Logga in
Logga ut
Moderaternas felaktiga självbild gentemot ... Jens Lindell (MP) Jens Lindell (MP)
Vädersponsor:

Johan Levin

Juristbloggen

Bloggen kretsar kring rättsliga ämnen i allmänhet och i synnerhet rättsliga avgörande. Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller tidningen (annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hänvisa till tryckfriheten).

Inte tvångsvård i våldsam hederskultur

Norrköping Socialnämnden anförde.

Den unga kom till Sverige i början av 2015 tillsammans med sin sambo och hans familj. De har en son, född 2016, och de väntar nu sitt andra barn. Den unga har uppgett till socialtjänsten att hon utsatts för våld i Sverige. En läkarundersökning har genomförts som visar att hon sannolikt fått sitt hår avslitet på huvudet. Hon kan inte återvända till sin sambo eller hans familj då hon med största sannolikhet utsätts för våld, i flera former, av sambon och hans familj. Då våldet inte erkänns finns inte möjlighet att genom familjebehandling verka för en förändring. Anledningen till att en utredning inleddes var att den unga uppgett att hon utsatts för våld och ville ha hjälp att lämna sin sambo. Hon har själv berättat hon varit utsatt för våld av sambon och beskrivit på vilket sätt det skett. Det har även framkommit att sambon är uppväxt i en familj där det förekommer våld. Uppgifter från asylboende och polisen har visat att sambon har ett bråkigt beteende och svårigheter att hantera sina känslor när han blir arg eller upprörd.

Polisens upplevelse av att sambons familj skyddade den unga från honom vid omhändertagandet styrker misstanken om att våld ifrån honom förekommer mot den unga, och att familjen vet om det. Utöver det fysiska våldet förekommer även en hedersproblematik. Det är inte troligt att den unga ljugit om misshandeln på grund av att hennes mamma tvingat henne till detta. Den unga har svårt att precisera när i tiden mamman tvingat henne att ljuga. I utredningen finns också uppgifter som styrker att de uppgivna tidpunkterna inte stämmer. Den unga får ta ett mycket stort ansvar som ung mamma och har visat på svårigheter i den rollen. Utifrån den kännedom som finns om familjen anses den unga vara isolerad från övriga samhället. Hon har till exempel inte gått i skolan, trots att sonen varit på förskola.

Vid tidigare uppkommen oro om våld gällande sambons föräldrar och syskon har familjen slutit sig, vilket även skett denna gång. Detta är ett beteende som den unga visat flera gånger. Hon har bett om hjälp att lämna sambon, men har sedan återtagit sin berättelse om våld eller osämja och gått tillbaka till honom. Oftast har hon haft kontakt med sin mamma, sambon eller sambons familj innan hon valt att återvända till sambon. Det finns skäl att misstänka att hon, utifrån ett hedersperspektiv, påverkats av både sin och sambons familj i sina val att gå tillbaka. Hon önskar att få återförenas med sambon och sonen samt lovar att berätta om hon blir utsatt för våld. Om hon återgår till sambon är risken stor att hon kommer fortsätta att utsättas för våld och att våldet ökar utifrån att hon vanärat familjens heder genom att berätta om våldet och lämna sambon. Det är även stor risk att hon inte kommer att berätta om hon eller sonen utsätts för våld. Detta kan leda till en högre grad av isolering.

Genom förekommande våld, hot och kränkande behandling föreligger allvarliga brister i omsorgen av den unga. Det saknas möjlighet att bereda skydd för hennes person. Den omständigheten i sig utgör en påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skadas. Hon uppvisar även ett socialt nedbrytande beteende genom att vilja återförenas med sambon. Den ungas ambivalens och egna agerande vid flera tillfällen visar att hon saknar insikt i sin situation. Detta omöjliggör att vård kan genomföras med samtycke och på frivillig väg. Hennes vilja att lämna sambon har varit föränderlig. Utifrån den stora ambivalensen i hennes beteende samt de förmodade påtryckningarna från hennes och sambons familjer kan hennes behov av skydd inte tillgodoses på frivillig väg. Även om hon ändrar sig och vill vara placerad av socialtjänsten kan hennes samtycke inte anses trovärdigt. Hon har vid upprepade tillfällen avvikit från sin planerade vård samt kontaktat sambon. Om hon inte bereds vård enligt LVU finns en påtaglig risk att hennes hälsa och utveckling allvarligt kommer till skada

Kammarrätten anger.

