• tisdag 17 oktober 2017
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Lokus
  • XTRABONUS
  • Lohts
  • JobbPlus - Östergötlands nya mötesplats för dig som söker jobb och nya möjligheter
Dataintrång hos Liberalerna Torbjörn Wester (L) Torbjörn Wester (L)
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Så ska Palermo lösa krisen

Norrköping

Det är inte mycket som står rätt till i Palermo.

Solo Calcio-skribenten och supportern Jakob Romeborn ser få ljusglimtar.

– Enda sättet att bygga en framtid är utan Zamparini, säger han.

Laget från Sicilien har knappast varit kända för sin kontinuitet och i år har Serie A bara varit synonymt med besvikelse. Förvisso har man tagit fyra poäng sista tre matcherna, men man har sju poäng upp till säker mark. Romeborn pekar på ett antal faktorer till varför det går som det går.

– Den största anledningen är att de har tappat flera viktiga spelare utan att ersätta dem ordentligt. Stefano Sorrentino var kanske klubbens allra viktigaste spelare förra säsongen och räddade laget i otroligt många matcher. Även om unge kroaten Josip Posavec är väldigt talangfull och gjort flera jättematcher hittills så har han stått för en del riktiga juniormisstag. Det är inte fel att satsa på honom i sig, men när även bänken bara består av unga talanger så blir det problematiskt - det är inte för inte som Palermo sägs leta efter en mer rutinerad målvakt att stötta upp Posavec i januarifönstret.

– Sedan har vi så klart Franco Vazquez, som gick till Sevilla i somras. Klubben lär ha vetat om redan för två år sedan att italo-argentinaren skulle lämna så snart som möjligt, särskilt efter att Dybala stack, och borde ansträngt sig mer att hitta någon form av rak ersättare. Ilija Nestorovski har gjort en jättesäsong på egen hand som anfallare med sju mål men Vazquez kreativa egenskaper har saknats extremt mycket. Det finns ingen spelare i den nuvarande truppen som ens är en udd kapabel att dyrka upp motståndarförsvar som spelfördelare förutom Alessandro Diamanti, men även honom börjar Serie A-tempot att springa ifrån.

Maurizio Zamparini är ordföranden och affärsmannen som gjort sig känd för klubbens tränarkarusell. Mängder med managers har fått uppleva det bistra ödet och förra säsongen skedde hela åtta (!) tränarbyten. Romeborn har svårt att se klubben lyckas med honom och reflekterar kring varför det har fortsatt så länge.

– Enda sättet för Palermo att hitta en framtid igen ÄR utan Zamparini. En kinesiskt konsortium har enligt presidenten redan gjort klart med att ta över Palermo, och han sa redan efter förra säsongen att det skulle bli hans sista som president. Med andra ord kommer han troligtvis fortfarande att finnas med bakom kulisserna i någon form av hederspresidentroll när kineserna väl tar över ...

– Det går inte att lita på ett ord han säger. Ena dagen kan han påstå sig ha förtroende för en tränare för flera år framöver för att efter nästa förlust sparka honom för att "hans attityd inte passade en klubb som Palermo" eller någon annan låtsasanledning.
Det brukar sägas att Zamparini driver klubben på samma sätt som den värsta typen av medgångssupporter skulle göra. Likt de mest ombytliga Arsenal-fansen som ropar "Wenger Out!" efter varje förlust och hyllar honom när de vinner, så sågar Zamparini sina tränare utmed fotknölarna och hyllar dem upp till himlen om vartannat - skillnaden är att han faktiskt har möjlighet att göra verklighet av sparkningarna.

Hur ser situationen ut för Quaison och Hiljemark, tror du de bör söka ny klubb eller stanna om man ser till deras utveckling?

