla inte ser själva essensen i konstverket, men att det inte gör så mycket.

Hela familjen gjorde spöken av gips till halloween i höstas. De blev förskräckliga och kunde ha skrämt vem som helst från vettet, men vi hade mysigt när vi gjorde dem. Min stjärntavla var fin i färgerna och hade säkert prytt den vägg där jag hade tänkt sätta den. Och fjäder-ålen gör mig varm i hjärtat varje dag.

Fram för mer abstrakt pyssel! Vara vad det vara vill. Det är tanken, skapandet och givmildheten som räknas.