Logga in
Logga ut
Var förberedd Joanna Sjölander (M) Joanna Sjölander (M)
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Multikulturalism

Norrköping Det växande missnöjet med rasrelationerna och kraven för bättre representation av de svarta under det sena 1970-talet, framkallade förändringar i medie- och institutionspolicyn. På den tiden sågs ”svarthet” mer som något politiskt, snarare än rastillhörighet. Denna politiska kamp togs upp av medborgarrättsrörelsen i USA bland annat, som ville ha de svartas frigörelse från underordning och förtryck. Istället för att se deras samhällen som en homogen helhet, var erkännandet av olikheterna snarare en central dogm i vägen mot mångfald. Multikulturalismen övergav alltså teorin kring assimilation och integration för att istället hylla olikheterna. Denna filosofi återspeglades främst i uppdraget Channel 4 hade i Storbritannien, där man ville promota program och gestaltningar av minoriteter. Syftet var inte minst att visa olika representationer av svarta som också underlättade fri TV-produktion, men även en större medverkan bland svarta i professionella roller i sammanhanget.

Även om syftet med multikulturalism hade som mål att gå mot en mer jämlik gestaltning av representationer, gestaltades även mer bilder som inte bara återspeglade stereotyper som redan fanns, utan även skapade nya. Karen Ross nämner The Cosby Show som ett exempel vars syfte var att porträttera afroamerikaner i USA på ett positivt sätt. Hon menar sedermera att programmet snarare lade tyngd på att lyfta faktorer som individualism och personliga prestationer som något positivt, för att på det sättet avfärda diskussionerna om ojämlikheter. Med andra ord var seriens ”lösning” på debatten att skönmåla de svarta karaktärerna och för att på det sättet motverka en historia av negativa stereotyper. Kobena Mercer är likt Ross inne på samma spår:

”If every black image, event or individual is expected to be ‘representative’, this can only simplify and homogenise the diversity of black experience and identities. In other words the burden of representation reinforces the reductive logic of the stereotype.”

Detta begrepp har även utforskats av Paul Gilroy som har sett ytterligare problem med skildringen av ”positiva svarta” inom en mångkulturell ram. Genom exemplet i den svarta komediserien ”No Problem!” som sändes i brittiska Channel 4, menar Gilroy att exkluderandet av det politiska i själva narrativet möjliggjorde att vita kunde skratta åt de svarta utifrån ett ”sunt förnuft” och ett rasistiskt perspektiv. Han menar kritiken mot själva serien är legitim då karaktärerna porträtterades utan någon som helst referens till de svartas verklighet i det sociala. Dessutom problematiserar Gilroy själva strukturen i multikulturell programmering, då sådana i sig marginaliserar etniska minoriteter som också speglar de riktiga erfarenheterna svarta står inför. Med andra ord bibehåller han vid sin tes att de multikulturella programmen fokuserar på de etniska motståndarnas motsättningar och
skillnader jämfört med den vita kulturen, vilket också cementerar bilden av de svarta som ”de problematiska” och ”de andra”.

Fatima Awan påpekar vidare att flera forskare har pekat på att representationen av etniska minoriteter motiveras av ekonomiska imperativ, snarare än konkret intresse för den svarta kulturen. Cottle hävdar att själva multikulturella programmeringen hindras, i och med att dess innehåll måste anpassa sig till medieindustrins särskilda agenda och marknadsekonomins begränsningar.
Dessutom betonar han likt Gilroy att de strukturella ojämlikheterna och medieindustrins nonchalans inte bara beror på den numeriska obalansen, utan även på grund av skillnaderna gällande den politiska och ekonomiska makten. Den påstådda multikulturalismen engagerar sig med andra ord inte alls med att hylla olikheterna.

Dessa antydningar stöds av en studie som gjordes av Ross under mitten av 1990-talet. Den gick ut på att fråga ut åskådare ur etniska minoriteter om porträtteringen av dem på TV och hur de skulle vilja förändra dessa representationer. Deltagarna noterade en begränsad räckvidd av tillgängliga gestaltningar och en marginalisering av dem. Studien avslöjade att de uppfattade karaktärerna de såg som orealistiskt framställda. Dessutom menade deltagarna att hemlivet som visades inte bekräftade kulturell äkthet och att den påstådda multikulturalismen snarare fortsatte framhäva stereotypiska porträtteringar, som homogeniserade ”svarthet”. Ross summerar det hela med att själva begreppet ”multikulturalitet” egentligen betyder kulturell homogenitet. I själva verket är det en spridning av ”unikulturer” som löses upp i en stor formlös massa av stereotypiska väsen. Hennes deltagare avvisade diskussionen kring ”svarta som hot” och krävde egentligen inte att de negativa stereotyperna skulle bytas ut till positiva. I själva verket ville de se sina erfarenheter gestaltas inom en realistisk ram.

