Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Så ska Palermo lösa krisen

Norrköping

Det är inte mycket som står rätt till i Palermo.

Solo Calcio-skribenten och supportern Jakob Romeborn ser få ljusglimtar.

– Enda sättet att bygga en framtid är utan Zamparini, säger han.

Laget från Sicilien har knappast varit kända för sin kontinuitet och i år har Serie A bara varit synonymt med besvikelse. Förvisso har man tagit fyra poäng sista tre matcherna, men man har sju poäng upp till säker mark. Romeborn pekar på ett antal faktorer till varför det går som det går.

– Den största anledningen är att de har tappat flera viktiga spelare utan att ersätta dem ordentligt. Stefano Sorrentino var kanske klubbens allra viktigaste spelare förra säsongen och räddade laget i otroligt många matcher. Även om unge kroaten Josip Posavec är väldigt talangfull och gjort flera jättematcher hittills så har han stått för en del riktiga juniormisstag. Det är inte fel att satsa på honom i sig, men när även bänken bara består av unga talanger så blir det problematiskt - det är inte för inte som Palermo sägs leta efter en mer rutinerad målvakt att stötta upp Posavec i januarifönstret.

– Sedan har vi så klart Franco Vazquez, som gick till Sevilla i somras. Klubben lär ha vetat om redan för två år sedan att italo-argentinaren skulle lämna så snart som möjligt, särskilt efter att Dybala stack, och borde ansträngt sig mer att hitta någon form av rak ersättare. Ilija Nestorovski har gjort en jättesäsong på egen hand som anfallare med sju mål men Vazquez kreativa egenskaper har saknats extremt mycket. Det finns ingen spelare i den nuvarande truppen som ens är en udd kapabel att dyrka upp motståndarförsvar som spelfördelare förutom Alessandro Diamanti, men även honom börjar Serie A-tempot att springa ifrån.

Maurizio Zamparini är ordföranden och affärsmannen som gjort sig känd för klubbens tränarkarusell. Mängder med managers har fått uppleva det bistra ödet och förra säsongen skedde hela åtta (!) tränarbyten. Romeborn har svårt att se klubben lyckas med honom och reflekterar kring varför det har fortsatt så länge.

– Enda sättet för Palermo att hitta en framtid igen ÄR utan Zamparini. En kinesiskt konsortium har enligt presidenten redan gjort klart med att ta över Palermo, och han sa redan efter förra säsongen att det skulle bli hans sista som president. Med andra ord kommer han troligtvis fortfarande att finnas med bakom kulisserna i någon form av hederspresidentroll när kineserna väl tar över ...

– Det går inte att lita på ett ord han säger. Ena dagen kan han påstå sig ha förtroende för en tränare för flera år framöver för att efter nästa förlust sparka honom för att "hans attityd inte passade en klubb som Palermo" eller någon annan låtsasanledning.
Det brukar sägas att Zamparini driver klubben på samma sätt som den värsta typen av medgångssupporter skulle göra. Likt de mest ombytliga Arsenal-fansen som ropar "Wenger Out!" efter varje förlust och hyllar honom när de vinner, så sågar Zamparini sina tränare utmed fotknölarna och hyllar dem upp till himlen om vartannat - skillnaden är att han faktiskt har möjlighet att göra verklighet av sparkningarna.

Hur ser situationen ut för Quaison och Hiljemark, tror du de bör söka ny klubb eller stanna om man ser till deras utveckling?

– Det enda positiva med Palermos två tränarbyten den här säsongen (Davide Ballardini fick gå efter två matcher, Roberto De Zerbi ersattes av Eugenio Corini i slutet av november) är att nuvarande Corini har gett Robin Quaison ett väldigt stort förtroende och att svensken har haft en strålande period sedan dess (bl.a. två drömmål på två matcher). Hiljemark har haft en bedrövlig säsong, så pass att han till och med fått offentlig kritik i media från Zamparini vilket trots presidentens glappa käft inte hör till vanligheterna. Så länge han är i klubben borde de båda lämna det sjunkande skeppet, Hiljemark lär göra det redan i januari men Quaison skulle kunna må bra av att spela säsongen ut i Palermo och verkligen få en längre period som ordinarie där han kan visa upp sina kvalitéer - men det hänger ju på den sköra tråden att Corini blir kvar på tränarposten ...

Stefan Silva avslöjades nyligen som klubbens nästa värvning. Vad kan han tillföra?