– Det enda positiva med Palermos två tränarbyten den här säsongen (Davide Ballardini fick gå efter två matcher, Roberto De Zerbi ersattes av Eugenio Corini i slutet av november) är att nuvarande Corini har gett Robin Quaison ett väldigt stort förtroende och att svensken har haft en strålande period sedan dess (bl.a. två drömmål på två matcher). Hiljemark har haft en bedrövlig säsong, så pass att han till och med fått offentlig kritik i media från Zamparini vilket trots presidentens glappa käft inte hör till vanligheterna. Så länge han är i klubben borde de båda lämna det sjunkande skeppet, Hiljemark lär göra det redan i januari men Quaison skulle kunna må bra av att spela säsongen ut i Palermo och verkligen få en längre period som ordinarie där han kan visa upp sina kvalitéer - men det hänger ju på den sköra tråden att Corini blir kvar på tränarposten ...

Stefan Silva avslöjades nyligen som klubbens nästa värvning. Vad kan han tillföra?

– Den här frågan får jag faktiskt delvis gå bet på då jag har sett för lite av Silva som spelare, men ser man till Palermos trupp verkar han passa perfekt in. Ilija Nestorovski är som sagt ohotad försteman som ensam anfallare men har haft en liten dipp i målformen det senaste och bakom honom finns bara ungdomarna Norbert Balogh, Roland Sallai och Carlos Embalo som ingen har imponerat när de fått chansen. Möjligheterna till speltid borde vara mycket goda för Stefan Silva!

Vad talar för att Palermo ska lösa krisen?

– Att det finns tre andra lag i ligan som är sämre, vilket inte är omöjligt med Pescara, Crotone och Empoli. Lördagens förlust mot de sistnämnda slog dock oerhört hårt mot Palermo och avståndet till en placering ovanför strecket är nu sju poäng upp till Empoli. Ett avslutande citat för att knyta ihop säcken och sammanfatta Palermos chanser till överlevnad tar vi direkt från Maurizio Zamparini:

"Ser man till prestationerna och inte till truppen, som är bra, så är vi det sämsta laget i Serie A. Jag ger oss 30 procents chans till att säkra kontraktet"

– Där finns det för en gångs skull inte mycket att invända mot Palermos president, konstaterar Solo Calcio-skribenten dystert.

Fotbollen som medieobjekt & relationen press och publik

Norrköping I boken ”Mediated football” diskuterar författarna Jacco van Sterkenburg och Ramón Spaaij i ett avsnitt kring fotbollen som medieobjekt och hur faktorer som kön, ras, etnicitet och nationalitet bland annat gestaltas. Det tar bara inte upp hur media utformar bilden av idrotten, utan även hur publiken reagerar och styr debatten. En slutsats som bland annat dras är att ett fokus riktat på just sambandet mellan medierepresentationen och mottagarna, som i det här fallet är offentligheten, kan i olika kulturella sammanhang lyfta debatten på en mer akademisk nivå. Det kan i sig spela en viktig roll i förståelsen av hur den medialiserade fotbollen skapar sociala relationer.

Under detta århundrade ses sport i media som en av den viktigaste underhållningsfaktorn för många människor i världen. Vare sig det handlar om tidningar, TV, radio eller Internet, är sporten och media ihopkopplad. Fotbollen är i synnerhet en idrott som kanske lockar mest tittare på samma gång, när det kommer till bredden av medieanvändningen.

När de holländska forskarna går in på temat nationalitet och ras hänvisar de bland annat till den slovenske författaren Simon Licens artikel om play-by-playsändningar inom den inhemska fotbollsligan. Den ger en komplex bild av Sloveniens syn på sin nationella identitet i och med att landet inte har varit en demokrati så länge. Licens forskning visar att landets allmänna sändningar tydligt har som mål att visa upp sin nation som självständig och en del av Europeiska unionen (EU). Å andra sidan visar TV-kanalerna gärna upp dess fotbollshistoria som har starka kopplingar till forna Jugoslavien. Det är med andra ord två olika sidor av myntet i sättet man vill se sin egna nationella identitet på. Härkomst har också varit ett utmärkande drag gällande
medierepresentationer, när det kommer till icke-slovenska spelare i den inhemska ligan. Skälet är att det ofta används som ett neutralt substitut till rasbegreppet. Licen menar att det är en medveten strategi för att kunna ge dessa spelare uppmärksamhet utan att riskera framstå som rasistiska.