Kammarrätten ansluter sig till förvaltningsrättens bedömning att utredningen ger tillräckligt stöd för att A har utsatts för våld av mannen i fråga. Om vård ska kunna beredas A med stöd av 3 § LVU krävs emellertid att hon själv genom sitt beteende utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas. A:s agerande till följd av sin vilja att återförenas med mannen och dennes familj innebär enligt kammarrättens mening att hon utsätter sig för risker men kan inte anses bryta mot samhällets grundläggande normer. Beteendet framstår istället som ett utslag av att hon som ung mamma befinner sig i en utsatt situation utan andra anhöriga i Sverige samt av att hon har en bristande insikt i riskerna för att hon kan komma att utsättas för våld. Det kan således inte anses vara fråga om ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening. Överklagandet ska följaktligen bifallas.

 

Framkallande av fara för annan

Norrköping Frågan i Högsta domstolen

1. Målet rör framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 § brottsbalken. En person med välinställd antiretroviral behandling mot hivsmitta (välinställd hivbehandling) har haft oskyddade samlag. Frågan i Högsta domstolen är om det – i ljuset av dagens behandlingsmetoder och kunskap om smittoöverföring – har funnits en konkret fara för spridning av hivinfektion.

Bakgrund

2. PMH diagnostiserades med hivinfektion under 2000. Han behandlas sedan 2001 mot sin hivinfektion med antiretrovirala läkemedel. I juni 2013 fick han av sin behandlande läkare muntlig och skriftlig information om vilka förhållningsregler som gällde för honom som hivsmittad. Informationen innefattade bl.a. att han skulle informera tilltänkta sexualpartners om hivsmittan och att han skulle använda kondom vid anala, orala och vaginala samlag.

3. Vid två tillfällen under augusti–september 2014 hade PMH och målsäganden anala och orala samlag utan att använda kondom. PMH informerade inte före samlagen målsäganden om att han var hivsmittad. Målsäganden har inte blivit smittad med hiv.

4. Under den i målet aktuella perioden hade PMH enligt provsvar mindre än 20 viruskopior/ml blod, vilket innebär att virusnivåerna i hans blod vid provtagningstillfällena låg under gränsen för vad som är mätbart. Han uppfyllde samtliga kriterier för en välinställd hivbehandling.

5. PMH är åtalad för framkallande av fara för annan. Det påstås att han – medveten om att han var hivsmittad – genom de oskyddade samlagen riskerade att föra över smittan till målsäganden. Därigenom har han av grov oaktsamhet utsatt målsäganden för fara för allvarlig sjukdom.

6. Tingsrätten fann att PMH hade en välinställd hivbehandling. Därmed var sannolikheten för överföring av smitta så liten att man inte rimligen kunnat förvänta sig att samlagen skulle resultera i en överföring av hivsmitta. Någon konkret fara för smittoöverföring hade därför enligt tingsrätten inte förelegat. Åtalet ogillades. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

Framkallande av fara för annan

15. Enligt 3 kap. 9 § brottsbalken ska den som av grov oaktsamhet utsätter annan person för fara för allvarlig sjukdom dömas för framkallande av fara för annan. Rekvisitet allvarlig sjukdom återfinns även i 3 kap. 6 § där det anges att en misshandel kan bedömas som grov, bl.a. om gärningsmannen har tillfogat allvarlig sjukdom. Hivinfektion har i praxis bedömts som en allvarlig sjukdom (se t.ex. NJA 1995 s. 448 och NJA 2004 s. 176).