– Den här frågan får jag faktiskt delvis gå bet på då jag har sett för lite av Silva som spelare, men ser man till Palermos trupp verkar han passa perfekt in. Ilija Nestorovski är som sagt ohotad försteman som ensam anfallare men har haft en liten dipp i målformen det senaste och bakom honom finns bara ungdomarna Norbert Balogh, Roland Sallai och Carlos Embalo som ingen har imponerat när de fått chansen. Möjligheterna till speltid borde vara mycket goda för Stefan Silva!

Vad talar för att Palermo ska lösa krisen?

– Att det finns tre andra lag i ligan som är sämre, vilket inte är omöjligt med Pescara, Crotone och Empoli. Lördagens förlust mot de sistnämnda slog dock oerhört hårt mot Palermo och avståndet till en placering ovanför strecket är nu sju poäng upp till Empoli. Ett avslutande citat för att knyta ihop säcken och sammanfatta Palermos chanser till överlevnad tar vi direkt från Maurizio Zamparini:

"Ser man till prestationerna och inte till truppen, som är bra, så är vi det sämsta laget i Serie A. Jag ger oss 30 procents chans till att säkra kontraktet"

– Där finns det för en gångs skull inte mycket att invända mot Palermos president, konstaterar Solo Calcio-skribenten dystert.

Det osäkra kortet Newcastle

Norrköping Anrika Newcastle är på god väg att återigen bara göra en ettårig sejour i Championship.

Expressen-journalisten och supportern Noa Bachner ser dock bara inte guld och gröna skogar.

– Jag litar inte och kommer aldrig att lita på ägaren Mike Ashley, säger han.

"Magpies" grundproblematik har under flera år funnits i relationen mellan supportrarna och klubbstyret. Sedan ägaren Mike Ashley tog över 2007, har han under långa perioder ifrågasatts för sin brist på sportsliga ambitioner. Snarare har han bara utnyttjat sin roll för att marknadsföra bolaget Sports Direct, där han är majoirtetsägare. Dock var Newcastles ökenvandring i Championship bara ettårigt sist man var där säsongen 2009/10. Mycket talar för att de svartvita återigen upprepar bedriften och spelar i Premier League redan nästa år. Bachner ser dock skillnader i hur situationen är nu jämfört med då.

– Då hade fortfarande inte många, om några, blivit helt införstådda med vem Mike Ashley var och varför han ägde Newcastle. Det började väl uppdagas först ett år efteråt. Det var egentligen ren slump att Chris Hughton fanns kvar i klubben och dessutom visade sig vara en utomordentligt bra tränare för den grupp spelare som hade lämnats åt sitt eget öde. Nu sker väl försöket till ett återtåg under långt mer förberedda former, men med en fotbollsklubb som är långt mer skadeskjuten än då, skulle jag säga. Då städades en del tveksamma värvningar bort medan vissa spelare, Kevin Nolan, Andy Carroll, Jonas Gutierrez och Fabricio Coloccini i huvudsak, visade sig villiga att slåss för Newcastles sak. Nu har Rafa Benitez egentligen tvingats snabbrenovera en klubb som faktiskt hade dött, påbörjat en återupplivning av spelartruppen, försökt vädra ut år av ambitonslös och livlös tillvaro och samtidigt fingra på allt ifrån akademi till träningsanläggning. Det finns likheter eftersom det är två stora utmaningar, men de är av olika karaktär.

Vågar man hoppas på bättre tider för Magpies, eller är det återigen en "tillfällig" satsning Mike Ashley gör för att bara nå PL och sedan stanna där?

– Jag litar inte och kommer aldrig att lita på Mike Ashley. Jag skulle heller inte kalla det Newcastle gör nu för en satsning, i somras återinvesterade man i huvudsak pengar från stora försäljningar. Egentligen kan man väl framför allt höja på ögonbrynen åt att Ashley mer eller mindre överlåtit klubben till Rafa Benitez, som ju behandlar den som en fotbollsklubb, arbetar ambitiöst och progressivt efter tanken att hela tiden vara så bra som möjligt. Newcastle har ju annars mellan 2010 och 2016 enbart fattat beslut som syftat till att vara "tillräckligt bra" till så liten kostnad som möjligt och således endast fungerat som en marknadsföringsplattform för Ashleys företag. Vad som fått honom att släppa kontrollen vågar jag inte spekulera i. Jag passar mest på att njuta av Rafas goda vilja och försöker låtsas som att Ashley inte lurar i bakgrunden, redo att förstöra allt vilken sekund som helst.