Senare i texten hänvisar man till David Rowes undersökning kring betydelsen av inom fotboll och andra sporter som speglas av hög nivå av etnokulturell mångfald och rörlighet. Bland annat nämns en jämförelse mellan fans själva dedikering till sitt land inom sporter kontra sin nationella identitet i sig. Rowe konstaterar att fans utifrån ett sociokulturellt perspektiv indirekt visar sin riktiga
nationella lojalitet i stort via sin support för nationen inom idrotter. Liknande problematik gällande den socialpolitiska kontexten finns även inom Mellanöstern och Israel, kring israeliska arabers vara eller icke vara i landslaget.

Slutligen hänvisar holländarna till en artikel som handlar om medierepresentationerna och åskådarreaktionerna av vita identiteter jämfört med superstjärnan Cristiano Ronaldo. Forskarna Kevin Hylton och Stefan Lawrence konstaterar att man genom hans bilder utifrån ett självidentiskt perspektiv som en fysiskt aktiv vit man, kopplar Ronaldos vithet till ras-, fotbolls- och maskulinitetsdiskurser. Detta exemplifierar ytterligare problematiken i hur bilder av ras och etnicitet konstrueras av publik och media inom fotbollen.

För att applicera detta till uppsatstemat, förblir det relevant att se om denna forskning har en koppling till hur åskådare och media i Sverige har blivit påverkade av dessa faktorer i sin rapportering. Det öppnar diskussionen ytterligare kring om alla spelare har samma förutsättningar när de exempelvis konkurrerar om en landslagsplats, eller för den delen när de kämpar om en plats i
en allsvensk trupp exempelvis. Den tidigare forskningen kan också ge svar på om makthavare eller i detta fall förbundskaptenen, genom dessa faktorer påverkas i valet av spelare till landskamper eller mästerskap.

Sportjournalistikens skapande av svensk gemenskap

Norrköping Den statliga utredningen Mediernas Vi och Dom (SOU 2006:21) utgår ifrån tanken om föreställda gemenskaper om integration, strukturell diskriminering och makt. Kapitlet ”Det här är lycka" som Göran Eriksson skrev, handlar om sportjournalistikens inkluderande mekanismer. Han undersökte den svenska sportjournalistiken i kvällstidningarnas sportbilagor. Urvalet bestod av fotbolls-EM och friidrotts-VM 2005. Han presenterar analysen tematiskt kring hur sportjournalistiken genom språket kan skapa en svensk gemenskap. Det handlar om ”det jublande svenska folket”, ”ett gemensamt förflutet”, ”svenska hjältar”, ”nationell antagonism”, ”svenska idrottares förankring i familj och vardagsliv” och ”urskiljande av den andre”.

Svenska hjältar, gestaltandet av ”de andra”, jublande folk och nationell antagonism är relevanta faktorer i denna uppsats senare analys. Dessa begrepp poängterar detaljer i hur nationalism framställs via sportjournalistiken,. Eriksson tar Expressens Mats Olsson som exempel, där han visar till exempel hur Mats Olsson (en krönikör vars texter även analyseras i undersökningen) visar på lyckan i att vara en del av det svenska. Höjdhopparen Kajsa Bergqvist tas upp i utredningen som exempel på svensk hjälte efter hennes VM-guld 2005. Insatsen beskrevs som bragdartad mycket på grund av en ömmande fot. Aftonbladets Lasse Anrell skrev om att ”vi alla kunde få tårar i ögonen” den kvällen. Med begreppet nationell antagonism menar Eriksson att själva pressen i sin konfliktbeskrivning använder hela nationen som objekt, när det egentligen bara handlar om två personer som inte kommer överens. Som exempel nämns fallet Eunice Barber och Carolina Klüft där tidningsrubriken löd ”Frankrike: Ni fuskade!”. Det var i samband med en protest Barbers team lämnat in mot Klüfts längdhopp som blev godkänt. I ett annat exempel där Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson nämns i samma artikel i Expressen, får den sistnämnde typiskt svenska attribut medan Ibrahimovic framställs som ett problembarn från invandrarförorten. Genom detta sätt använder sig sportjournalistiken av att döma ut ”den andre”.

Idrotten som integrationsarena

Norrköping I antologin och boken ”Att möta främlingar” som redaktörerna Göran Rystad och Svante Lundberg publicerade 2000, finns ett kapitel där forskaren Tomas Peterson diskuterar idrotten som integrationsarena. I inledningen lyfter han fotbollsspelaren Yksel Osmanovski, eftersom han var som en idol för många i sammanhanget. Rosengårdskillen var en av de första svenska andra generationens invandrare, som blev fotbollsproffs från Malmö till italienska Bari. Han sticker ut på det sättet att han inte bara gjort en lång resa som spelare, men även som människa socialt, kulturellt och geografiskt. Osmanovski utmärkte sig mycket ut tack vare sin noggrannhet och målmedvetenhet som utstrålade professionalism, trots sin låga ålder. Han gav en bra image åt övriga ”nysvenskar” i Sverige, tack vare sitt bevis kring klyschan att inget är omöjligt.

Förutom detta nämner Peterson det faktum hur viktig idrotten är som social miljö i integrationsprocessen. Det är nämligen en av relativt få platser där ”helsvenska” barn umgås med flyktingbarn eller ”nysvenskar”. Invandrarungdomar har främst sett idrotten som en möjlighet till ett framtida yrke, eftersom övriga alternativ är få. Detta har också medfört att samhället mer och mer ställt högre krav på idrottsrörelsen.

Ur detta tar jag med Osmanovski som exempel, eftersom han har flera likheter med Zlatan Ibrahimovic. Framför allt blir fotbollen som integrationsarena relevant, eftersom det mynnar ut till en diskussion kring etnicitetens betydelse. Med det menar jag i sammanhanget att fotbollen kan förena människor oavsett klasstillhörighet, nationalitet, kön etc. Det som är intressant är också att Osmanovski till skillnad mot Zlatan sågs som ”den fina invandraren”, medan Ibrahimovic mer fick en ”bad boy”-stämpel tidigt i sin karriär. Här kan man reflektera kring vilken roll media har spelat i båda fallen och ifall det faktiskt var de som bidrog till att svenska folket tolkade deras personlighet på olika sätt. Det kan också ligga en problematik i att integrationsarenan inte är öppen, i och med att man bara kan ses som svensk ifall man har karaktärsdrag som anses fina och positiva.

Föreställningar om svenskhet

Norrköping I boken ”Blond och blåögd: Vithet, svenskhet och visuell kultur”, diskuterar Jeff Werner och Tomas Björk definitionen av svenskhet, hur folks föreställningar är kring begreppet och innebörden i diskussionen. Den förstnämnde menar att människor idag ser ett större behov av att se ”svenska” ut. Han hänvisar till avhandlingen ”Svenska latinas” sociologen Catrin Lundström skrev, där hon pratar om invandrartjejer som allt oftare blonderar håret och använder blå kontaktlinser för att se svenska ut. Frågan som ställs av Werner är huruvida det inte längre räcker att vara svensk, utan ifall man även måste se ut som en?

Konsekvensen av att vara vit i ett vitt samhälle är just att man flyter med strömmen omedvetet. De hänvisar till Joseph Conrad som menar att vitheten först blir synlig när den i sig bryter mot normen. Det kan till exempel vara i ett annat land eller en förort. Vitheten kan i sig föda vardagsrasismen som stärker de främlingsfientliga krafterna.

Werner menar att den visuella konstruktion av svenskhet som bland annat polisen idag jobbar efter, formades under 1800-talet i samband med att den moderna svenska nationalstaten skapades. Det var en epok där viktiga institutioner hade till uppgift att sprida kunskap om vad Sverige och svenskhet var. Folkskolorna och museerna var exempel på detta. Man brukar även säga att landet har gått från att vara homogent till heterogent, att svenskar inte är blonda och blåögda längre. Det intressanta är varför föreställningen är kvar idag fastän en femtedel av befolkningen har utländsk bakgrund, men framför allt hur bilden av den typiske svensken överhuvudtaget uppstod? Werner menar att antagandet kring det heterogena i sig riskerar befästa känslan av att nationen i grunden är vit.

Martin A Bergers teori ”the male gaze” och ”the tourist gaze”, som är kopplade till begreppet ”den vita blicken”, används som analytiskt verktyg. Själva vita blicken beskrivs som funktionell på tre nivåer. Dels pekar den ut vad i världen som är värt att uppmärksammas och hur detta presenteras och upptas. Den är också blind för sin egen färg samtidigt som den är känslig för andras hudfärger. Den vita blicken beskrivs som en diskriminerande blick.

Inom svensk fotboll har som nämnt innan aldrig en utländsk person varit förbundskapten för varken herr- eller damlandslaget. Med denna text är det intressant att analysera kring om det finns samband med spelarrepresentationen och huruvida våra hjärnor omedvetet ser vita människor som bättre, även i fotbollssammanhang. Även om det förvisso tas upp aspekter som utseende och beteende som inte är relevant med uppsatsen i första hand, är det en intressant faktor. Det mynnar ut i en djupare diskussion kring ifall det är minst lika viktigt att bete sig på visst sätt som att ha fotbollsmässiga kvalitéer för att nå landslaget. Här kan faktorer som socioekonomisk status, föräldrars bakgrund eller uppfostran generellt spela en stor roll.

Dilemmat med att definiera svenskhet

Norrköping Det finns mängder av tolkningar av begreppet etnicitet. Debatten inom svensk politik har under 2010-talet inte minst handlat en hel del om representation, vad som kan betecknas som svenskhet eller inte. Inom fotbollen har även en diskussion förts kring vilken typ av spel, filosofi eller till och med vilka spelare som är typiskt svenska. Dessa faktorer gör att det är väldigt svårt att utifrån namn exempelvis, avgöra om han kan ses som utländsk eller inte.

Martin Dahlin och Henrik Larsson må ha traditionella svenska namn men utseendemässigt är de mörkhyade, vilket kanske inte stämmer in på normen kring hur en svensk ser ut. Samma sak gäller för en storstjärna som Zlatan Ibrahimovic. Han må vara född i Sverige, men hans föräldrar har rötterna i forna Jugoslavien och anses på grund av detta inte vara svensk. Därför är diskussionen
också relevant kring hur spelare med utländsk bakgrund behandlades av folket och media under 1990-talet, jämfört med 2000- och 2010-talet.

Herrlandslaget representerar inte bara Sverige i fotboll utan även Svenska fotbollförbundet. De spelar i och med denna faktor en viktig roll i hur man jobbar med mångfalden och huruvida man har hållit sig till de mål man själva har satt upp. SvFF behöver nödvändigtvis inte vara en del av en central frågeställning, men de blir viktiga i och med att man är steget ovanför herrlandslaget i
hierarkin. Allsvenskan, det vill säga högstaligan i landet för svenska klubbar representeras idag av en stor del utländska spelare, men den trenden började så sent som i slutet av 1970-talet. Dessa grunder blir relevanta, då det kommer mynna ut i en bredare diskussion kring om alla dessa faktorer faktiskt har ett samband med herrlandslagets situation. Etnicitet och nationalitet förblir subjektiva begrepp och av detta skäl finns det fler rätta svar än ett.

Definitionen av svenskhet är också en fråga, kring huruvida vi har blivit mer individualistiska i vårt samhälle eller inte. Sverige som utåt sett har gett bilden av ett land där solidaritet, jämlikhet och kollektivism har legat i fokus, börjar mer och mer gå ifrån dessa egenskaper. Liknande mönster kan man se i dagens herrlandslag, där vi allt mer ser spelare som sticker ut tack vare sina dribblingar och individuella styrkor. Det finns exempelvis en föreställning om att de klassiska egenskaperna som svensk fotbollsspelare snarare handlar om lojalitet, hårt arbete som lagspelare och disciplinerat positionsspel.

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Spelar idag i Ektorp Talent FC men har även lirat i SFL eller "Futsalallsvenskan".


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och har en magisterexamen inom KSM.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann en av favoriterna lika så. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se