Utifrån detta blir det svårt att veta var gränsen går med att framställa svarta i TV exempelvis på ett realistiskt sätt, utan att överdriva med positiva stereotypiska karaktärsdrag. Som den tidigare forskningen påpekar, vidmakthåller den representationen och misslyckas med att samverka med systematiska ojämlikheter som integreras med den själva politiska framställningen. Stuart Hall menar att identitet och dess representationer inte kan förminskas till ett system av tvåfaldighet som fortsätter centralisera ”svarthet” som motiv. Dessa föreställningar som baseras på detta måste förkastas:

"The essentializing moment is weak because it naturalizes and de-historicizes difference, mistaking what is historical and cultural for what is natural, biological and genetic. The moment the signifier ‘black’ is torn from its historical, cultural and political embedding and lodged in a biologically constituted racial category, we valorize, by inversion, the very ground of the racism we are trying to deconstruct."

Han menar alltså att det är själva mångfalden och inte homogeniteten av de svartas erfarenheter som ska ligga i huvudfokus när man tar in kunskap. Man måste ta i anspråk att identiteter även formas av faktorer som ålder, klasstillhörighet och sexualitet. För att öppna upp ”representationsbördan” och göra strukturerna mer rättvisa, måste bilden av de svarta helt enkelt nyanseras mer för att framställningen ska bli mer rättvis.

Förändringar genom åren del 2

Norrköping 1988 blev Djurgårdens IF:s Steve Galloway och Glenn Myrthil uppmärksammade i ett SVT:s Sportnytt-reportage, i samband med den rasism de utsattes för från några allsvenska supportrar. Den förstnämnde konstaterade förvånat att svenskar inte borde störa sig på mörkhyade, med tanke på att det på den tiden var relativt få invandrare och i synnerhet svarta. Även om vi ser ytterst få tecken på den typen av diskriminering i de utvalda artiklarna, går det att koppla till miljön Dahlin spelade i. Det går även att ställa sig frågan om det överhuvudtaget fanns många skribenter med utländsk bakgrund som hade någon form av status inom svensk fotbollsjournalistik. Isaac Julien och Kobena Mercer pratar om svarta producenter som representanter och här ser vi att både Ibrahimovic och Dahlin i mångt och mycket representerar ”de andra”. Det kan vara ”invandrarna”, ”de svarta” eller
egentligen vilken som helst typ av minoritet. Skillnaden mellan dessa två är sedermera att Ibrahimovic mer ses som en positiv fläkt medan Dahlin får mycket uppmärksamhet vid oschyssta medel som användandet av sina armbågar etc.

Aftonbladet har den politiska beteckningen ”oberoende socialdemokratisk” vilket också är en väsentlig skillnad mot TT. Det går utifrån analysen att ställa sig frågan om resultatet hade varit annorlunda med Martin Dahlin. Faktum kvarstår dock att den sistnämnda mediebyrån är statlig vilket säger mycket om den generella synen i det svenska samhället. I Sportnytt-reportaget visades också problematiken med rasismen som existerade inom den svenska läktarkulturen. Bland annat kallades Myrthil och Galloway hånfullt för ”Kunta Kinte” och apljud var frekvent förekommande. I klippet ser man också några enskilda supportrar som ”heilar” och en diskussion kring Sverigepartiets framfart. Vi kan alltså poängtera att TT:s rapportering egentligen inte var särskilt kontroversiell, sett till att det generellt sett fanns en viss främlingsfientlighet i Sverige. Även om det är långsökt att kalla artiklarna för rasistiska, framställdes citat som tydligt underminerade Martin Dahlins prestationer. Som Paul Gilroy uttryckte det är det omöjligt att frångå att debatten om ”ras” någonsin kommer dö ut, vare sig TT och dess författare yttrade sig på detta sätt medvetet eller omedvetet.