Även om klyftan har funnits länge, är vibbarna i alla fall något mer positiva nu från fansens sida än för ett år sedan, när Newcastles bedrövliga vår ledde till degradering. Bachner pekar även här på den spanske managern som en viktig faktor.

– Relationen började vakna till liv när Benitez kom i mars. Annars skulle jag säga samma sak där som för Newcastle som idrottsinstitution - den var död. I sin ärkecynism tog Ashley nog supportermekanismerna för givet. Han trodde att han jonglerade med villkorslös lojalitet, men det visade sig under säsongen 2014/15 i synnerhet, att så inte är fallet. Först gjorde ju en ansenlig mängd supportrar revolt mot den obegripligt seglivade anställningen av Ashleys viktigaste verktyg, Alan Pardew. Sedan mot Ashley själv, med en välregisserad kampanj som kulminerade med en rätt effektiv bojkott av en match hemma mot Tottenham när nästan 20 000 stolar stod tomma. Jag vet många som reagerade på resultaten under 2015/16 med en axelryckning tills det att Benitez dök upp från ingenstans. Då uppenbarade sig plötsligt fotbollsklubben Newcastle igen, med en tränare anställd av rätt anledningar, som dessutom började hugga tag i kopplingarna till lokalsamhället och förstod vilken roll en fotbollsklubb ska spela för sin omgivning. Så jo, nu är det nog bättre. Men det är en återhämtningsprocess för många, mig inräknat.

Är Benitez mannen som tar "Magpies" till nästa nivå? Finns det en tydlig spelidé eller är man för beroende av vissa, exempelvis Gayle?

– Han är helt rätt tränare för Newcastle United nu och under en bra tid framöver, det är jag övertygad om. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att han borde stanna även om vi inte skulle gå upp igen. Som jag var inne på tidigare: Han klev in i en klubb som är helt söndertrasad och förgiftad. Om det är något Rafa har visat att han kan är det att bygga klubbar över tid. Det får han gärna göra i Newcastle. Rent taktiskt har jag vissa frågetecken som inte vill räta ut sig. Han överarbetar motståndare ibland när han egentligen borde köra gasen i botten. Och svaret på frågan om Gayle är väl nja. Kanske. Han har haft minimalt med tid på sig att forma truppen som han vill, men vad som är tydligt är att vi står och faller för mycket med Gayle och Jonjo Shelveys spetskompetens framåt. Det borde ju helst korrigeras av ett mer dynamiskt spelsätt, men Rafas historia av att förädla anfallare får mig att tro att han har fler spelare av Gayles karaktär i åtanke, och att det inte förblir ett problem. Men allt som allt: För tredje gången i mitt liv står jag bakom en tränare i Newcastle. Det gällde Kevin Keegan, det gällde Sir Bobby Robson. Nu gäller det även Rafa Benitez, säger Noa Bachner bestämt.

För Real Madrid hade jag spelat gratis

Norrköping Alexander Isak är alltså mer eller mindre klar för Real Madrid.

Han är född 1999. Fatta DEN möjligheten. Lev i verkligheten.

Den AIK-fostrade stortalangen gjorde braksuccé i fjol och självklart stärktes aktierna under januariturnén. Många har till och med sett honom som Zlatan Ibrahimovic arvtagare och när prislappen ryktas ligga på cirka 95 miljoner kronor, är det svårt att inte se liknelserna. Det som kanske gör honom mest intressant är hans otroliga lugn och ödmjukhet som nästan provocerar en lite, med tanke på att han är läskigt bra medietränad för sin ålder. Jag hade önskat att Isak hade bjudit på mer, men samtidigt är det fullt rimligt att inte säga för mycket under en period som kanske är den mest hektiska i hans liv.

Samtidigt blir jag nästan lite förvånad kring hur folk kan se så många risker i denna övergång? Det är rätt uppenbart att Isak inte kommer peta Karim Benzema så fort han har fotats med Florentino Perez, men Real Madrid är kända för att utveckla egna produkter och lägga en stadig grund till en lång karriär på hög internationell nivå. Dessutom är Casemiro och Marco Asensio kanske de bästa exemplen på spelare som har återvänt till A-laget efter diverse lyckosamma lånesejourer. Isak jämförs förvisso med Martin Ödegaard som av vissa har ansetts lämnat Norge för tidigt, men kritiken blir onyanserad sett till att norrmannen fortfarande är för ung. Kanske blomstrar han redan under våren i Heerenveen, men hur som finns många år kvar. Vad som än händer med Isak väntar ett CV som få kan ifrågasätta. Real Madrid köper inte en 17-åring bara sådär, i synnerhet inte skitspelare. Syftet är väldigt tydligt.