16. Med fara avses i 3 kap. 9 § s.k. konkret fara för en viss effekt av gärningen, i detta fall effekten överföring av en allvarlig sjukdom. Att gärningen har innefattat konkret fara kan sägas innebära att det varit möjligt att gärningen skulle medföra effekten. Det ska dessutom ha förelegat en viss sannolikhet för effekten i den meningen att det framstår som rimligt att förvänta denna som en följd av gärningen. Bedömningen ska göras på rent objektiva grunder, och vad gärningsmannen insett, trott eller antagit saknar således betydelse. Hur hög grad av sannolikhet som krävs går inte att ange generellt. Det har bl.a. betydelse hur allvarlig den befarade följden är. Det kriminaliserade området sträcker sig inte så långt att farerekvisitet är uppfyllt så snart det inte är omöjligt att effekten hade kunnat inträffa. (Se NJA 2004 s. 176 och NJA 1987 s. 490.) Hivinfektion är en allvarlig sjukdom

Slutsatser

25. Det råder alltså samsyn bland kliniskt verksamma infektionsläkare och smittskyddsläkare i Sverige och – såvitt framkommit – även internationellt. Sannolikheten för smittoöverföring från en hivsmittad person med välinställd hivbehandling vid oskyddade samlag är minimal (icke beaktansvärd). Det gäller oavsett vilken typ av samlag det är fråga om. Det är i och för sig inte möjligt att i strikt vetenskaplig mening utesluta en smittoöverföring. Det är emellertid inte där gränsen för det kriminaliserade området går (se NJA 1987 s. 490). Med beaktande av hur liten sannolikheten för överföring av hivsmitta vid välinställd hivbehandling enligt dagens kunskapsläge bedöms vara vid oskyddade samlag, kan det inte anses föreligga någon konkret fara för smittoöverföring.

26. Det kommer emellertid även fortsättningsvis att vara nödvändigt att i varje enskilt fall göra en bedömning av om en hivsmittad person har haft en välinställd hivbehandling. Om så inte har varit fallet kan en konkret fara för smittoöverföring ha förelegat vid ett oskyddat samlag.

 

 

Frias från våldtäkt - oenighet om trovärdighet och bevisning

Norrköping Tingsrättens majoritet anför följande.

Målsäganden har lämnat en lång och detaljerad berättelse. Berättelsen är emellertid motsägelsefull i väsentliga delar. Det framstår t.ex. som ologiskt att målsäganden – som enligt egna uppgifter lever i en strikt kontrollerad och reglerad kultur – skulle gå med på att dokumentera samlag genom bilder och film. Det är också mycket svårförståeligt att målsäganden, om hon verkligen blev utsatt för våldtäkt vid parternas första sexuella kontakt, ändå stannade kvar i relationen i stället för att uppsöka sjukvård för dokumentation av skadorna eller polisanmäla händelsen. Med beaktande av detta tillmäter tingsrätten målsäganden låg trovärdighet. Vad hennes väninnor berättat beträffande hennes dåliga psykiska mående föranleder ingen annan bedömning. Dels då det dåliga måendet kan ha sin grund i annat än de i åtalet påstådda händelserna dels då väninnorna inte heller bedöms som trovärdiga. Samtidigt framstår NNs berättelse om att målsäganden falskeligen angett honom för brott inte som så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Med det nyss anförda som utgångspunkt övergår tingsrätten härefter till att bedöma åklagarens bevisning för respektive åtalspunkt.

Tingsrättens skiljaktiga mening anförde.

Enligt min uppfattning har målsäganden gjort ett alltigenom trovärdigt intryck. Hennes berättelse är lång, sammanhängande och klar. Den är vidare detaljrik och får i väsentliga delar, särskilt i den del av åtalet som avser olaga hot och misshandel, stöd av annan bevisning. Målsäganden har vidare lämnat en logisk förklaring till hur det kom sig att hon stannade kvar i relationen trots att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp och i dessa delar hänfört sig bl.a. till sina känslor av egen skuld för det inträffade. Den omständigheten att hon stannade kvar i relationen trots påstådda övergrepp är således inte svårförståelig och omkullkastar inte hennes trovärdighet. Inte heller bedömer jag det motsägelsefullt att hon, som enligt egen uppgift lever i en religiöst eller kulturellt betingad strikt kontext, gått med på att filma samlag. Det är dessutom ostridigt mellan parterna att denna dokumentation har ägt rum varför jag, till skillnad från rättens majoritet, anser att denna omständighet inte har betydelse för bedömningen av målsägandens trovärdighet som sådan. Vidare har två till målsäganden nära vänner samstämmigt och oberoende av varandra berättat huvudsakligen att målsäganden gått från att vara en glad och sprudlande person i början av förhållandet med NN till att numera visa tecken på depression och på att frukta för sitt liv. Deras uppgifter i denna del talar i riktningen att vad målsäganden berättat om verkligen har hänt och ger således stöd för uppfattningen att målsäganden kan tillmätas trovärdighet. Vid en sammantagen bedömning finner jag henne trovärdig.

NN har lämnat olika förklaringar till varför målsäganden falskeligen skulle ange honom för brott. Ingen av förklaringarna framstår som särskilt sannolik. Att målsäganden falskeligen skulle ange honom för dessa brott i syfte att hämnas hans avslutande av relationen framstår, i ljuset av att hon angav honom för polisen först efter misshandeln i februari 2018 (åtalspunkten 1) samt att hon inte alls pekat ut honom som gärningsman beträffande händelsen i mars 2018 (åtalspunkten 2), som ologiskt och osannolikt. Att målsäganden samtidigt skulle vara ledaren i ett gäng som utnyttjar nyanlända för ekonomiska syften framstår i sig som orimligt. Det har inte heller i utredningen framkommit något som ger stöd för NNs uppgifter i dessa delar. Tvärtom har utredningen i vissa delar, exempelvis beträffande det olaga hotet, visat sig ge ett sådant stöd åt målsägandens version av det inträffade att det, för att NNs berättelse skulle kunna vara sann, skulle krävas ovanligt långtgående och intrikat planering från målsägandens sida. Att målsäganden skulle ha ägnat sig åt sådan planering framstår för mig som ytterst osannolikt.

Kommentar: Att juridiskt bedöma sexualbrott kan i många fall vara svårare än vid andra typer av brott. Detta beror på att vid sexualbrott är det vanligt att det endast är brottsoffret själv som är vittne till händelsen och fokus blir att bedöma om brottsoffret kan ses som trovärdigt eller inte. Trovärdigheten hos brottsoffret kan påverka om utfallet blir en friande eller fällande som ovan. Hur trovärdighet ska bedömas är inte självklar och offrets egna utsaga ställs som regel mot stereotypiska föreställningar om våldtäktsoffer och våldtäktsfall.

 

Krogens klädkod var olaga diskriminering

Norrköping Åklagaren angav följande.

NN har i sin tjänst som ordningsvakt på restaurang C diskriminerat XX på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung genom att neka henne tillträde till restaurangen. Det hände någon gång den 21 augusti 2016 på restaurang C. NN har nekat XX tillträde till restaurangen på grund av att hon burit en traditionell romsk kjol. Genom att neka XX tillträde till restaurangen har NN inte gått XX tillhanda på de villkor som de i verksamheten tillämpar i förhållande till andra gäster.

Hovrätten anförde.