För att göra saken än mer tydlig är detta inte ett ”TT-problem”, utan snarare ett resultat av ett polariserat samhälle som i sin tur bildar en slags ond cirkel med media. Halls teori bekräftar att media har en viktig del i formandet av attityder jämt emot andra folkgrupper och Karen Ross undersökning blir ännu mer relevant. Det är nästan naivt att vara helt säker på att TT hade en agenda mot Martin Dahlin och förmodligen var de själva inte ens medvetna om att det kunde uppfattas som kränkande gestaltning. 1991 var även en period med färre invandrare jämfört med idag, vilket gjorde att media hade ännu större makt kring att skapa svenskars bild kring samhället. I Guidettis och Ibrahimovic fall visar den mediala aspekten tydligt att det har skett en förändring i Sverige. Grupper av etniska minoriteter är en del av vardagen och Aftonbladet är mer noggranna med att inte riskera gestalta fördomsfulla och nedvärderande beskrivningar av spelarna, utifrån deras utländska bakgrund.

Ser vi på de tendenserna som finns var det få spelare utöver Martin Dahlin och Henrik Larsson, som med ett tydligt utländskt utseende fick chansen i landslaget. Stereotyperna som har skapats i och med Dahlins armbågar, tuffa spelet och de slätstrukna och exkluderande beskrivningarna av hans prestationer har grupperat dessa typer av spelare i ett fack. Det var först under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäcks epok som det blev en liten förändring. Som nämnt innan var det trots allt Yksel Osmanovski och Jozo Matovac som rent spelmässigt påminde om den ”svenska modellen”. Ibrahimovic fick stånga sig igenom flera hierarkier och tittar man på dokumentären ”Blådårar”, ser man att hans sätt att spela inte var självklar för lagkamraterna i Malmö FF att acceptera. Tittar man sedermera på den sista VM-kvalmatchen Sverige spelade mot Azerbajdzjan 2001, började publiken skandera Zlatans namn fastän han satt på bänken. Det var en tydlig indikation på att det i stort sett var en press och tidsfråga innan Ibrahimovic skulle utvecklas till att bli en viktig kugge i det svenska herrlandslaget. Likt de svartas kamp för frigörelse i USA, kan man symboliskt sett samband med detta exempel. Zlatan sågs som något spännande och nytt, jämfört med det ”tråkiga”
Sverige stod för trots sportsliga framgångar.

Huruvida multikulturalismen har varit till fördel i det svenska herrlandslaget eller inte finns flera svar till. Tittar man på John Guidetti symboliserar han dagens nya Sverige, där den blonde blåögde anfallaren med sitt förortsspråk pratar om att älska Sverige och att vara bäst i Norden. Ibrahimovic och Dahlin har snarare varit representanter för minoriteter och öppnat dörrar för olika grupper. Den förstnämnde för invandrare tillhörande den lägre medelklassen och Dahlin för de mörkhyade nysvenskarna. Däremot blir det uppenbart att alla tre blir en del av Sverige när det rapporteras om segrar eller övriga framgångar. Även om jämförelsen med Cosby Show riskerar att bli banal, går det ändå att se tendenser med tanke på det faktum att man ger omedvetna signaler att minoriteter endast kan bli en del av majoriteten om man uppfyller normerna. I herrlandslagets fall måste alltså alla tre i stort sett stå för utstickande prestationer för att inte vara en i mängden. Ibrahimovic har pratat om motivationen och uppfostran att vara tio gånger bättre, men även en spelare som IFK Norrköpings Emir Kujovic. Han berättar bland annat i podcasten ”Lundh” om drivkraften i att bevisa att man trots sin invandrarbakgrund kunde nå framgång som spelare i Sverige och om de rasistiska motsättningarna som finns än idag i hans hemkommun Klippan i Skåne.

Man brukar ofta prata om sambandet mellan politik och fotboll, men Mattias Karlssons uttalande som nämndes i uppsatsens inledning visar sig inte ha fått något större fäste hos fotbollsfolk. Det tydligaste exemplet är det faktum att John Guidetti trots sin kaxiga attityd inte får kritik någon gång för att bete sig ”utländskt”, utan snarare för personligheten i sig. En fråga som sedermera kommer bli obesvarad är om läget hade varit annorlunda, ifall liknande uttalande hade uttryckts om en utländsk spelare när personen i fråga har en formsvacka eller en period med dåliga prestationer i herrlandslaget. Debatten hade möjligen varit mer livad kring Dahlins period där han fick stå till tals för sina armbågsduster, eller efter Guidettis så kallade gräl med Tobias Hysén. Zlatan Ibrahimovic var redan 2007 så pass högaktad och viktig ambassadör för inte bara fotbollsnationen Sverige utan
även hela samhället. Det är ett av skälen till att Karlssons uttalande mest skapade provokationer mellan politiker i sig, snarare bland makthavare etc inom svensk fotboll.

Att fler invandrare utökar representationsbilden inom media och herrlandslaget framgår tydligt, men teorin om en eroderande nationalstat förblir en utopi i detta fotbollssammanhang. Däremot finns det belägg för att nationalstaten i idrottssammanhang genom media bland annat skapar olika typer av fiender och konflikter. Förändringarna i identitets- och globaliseringsprocessen till trots, kvarstår faktum är etnicitet och nationalitet en nödvändighet för att evenemang som EM och VM överhuvudtaget ska kunna marknadsföras. Idag har vi även kommit till en punkt där spelare med dubbla medborgarskap, inte längre ser valet av landslag som enbart något emotionellt. Det handlar snarare om vilken nation som kommer ge bäst förutsättningar för ens framtida karriär.
Medborgarskap inom fotboll har alltså under senare år inte bara handlat om idrotten i sig, utan även om spelarnas egna marknadsvärde.

IFK Norrköpings målvakt David Mitov Nilsson blev exempelvis något oväntat uttagen till svenska herrlandslagets VM-kvalmatch mot Österrike i juni 2013. Väl där blev det inga spelminuter och hösten 2015 beslutade Norrköpings-killen att istället representera Makedonien, tack vare hans dubbla medborgarskap i och med hans makedonska mor. Andra spelare har även utnyttjat detta som ett vapen i en slags maktposition, för att på det sättet sätta press på respektive nationers förbundskaptener. Muamer Tankovic som idag spelar i AZ Alkmaar (2016), hotade under 2015 med att byta landslag från det svenska till det bosniska. Skälet var att han trots sin debut i A-landslaget 2014, blev uttagen till det yngre U21-landslaget året efter som Tankovic också kallade för ”förnedrande”.

Medias negativa skildring har också i åtminstone två exempel inneburit byte av landslag. Den förre Malmö-spelaren Miiko Albornoz blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn 2013, under en period där han var aktuell för herrlandslagets årliga januari-turné. Trots flertalet landskamper på juniornivå för Sverige, innebar tillvaron att han 2014 valde att representera Chiles landslag, trots att återigen ha fått chansen till en ny januariturné. 25-åringen förklarade själv att händelsen var en av faktorerna till bytet.

Förändringar genom åren del 1

Norrköping Nedanför kommer analysen från uppsatsen där jag reflekterar kring skillnaderna i mediebevakningen från Dahlins tid till Zlatans.

Beklagar fördröjningen av detta inlägg jämfört med det senaste.

-----

Skillnaderna mellan gestaltningarna är tämligen uppenbara när det kommer till medias val av nyansering. Här visas också skillnaderna i hur samhället i regel är, eftersom de olika tidningarna bevisligen vinklar rapporteringen utifrån publikens behov. Martin Dahlin får trots en gedigen meritlista, tämligen lite positiv feedback där de ovan nämnda citaten (i uppsatsen) signalerar faktum. Det går att spekulera i huruvida han hade gestaltats med bättre ord om han hade betett sig mer normativt svenskt. Han blir hur som medvetet eller omedvetet underordnad i större delen av artiklarna, när man jämför med övriga landslagsspelare under denna epok. Dessutom blir nyansen än mer tydlig då TT har färre kommersiella intressen än Aftonbladet, vilket också signalerar att språket artikelförfattarna använde ansågs accepterat av majoriteten i Sverige.

Analysen av dessa tre spelare visar också att media ogärna skapar intriger om spelarna när de väl representerar landslaget. Det är i sig rätt så logiskt sett till att en negativ mediebevakning kan sänka lagets harmoni och i sin tur försämra förutsättningarna i mästerskap. Ett misslyckande för ett fotbollslandslag tar bevisligen väldigt hårt på många fans och journalister i synnerhet. Det kan vara ett av skälen till att spelare som passerar ett ”landslagsfilter” tvärtom får sin status höjd. Ibrahimovic fick beröm mot Schweiz, Dahlins positiva prestationer hamnade mer i fokus ju mer han etablerade sig. I Guidettis fall var det svårt att dra några större slutsatser sett till att han bara gjorde en landskamp 2012, men tittar vi på exempel från idag ser vi att han gestaltas ur ett positivt förhållningssätt mycket tack vare sin rutin i A-landslaget.

Hänvisar man till Awans text ser man två sidor av problematiken. Å ena sidan blir medias makt något positivt här sett till att man har makten att visa en positiv bild av något utländskt klingande. Samtidigt är paradoxen att alla dessa tre spelare accepteras när de väl uppfyller kraven för att ses som svenska som i detta fall är herrlandslaget. Martin Dahlin hade blivit ihågkommen på ett helt
annat sätt om han hade varit lika bra spelare men inte hade representerat Sverige. Landslaget ses som civiliserat och något exklusivt för en spelare och dit kommer inte alla in, i synnerhet inte bråkstakar som omedvetet associeras med spelare som har utländska rötter. Att Dahlins armbågar låg i fokus innan han etablerade sig, kan vara ett resultat av en omedveten nedvärdering av mörkhyade och det är ett resultat av en normativ bild. Det Hall också pratar om blir applicerbart eftersom Dahlin just blir reducerad till en kroppsdel, det vill säga hans armbågar som på det sättet är symbolen för hans osnygga spelstil.

Här visar analysen också att Ibrahimovic till skillnad mot Dahlin, slog igenom under en epok där svensk fotbollsmedia var i stort behov av en spelare med potentiell stjärnstatus. När den sistnämnde debuterade 1991, var konkurrensen redan väldigt tuff och förbundskapten Tommy Svensson påbörjade redan en generationsväxling. På det sättet krävdes det kanske ännu mer faktorer att sticka ut och i TT:s fall letade man efter andra typer av attribut. Den ”vita blicken” blev i vissa fall nästintill övertydlig.

John Guidetti ingår medialt sett i en slags gråzon, sett till att detta är en epok där många vill efterlikna Zlatan Ibrahimovic. Många spelare vill få sin historia berättad på samma sätt som Zlatans, men här syns det tydligt att Aftonbladet inte är i behov av att skapa ytterligare ett ”superstar-objekt”. Till och med när Guidetti gör sin debut, handlar de flesta om frågorna hur samarbetet fungerade med Zlatan. Oavsett situation där båda två är inblandade blir Ibrahimovic den centrala gestalten.

Aftonbladets uppståndelse kring Ibrahimovic synkroniseras med det faktum att början av 2000-talet, var en period där den svenska fotbollspubliken ville se förändring. Efter många långa år med Tommy Svensson med flera spelare över 30 år och ett missat VM 1998, såg många fram emot en förändring. Här är också en period där några nya namn med utländska rötter börjar slå sig in i landslag, så som Yksel Osmanovski och Jozo Matovac. I takt med att Sverige började bli allt mer mångkulturellt, ställdes också kravet från åskådarna att herrlandslaget också skulle bli det.

Ur den aspekten blev Ibrahimovic en självklar symbol för det nya Sverige. En lång, tanig men kaxig lirare som pratade om drömmar att bli bäst i världen, som var främmande för den vanliga svenska fotbollspubliken. Likt forskningen Rowe har bedrivit går det att konstatera det faktum att Zlatan fick nysvenskar att identifiera sig med det svenska fotbollslandslaget och på det sättet heja på dem. Martin Dahlin och John Guidetti må ha statistiskt sett presterat bättre än Ibrahimovic i samma ålder, men i den förstnämndes fall var dels mediebevakningen klart mindre, men också att han var en av de få mörkhyade överhuvudtaget att slå sig in i ett svenskt landslag. På det sättet var uppförsbacken rätt brant för en normbrytare likt Dahlin och det dröjde ända till VM-bronset 1994, innan han kultförklarades och sågs som svensk hjälte. Likt det Göran Eriksson diskuterar var det få tendenser
där media kopplade ihop nationalistiska gemenskapsord med Dahlin i sig. John Guidetti ser trots sitt italienska påbrå svensk ut, vilket kan förklara att han trots sin approach som förortskille fortfarande utåt sett inte bryter särskilt mycket gällande normativa. Dessutom är 24-åringen (2016) känd för sin offervilja och kollektivism på fotbollsplanen snarare än sina tekniska och individualistiska kvalitéer. Det kan ytterligare vara ett skäl till att han inte har fått samma plats i rampljuset som Ibrahimovic, då Guidettis egenskaper är starkt förgrenade med traditionella svenska fotbollsideal.

Trots alla dessa tre spelares storhet speglar media också de normativa strukturerna i stort. Likt det Hall och Awan nämner kring den politiska innebörden, går det att reflektera kring hur många personer med utländsk härkomst som jobbade i respektive mediehus. I början av 1990-talet var det en svår ekonomisk tid för Sverige där främlingsfientligheten växte. Även om det knappast fanns sådana tendenser i gestaltningen av Dahlin, var det uppenbart att mycket lite talade för att vi exempelvis såg en framtida landslagskapten eller ikonsymbol för svensk fotboll. Identitet reproduceras sedermera konstant och Ibrahimovic utmanade bara inte den gamla svenska fotbollsfilosofin, utan även frågan i stort kring innebörden i att vara svensk. Zlatan lyckades skapa en tydlig polarisering mellan de som gillade honom och de som inte gjorde det. Majoriteten av hans fans var personer som hade upplevt samma öde och uppväxt, medan de flesta av hans kritiker var enligt normen blonda och blåögda svenskar. Även om detta är en ogrundad faktabaserad analys sett till att exakta siffror saknas, var det ingen kritiker som syntes i Aftonbladets bevakning med utländsk härkomst.

Guidetti i skuggan av Z

Norrköping Vid sökningen ”John Guidetti” på Aftonbladets sökmotor, får man fram 281 träffar med artiklar utgivna 2012. Trots att bevakningen var större kring honom, var det långt ifrån samma upphöjda status. Det som är anmärkningsvärt är att Guidetti vid samma ålder som Ibrahimovic hade större meriter, med bland annat proffskontrakt i Manchester City och A-lagsspel i Brommapojkarna och holländska Feyenoord.

När John Guidetti gjorde sin första match för svenska herrlandslaget i februari 2012 visar undersökningen att Aftonbladets bevakning inte var lika bred. Till skillnad mot Ibrahimovic talade man inte i termerna om underbarn trots att Sveriges Radio gav honom det epitetet under tiden i Brommapojkarna. Istället fick en annan händelse stor uppståndelse och det var Guidettis kritik
mot Tobias Hysén, som han menade var långt efter hans nivå fotbollsmässigt. Den dåvarande 19-åringen bad sedermera om ursäkt senare och förklarade att det handlade om en jargong mellan de två och Tobias pappa Glenn.

Dessvärre var det en liten början på en viss kritik mot Guidettis personlighet. Många artiklar handlade framöver om hans kaxighet och karaktären på texterna fortsatte ha negativ klang, i och med hans skada som hindrade honom från EM. Det rörde sig om en dåligt stekt kyckling som han åt, vilket resulterade i ett virus som spred sig till ett av benen och som sedermera hindrade honom
från att kunna spela fotboll. Rapporteringen hade en hög frekvens under denna period, men efter detta var det relativt tyst.

Under sommarens så kallade transferfönster när fotbollsklubbar i Europa är fria att köpa spelare från varandra, blev Guidetti återigen ett hett ämne. Aftonbladet fortsatte då att skriva artiklar som lyfte hans positiva karaktärsdrag och majoriteten av texterna handlade om rykten kring vilka klubbar som var intresserade av hans signatur. Denna rapportering skedde parallellt med
statusuppdatering kring hans skada.

Zlatan har rätt

Norrköping När man söker på ”Zlatan Ibrahimovic” i Aftonbladets sökmotor från artiklar utgivna 2001 (året han landslagsdebuterade), får man 215 träffar. Gestaltningen av honom är väldigt idoliserande där han beskrivs som en modig ledargestalt och det är många positiva vibbar kring hans närvaro. Redan under denna epok intervjuas talanger som pratar om att ”bli som Zlatan”. I samband med hans förhandlingar med holländska klubben Ajax, gestaltade tidningen honom som Sveriges nästa stora superstjärna. Förutom att ha beskrivits som en offensiv talang, fick hans övergång till Ajax stora rubriker med ord som ”rekordsummor”. Han pratade även om att hans mål var att göra klubben till bäst i världen tack vare hans ankomst.

Under flytten till Ajax var det mycket fokus på honom, inte minst efter drömmålet som spelade roll i matchen mot norska Moss. Aftonbladet skriver även mycket om relationen med sportchefen Leo Beenhaaker som då var verksam hos holländarna. Trots den något negativa bilden som har skapats om Zlatan Ibrahimovic, visar analysen att Aftonbladet faktiskt var oerhört positiva kring hans gestalt. Under våren 2001 visar undersökningen inte minst på detta och bland annat beskrivs han som underbarn. Ett typiskt exempel på att Zlatan redan har blivit någon form av idol är att journalisterna är intresserade av hans personlighet och att man redan söker rubriker i hans citat. Den dåvarande 19-åringen fick frågan hur hans drömflicka skulle se ut, vilket någonstans är talande för den tidens rapportering. Idag hade förmodligen samma intervju klingat illa på grund av en aningen sexistisk ton i framförhållningen.

Ibrahimovic viktiga roll för media blir ännu tydligare när en match mellan Djurgården och Malmö blev uppmärksammad. Han fick utstå flera glåpord och rasistiska tillmälen från hemmasupportrarna, vilket Aftonbladets krönikörer var starkt emot. Man ställde sig direkt på Zlatans sida och påpekade hans viktiga roll inom svensk fotboll och att det var en talang man inte fick förbruka. I tidningen blev även några Djurgården-fans till och med uppmärksammade, när några av dem uttryckte en stark självkritik efter händelserna som uppstod.

25:e april 2001 var ett stort datum för honom, eftersom det var då hans ”riktiga” A-lagsdebut kom mot Schweiz. Trots att en av artiklarna hade rubriken ”Zlatan tog inte chansen”, ser man återigen hur optimismen flödar i framförhållningen. Hade Ibrahimovic stått för samma insats idag hade majoriteten pekat på en blek insats, men som 19-årig debutant handlade det istället om att Zlatan hade mer att ge. I samma veva intervjuades anfallskollegan Marcus Allbäck och även här hade han en underordnad position, eftersom frågorna handlade om ifall han var orolig över Ibrahimovic konkurrens. Allbäck menade snarare att han bara var en positiv injektion och att hans ”osvenska” stil breddade landslagets register.

Efter en match mellan Malmö FF och BK Häcken, blev Ibrahimovic utvisad efter en tackling på Kim Källström. Det fick den förre svenske storspelaren Torbjörn Nilsson att yttra sig om Zlatans omognad och att Malmö borde ta sitt ansvar med att uppfostra honom. Återigen blir Aftonbladet en försvarssköld när Stefan Alfelt skyddar Zlatan efter Torbjörn Nilssons påhopp. I fokus låg 19-
åringens bakgrund och tuffa uppväxt som ett skäl till de beteendemönster han visade upp.

Martin Dahlins tysta kamp

Norrköping Vid sökningen ”Martin Dahlin” på databasen Retriever får man 113 träffar. Urvalet gällde all tryckt press i Sverige och den övervägande majoriteten var artiklar från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Det går enkelt att konstatera att Dahlin inte sågs som en superstjärna medialt sett. Trots att han som 20-åring var skyttekung och vann SM-guld med Malmö 1988, visar analysen att det inte var någon fråga om hype. Bevakningen från 1991 pekar snarare på att Dahlin har kommit tillbaka från två tunga säsonger.

Generellt är rapporteringen under denna period relativt liten jämfört med dagens fotboll. Även om Dahlin hade en gedigen meritlista trots sin ålder handlade få rubriker om honom i sig, utan snarare om matcherna eller situationerna han deltog i. Förvisso är det en väsentlig skillnad mellan TT och Aftonbladet i hur nyanserat man uttrycker sig, men jämfört med dagens situation var det ytterst få värdeord som ”stortalang”, ”underbarn” etc. Istället används adjektiv som ”intressant” i Dahlins fall.

Ett exempel på detta är anfallarens landslagsdebut som skedde 17:e april 1991. I en intervju innan beskrivs han lite som en comeback-kid och talang, men utöver det är bevakningen väldigt objektiv. Ett citat som pekar på att matchen inte hade någon större dignitet oavsett Dahlins närvaro är detta:

”Synd om grabbarna att det inte blev seger. Vi hade förtjänat att vinna, men jag är glad åt oavgjort och framför allt att de ideer vi hade stämde så bra, summerade Tommy Svensson, som gav alla sina spelare högt betyg och gav en extra klapp på axeln till de tre debutanterna.”

När man jämför med dagens svenska talanger som går liknande väg, märker vi att fotbollen inte alls var lika stor i Sverige 1991. Huruvida det berodde på att det Martin i sig eller själva bevakningen går att reflektera kring, men i en annan artikel väcks dock frågan kring Dahlins vara eller icke vara som representant för den ultimate svenske fotbollsspelaren. I landslagets kross mot Österrike några veckor senare, gjorde han två mål medan anfallskollegan Kennet Andersson gjorde tre. Trots det fick den sistnämnde all uppmärksamhet och kallades av artikelskribenten för matchens gigant. Det som också märks i TT:s bevakning är att den påminner mycket om den lokalpressen jobbar efter, det vill säga kort och koncis information om matcher utan större subjektiv värdering. Det här är ett tydligt tecken på att man inte la lika mycket resurser eller intresse som idag.

21 april 1991 blev forwarden sedermera glorifierad rätt så rejält. I Malmö FF:s allsvenska match mot GIF Sundsvall gjorde han fyra mål och jämfördes redan med namn som Björn Borg och Mats Sundin. Det som dock blir intressant är att han varken får en unik intervju eller individuellt sett blir uppmärksammad för prestationen, utan ändå blir en i mängden i artikelinnehållet trots rubriken ”Martin Dahlin dagens man”.

I början av juni samma år publiceras ytterligare en artikel som väcker diskussionen kring det normativa i representationsfrågan. Trots att ha spelat en oavgjord match mot Colombia, pratade TT ändå om Tomas Brolin och Kennet Andersson som ”det nya radarparet”. Två månader innan gjorde Dahlin och Andersson fem mål tillsammans mot Österrike, men i denna artikel väljer författaren bara att nämna Malmö FF:s förre forward en gång. Det var när han frågade Tommy Svensson huruvida duon var given framöver, där det påpekades att Dahlin inte var utesluten.

Martin Dahlin blev senare under månaden negativt framställd som en ful spelare, på grund av hans fysiska spel. Det rörde sig om en situation med Örebro SK:s Sven ”Dala” Dahlqvist där Dahlin påstods ha använt sina armbågar på ett sätt att motståndaren bröt näsbenet. I inledningen av artikeln etiketteras den dåvarande 23-åringen på ett dåligt sätt.

”Martin Dahlin, mannen med fotbolls-Sveriges mest omstridda armbågar, ville helst inte läsa sportsidorna när fotbollslandslaget på måndagen började ladda inför för-EM.”

Han blir indirekt ett ”svart får” och inte blir det mindre tydligt efter en landslagssamling, där Brolin blir olyckligt skadad efter en duell med just Dahlin.

”Italienproffset Tomas Brolin låg och vred sig av smärta på Ullevis gräsmatta. Han hade precis mött Martin Dahlin, MFF:aren med de hårda armbågarna.”

Dessutom väljer artikelförfattaren att tycka synd om Dahlin och gestaltar honom som en olycksgubbe. Även om rubriken lyder ”Brolins lårkaka stoppar spel”, får den förre Malmö FF-anfallaren mycket fokus i artikeln och dessutom ställs frågor till Tommy Svensson om reaktionerna gällande Dahlins tuffa spel. Här blir han indirekt framhävd som potentiell problemmakare i landslaget.

”Stackars Dahlin har stått i tvärdraget i fotbollsdebatten under laddningen för Sverige-Sovjet.”

Generellt ser man ett mönster i att Dahlins målmissar påpekas i större utsträckning och när han väl dominerar, lyfter man istället den kollektiva prestationen. Innan sin flytt till tyska Mönchengladbach återspeglade man honom utifrån tidigare negativa rubriker och menade på att det nu går mot det bättre. När han väl lämnade Sverige för Tyskland var det inte tal om grandiosa rubriker, utan han benämdes vid namn och inte efter epitetet ”superstjärna” eller ”målskytten”.

”Den nya generationen anfallare har onekligen ett bra facit i landslaget: + Martin Dahlin, 23, har gjort fyra mål på lika många landskamper, alla i år.”

"Martin Dahlin, den 23-årige Malmö-forwarden, fortsätter att skapa rubriker. Här kommer fler - den här gången säkerligen roligare för Dahlin att se."

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se