Bör Alexander Isak lånas tillbaka till AIK? Kanske, men det är inte fel att i lugn och ro spela en halvsäsong i Castilla för att acklimatisera sig, både på planen men även socialt och kulturellt. Har man sett Isak spela är det dessutom en spelartyp som kommer vara viktig för svensk fotboll. Förutom sitt målsinne har han även en oerhörd intelligens i sina löpningar, vilket gör att frågor gällande hans fysik inte blir lika relevanta, eftersom han kommer undan en hel del med sin snabbhet och sitt rappa tänk.

Det finns bara en sak att säga om, eller rättare sagt när övergången offentliggörs: Grattis Alexander och njut av många killars pojkdröm! 

Sliten som asfalt från 1960-talet

Norrköping Plötsligt längtade man till det där med vila.

Söndagen blev en riktig genomkörare.

Gårdagens publikfest i Mässhallen gjorde det roligt för alla oss att spela, men tyvärr vann vi inte som vi hoppades på. Vi hängde med rätt bra, orkade med vår höga press och första halvlek var väldigt jämn, även om Bajen hade mer konkreta lägen. I andra chansspelade vi mycket eftersom vi saknade energi och förvisso blev det Hawaii och maximal underhållning för publiken, men dessvärre tjänade vi knappast på det. Hammarby var numret större igår och förmodligen säkrade man seriesegern. Självklart går vi för tre poäng i Eriksdalshallen på onsdag, men oavsett om vi skulle vinna har Bajen fortfarande sex poäng till godo så matematiken talar inte för oss. 

Tråkigt att lokalsporten i stort sett bara fokuserade på Max von Schlebrügge när det hade varit trevligt att lyfta futsalen i Norrköping, men man kan inte få allt i världen. Jag vill inte förminska 39-åringens meritlista, men poängen med lokalpress är väl att just lyfta småklubbarna lite extra. Nu låter jag extremt subjektiv, men jag tror vi hade haft mer nytta av det mediala lyftet än den förre landslagsmannen. 

Förhoppningsvis blir det en lika tuff match på onsdag. Ryktas om storpublik igen, men så är det alltid när Bajen spelar.

Idag ska jag dock bara sova. Vill inte höra ett ord om fotboll.

Premier League måste vakna

Norrköping Ett toppmöte som lovade dramatik och som erbjöd spänning in i det sista?

Londonderbyt mellan Spurs och Chelsea var istället ännu ett kvitto på den överskattade nationens fotbollsprodukt.

Som vanligt när det vanskas januari och en enorm mängd dötid, tillbringar man kvällarna med grabbarna framför en Viaplay-stream för att glo fotboll. Igår skulle vi bland annat få svar på om Chelsea skulle fortsätta sin mäktiga svit, eller om Tottenham skulle ta sig tillbaka till titelracet.

Svaret blev en orgie i felpass, böljande spel utan tanke och ett hemmalag som ändå vann rättvist.

Okej, har jag vaknat på fel sida eller varför denna negativa energi? Förklaringen är enkel. I en fotbollsvärld där pengarna styr mer och mer bör rimligen kraven från supportrarna också ligga på en högre nivå. De miljarderna som snurrar kring de brittiska öarna når astronomiska rekordhöjder hela tiden, men trots det är det långt ifrån sanningen om man hävdar att det är världens bästa liga. Att det är en jämn toppstrid säger egentligen ingenting. Spelet lagen har erbjudit ger inte signaler om att ett-två lag inom en snar framtid utmanar giganterna Barcelona, Real Madrid, Bayern München eller för den delen Juventus om att bli nästa stormakt. Som neutral fotbollsåskådare gick det inte att klaga på tillställningen som erbjöds på White Hart Lane, men det var rätt fascinerande att se så många spelare lira med så mycket hjärta och så lite förnuft, med tanke på pengarna och nivån de spelar på. Att en Diego Costa i minut 90 missade en kortpassning en medelmåttig Division 5-spelare i Sverige hade satt, eller att en Christian Eriksen/Eden Hazard knappt kunde rada ihop 3-4 sekvenser med bra väggspel/passningstrianglar är snarare ingen kritik mot dem. Det är en kritik mot ligans övertro på att högt tempo löser allt och resten kommer automatiskt.