Av 16 kap. 9 § brottsbalken följer att en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av bl.a. hans eller hennes ras, hudfärg eller etniska ursprung genom att inte gå honom eller henne till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, gör sig skyldig till olaga diskriminering och att det sagda tillämpas även på den som är anställd i näringsverksamhet eller annars handlar på en näringsidkares vägnar. Den i det angivna lagrummet straffbelagda handlingen består i att näringsidkaren diskriminerar en person genom att inte tillämpa samma villkor för denne som för sina övriga kunder. Gärningen ska medföra att den drabbade inte på samma villkor som andra får tillgång till den tjänst, vara etc. som näringsidkaren tillhandahåller. Med ordet diskriminera i lagtexten uttrycks att bestämmelsen omfattar endast sådana situationer där någon uppsåtligen missgynnar en person genom att behandla honom mindre förmånligt än andra (se NJA II 1970 s. 540).

Det avgörande motivet för att missgynna en person ska vara någon av de i lagrummet uppräknade diskrimineringsgrunderna – bl.a. ras, hudfärg eller etniskt ursprung – och inte ett annat, legitimt motiv. Förbudet mot diskriminering innebär inte att en näringsidkare är förhindrad att ingripa mot en person som skyddas av lagstiftningen om detta är motiverat av andra skäl än sådana som hänger samman med diskrimineringsgrunderna. En person som t.ex. uppträder ordningsstörande kan avvisas från näringsidkarenslokal på den grunden (se NJA II 1970 s. 528).

Rättsfallet NJA 1976 s. 489 gällde anstiftan till olaga diskriminering respektive olaga diskriminering bestående i att en företrädare för en restaurangverksamhet gett direktiv till sina anställda om att restauranggäster iförda långa, för romska kvinnor utmärkande kjolar skulle nekas tillträde till restaurangen och att en anställd i näringsverksamheten avvisat gäster med sådan klädsel. Högsta domstolen konstaterade att förbudet mot den aktuella kjoltypen drabbade praktiskt taget endast kvinnor av romsk härkomst. Den huvudsakliga anledningen till förbudet och till att det iakttogs i förhållande till målsäganden i målet – en restauranggäst som hade nekats tillträde till restaurangen eftersom hon bar kjol av det angivna slaget – bedömdes av Högsta domstolen vara att näringsidkaren hade velat undvika att andra gäster skulle reagera mot närvaron av personer som genom sin klädsel visade att de var romer. De anställda dömdes för anstiftan till olaga diskriminering respektive olaga diskriminering.

Den klädkod som NN tillämpade, såvitt avser kvinnor med traditionell romsk kjol, drabbade i praktiken endast kvinnor av romsk härkomst. NNs handlande liknar den situation som Högsta domstolen bedömde i rättsfallet NJA 1976 s. 489. Vittnesmålet från Vittnet talar dock mot att NN agerat utifrån en allmän instruktion från näringsidkaren, såsom var fallet i NJA 1976 s. 489. Hon har nämligen berättat att personer kommit in på Centrum tidigare med liknande klädsel. Som framgått ovan krävs det dock inte att någon agerat på direktiv från näringsidkaren för att kunna dömas till ansvar, utan den anställde kan genom sitt eget agerande dömas för olaga diskriminering.

Den huvudsakliga anledningen för NNs tolkning och tillämpning av klädkoden, såvitt avser kvinnor med traditionell romsk kjol såsom XX, kan inte ha varit annan än att undvika att andra gäster skulle reagera mot närvaron av personer som genom sin klädsel visade att de var romer. Det är därmed uteslutet att gärningen inte skulle begåtts med uppsåt. NN har genom sitt handlande således gjort sig skyldig till olaga diskriminering. Brottet har ett straffvärde som motsvarar 40 dagsböter.

 

Ersättning till nämndemän

Norrköping

Igår sände TV4 ett avsnitt av programmet Kalla fakta som handlar om att nämndemän kan fuska med ersättningar för inkomstbortfall. Kalla fakta hade granskat drygt 250 nämndemän – de som fått högst ersättning för förlorad arbetsinkomst. I sammanhanget kan det erinras att nämndemän kan ha gjort fel men utan uppsåt till brott. Däremot viktigt att tingsrätten utför stickkontroller av nämndemännens ersättningsunderlag för att säkerställa att rätt ersättningar betalas ut samt kontinuerligt informerar vilka regler som gäller vid ersättningar. 

Det handlar om tilltron till rättssystemet ytterst!

 

Bevisförvanskning och mened

Norrköping I tv kan vi följa turerna kring ett av Sveriges största narkotikamål någonsin – det så kallade Playa-ärendet. Målet är unikt genom att åklagare vid Riksenheten för polismål bedrivit sex stycken förundersökningar där man misstänker att poliser och åklagare i narkotikamålet kan ha gjort sig skyldiga till mened, bevisförvanskning och tjänstefel.

De tilltalade, framför målet har gjort gällande att deras rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid har kränkts. De har hävdat att åklagarna inte uppfyllt den objektivitetsplikt som ligger på åklagarna, närmare bestämt att de tilltalade inte fått del av förundersölmingen i sådan omfattning att de kunnat freda sig mot anklagelserna utan att de i stället fått söka i sidamaterialet (den s.k. slasken) efter material som är av betydelse i saken samt att det varit fråga om en personlig jakt på huvudmannen som huvudmålet i brottsutredningen, vilket fört med sig att objektiviteten gett vika.

De tilltalade har vidare hävdat att de inte inom rimlig tid fått del av material som de efterfrågat och att åklagarna även i övrigt och i olika avseenden inte bedrivit forundersökningen med den skyndsamhet som krävs. De har även pekat på att flera av de vittnen som de åberopat, däribland några franska poliser, vägrat att vittna, medan åklagarnas vittnen ställt upp på förhör, och hävdat att detta berott på åklagarnas agerande. De har dessutom hävdat att åklagarna under rättegången vägrat att komplettera förundersökningen i de avseenden som begärts och att åklagarna agerat först efter att hovrätten har fattat beslut om kompletteringar, och då inte med tillräcklig skyndsamhet.

De tilltalade har därutöver gjort sak av att visst förundersökningsmaterial inte har bevarats, däribland de GPS-loggar som rikskriminalpolisen hanterat och som rör segelbåten Soleros positioner. I sistnämnda avseende har de också pekat på att det s.k. SSI-materialet, dvs. uppgifter som rör den svenska polisens spaning i Barcelona, har kastats. Enligt de tilltalade handlar det om central information som gjorts otillgänglig genom att den inte sparats på föreskrivet sätt. Dessa brister leder enligt de tilltalade till slutsatsen att den utredning som åklagarna har lagt fram inte kan anses vara tillräckligt robust för en fållande dom. De har vidare gjort gällande att åtalen mot var och en av dem skulle kunna ha utformats på ett sätt som möjliggjort en snabbare lagfåring.

Hovrätten gjorde följande bedöming

En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid (se 2 kap. 11 § regeringsformen). Att en brottmålsrättegång ska vara rättvis är en självklarhet i en rättsstat och kommer även till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen. Däri sägs bl. a. att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott ska vara berättigad till en rättvis och offentlig fårhandling inom skälig tid. Med uttrycket i den nämnda paragrafen i regeringsformen, att en rättegång ska genomföras "rättvist", är tanken att sammanfatta de skilda rättssäkerhetsgarantier som traditionellt anses knutna till ett rättvist domstolsfårfarande i bl.a. brottmål.

Enligt praxis omfattas bl. a. en rätt att förhöra vittnen, att ta del av utredningen och få tillfälle att yttra sig över all utredning i ett mål. Alla rättigheter är emellertid inte undantagslösa, rätten att förhöra ett vittne kan t. ex. i viss utsträckning begränsas (se Eka m. fl., Regeringsformen med kommentarer, 2012, s. 100-104).

Den närmare innebörden av kravet på en rättegång "inom skälig tid" framgår av praxis från både svenska domstolar och från Europadomsto len. l brottmål börjar den relevanta tidsperioden när en person kan sägas vara anklagad för brott och tidsperioden avslutas när det fåreligger en slutlig dom. Frågan om kravet på en rättegång inom skälig tid har kränkts prövas efter en helhetsbedömning där bl. a. målets komplexitet, hur parterna agerat under förfarandet samt hur domstolar och andra myndigheter har handlagt målet beaktas (se rättsfallet NJA 2003 s. 414).


Vid prövningen av om rättegången genomfåtts inom skälig tid ska det göras en straffrättslig prövning om en i fårhållande till brottets art lång tid fårflutit sedan brottet begicks. Om så är fallet ska rätten i skälig omfattning beakta detta vid  traffmätningen
och påföljdsvalet enligt 29 kap. 5 § fårsta stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken. Vidare ska rätten pröva om det genom långsam handläggning skett en kränkning av en enskilds rättigheter enligt Europakonventionen.


Betydelsen av sen lagföring, som kan påverka både straffmätningen och påföljdsvalet, ska alltså hållas isär från påföljdslindring som kompensation för långsam handläggning. Det rör sig om separata regler med delvis skilda tillämpningsförutsättningar och helt olika ändamål, vilket visar sig på bl.a. det sättet att rätten till kompensation för kränkningen består vid friande dom. (Se punkten 28 i rättsfallet NJA 2012 s. 10381.).


Det är enligt hovrättens mening anmärkningsvärt att de s.k. GPS-loggarna och SSImaterialet som nämnts ovan inte finns bevarat. Att så är fallet kan dock inte sägas innebära att de tilltalades rättigheter kränkts på ett sådant sätt som avses i de ovan
berörda bestännnelserna. Inte heller vad de tilltalade i övrigt har anfört innebär enligt hovrätten en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. 


Hovrätten noterar dock att åklagarna belagt tämligen mycket utredningsmaterial med s.k. utrikessekretess, vilket fört med sig att försvararna flera gånger vänt sig till hovrätten och begärt att få del av materialet genom s.k. edition. Hovrätten har vid ett tillfalle bifallit en sådan framställning och då furmit att det efterfrågade materialet knappast kan sägas vara föremål för utrikessekretess. Det bör i det här sammanhanget nämnas att en domstols möjligheter att inom ramen för ett editionsyrkande bedöma om materialet i fråga är föremål för utrikessekretess är begränsade eftersom ett sådant yrkande prövas utan att domstolen har tillgång till materialet. Det bör också nämnas att försvararna inte synes ha begärt domstolsprövning i de fall åklagarna- med hänvisning till utrikessekretess-har nekat dem att ta del av utredningsmaterial. En sådan sistnämnd prövning sker av förvaltningsdomstol efter en granskning av materialet i fråga. Enligt svensk rätt finns inte stöd för att ett åtal skulle kunna avvisas eller ogillas på grund av att rättegång inte har hållits inom skälig tid. Däremot ska rätten på sätt som redovisats ovan beakta om det varit fråga om sen lagföring respektive långsam handläggning.

Hovrätten behandlar i avsnittet som rör påföljder frågan om omständigheterna i det här målet är sådana att de påkallar att de tilltalade som döms får påföljdsreducering enligt 29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § brottsbalken eller påföljdslindring som kompensation för långsam handläggning.

 

Gör: jurist


Födelseår: 1970



Började skriva för juristbloggen: September 2013


Gillar: kreativitet, måttfullhet och juridisk visdom.

Juridikens uppgifter: att styra samhällsutvecklingen, att fördela gåvor och bördor, att säkra förväntningar, att lösa konflikter och att markera värderingar. Det åvilar juristen ett särskilt ansvar att på ett begripligt och övertygande sätt föra ut och synliggöra de argument som ligger bakom avvägningar i lagstiftningen och avgöranden i enskilda fall.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se