Nyligen läste jag i media att Pep Guardiola ska ha dissat sitt spelarmaterial rätt rejält till en kollega som påstås vara en katalansk journalist. Bland annat påstod han att Citys nivå snarare låg närmare Villarreals än Barcelonas. Det kan vara floskel, men de senaste presskonferenserna har inte gett indikationer på att tränarvirtuoson direkt trivs. Charmen har byts ut mot irritation och svaren ska helst vara korta och innehållsfattiga så brittisk press ska hitta på så lite som möjligt. Det är uppenbart att Pep går sin tuffaste kamp just nu karriärmässigt som coach. Resultaten har ungefär gått som väntat, men det jag tror 45-åringen har blivit mest besviken på är att inlärningsprocessen kring hans spelfilosofi tagit väldigt lång tid. Dessutom verkar folk generellt inte se storheten i att Pep faktiskt är i Premier League utan hånar snarare katalanen, pekar finger och säger "Haha! detta fixar du inte!". Det är inte så konstigt när majoriteten av lagen spelar en direkt anti-fotboll, som knappast ger utrymme för coacher som Guardiola att komma med något konstruktivt.

Premier League må vara världens tuffaste liga, men absolut inte den bästa. Det värsta i det hela är att fotbollskulturen är så djupt rotad att det blir svårt för nya influenser att ta fäste. Jürgen Klopp har förvisso påbörjat något väldigt spännande med Liverpool, men i grunden är det en tysk "rock'n'roll-fotboll" som i tempo och spelstil inte skiljer sig så mycket från den brittiska. Apropå gårdagskvällen zappade vi senare till Real Madrid-Sevilla där det spelades hederlig Copa del Rey-fotboll på Bernabeu. Hemmalaget vann förvisso rätt komfortabelt, men det som slog mig var hur tydligt det var att kreativiteten och finessen var på en helt annan level. De rödklädda andaluserna låg under, men skapade hela tiden lägen och var inte rädda för att hålla boll och spela sig ur trånga lägen trots högljudda hemmafans. Vi kan säga vad vi vill om vad som är vackrast och bäst, men faktum kvarstår att två Premier League-lag har vunnit Champions League sista tio åren. Senaste gången var Chelsea 2012 och i ärlighetens namn var det en imponerande formtopp som låg bakom, snarare än ett resultat av kontinuerligt nötande av en spelidé. Roberto di Matteos tränargärning blev exempelvis knappast långvarig trots den stora succén för Blues. Sevilla har trots sin distans från spetslagen i La Liga tagit stora triumfer i Europa och Barcelona/Real Madrid ska vi inte tala om.

Med tanke på att Serie A mer eller mindre börjat vakna efter sin djupa sömn, har jag svårt att se hur Premier League de närmsta fem åren ska hänga med är det kommer till taktiskt kunnande, spelarutveckling och reformation av ligan. Det har investerats hundratals miljoner i akademier men ändå har engelsk fotboll procentuellt sett otroligt svårt att odla fram talanger. Med reformation menar jag att det måste till en större ödmjukhet bland britterna när det kommer till att utveckla sitt eget fotbollskunnande. Fortfarande är arrogansen och övertygelsen kvar över att den bästa fotbollen spelas i England, att landslaget underpresterar och att det minsann inte är fel att föredra fysisk framför teknisk fotboll. Just dessa faktorer har bromsat processen klart mer än vad de kan ana.

Spelidé är en sak och egentligen spelar det ingen roll hur man gör så länge tre poäng hovas in. Faktum kvarstår dessvärre att engelska lag kämpar mer och mer för varje år internationellt vare sig det handlar om klubb- eller landslag.

Det handlar inte om otur. FA och hela den engelska fotbollen måste börja titta utåt.

Ni är inte bäst. Långt ifrån.

23-åring som spelar i Ektorp Talent FC som jag också har varit med och grunda. Lirat i SFL eller "Futsalallsvenskan".


Skolad som spelare i IF Sylvia. Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och har en magisterexamen inom KSM.


Laget i hjärtat är Arsenal och favoritspelaren är Lukas Podolski. Är även ett extremt fan av Antoine Griezmann. Extraknäcker också med tennis på fritiden.

  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker