• måndag 24 november 2014
Spelbloggen Podcast - Ett nytt perspektiv Spelbloggen Spelbloggen
Vädersponsor:

Helena von Schantz (FP)

Vem är det som är Grabbarna Grus i Valdemarsvikspolitiken?

Valdemarsvik Jag blev chockad över nyheten om Stefan Kemles uteslutning ur NB. Att utesluta någon ur ett parti är en extrem åtgärd. Enda gången jag hört talas om sådant är i samband med de sexköpande LO-representanterna och lokalpolitikerna från Söderköping. Nu har jag varit bortrest mycket och inte följt hela debatten i NT och i kommunstyrelsen deltar som bekant inte Folkpartiet så det kan finnas en del fakta jag missat, men det tillhör inte ovanligheten att enskilda medlemmar tycker annorlunda än partiet och också uttrycker sina åsikter. Det brukar innebära att man straffas genom att partitoppen bromsar en i karriären och hälsar mindre hjärtligt, inte att man blir utesluten. I det här fallet har man dessutom följt upp uteslutningen med att dementera Stefans version av händelseförloppet - dvs genom att kalla honom lögnare. Som om inte det räcker talar Bertil Eklund om Kemles ”bedrövliga bloggande” och anklagar Kemle för att inte klara av ”den här politiska processen när man förbereder ett beslut”. Extremt okamratligt och illojalt för det första, men är det ens korrekt? När man i politiken förbereder ett beslut debatterar man - dvs olika personer förklarar och motiverar sina respektive ståndpunkter. Typ som Kemle har gjort.

Jag har argumenterat flitigt mot kärnkraft i kärnkraftskramarpartiet FP och gör heller ingen hemlighet av mina åsikter i den offentliga debatten. Mathias Sundin, jag och många andra folkpartister är motståndare till IPRED, FRA, datalagringsdirektiven, hårda tag i rättspolitiken och mycket annat som FP står för. Jag är dessutom motståndare till vinster i friskolor och tveksam till valfriheten i skola och sjukvård helt och hållet - åsikter som närmar sig att svära i kyrkan på min sida det politiska staketet. Ingen har hittills någonsin försökt få mig att lägga locket på. Och tur är väl det, för om alla tycker som partiledaren då behövs det väl bara partiledaren och då kallas det inte längre för demokrati.

I det sammanhanget var det intressant att läsa citatet ur majoritetens samarbetsöverenskommelse. Partierna har förbundit sig att bara driva de frågor där partierna är överens. Jag som klagade över alliansens överenskommelse. Den var ju ett under av liberalism jämfört med den här. Hur blir det ur ett väljarperspektiv när fyra partier talar med en mun? Hur ska man överhuvudtaget veta vem man ska rösta på? Jag kan se att överenskommelsen är till gagn för socialdemokraterna - i praktiken gör den ju alla till socialdemokrater. Men demokratisk är den inte.

Det är den överenskommelsen Stefan Kemle anses ha brutit mot. Och där får man ge socialdemokraterna delvis rätt. Här har han definitivt drivit en fråga där partierna inte är överens. Men å andra sidan är inte Stefan Kemle ett parti, utan en individ. En rimlig konsekvens hade varit att NB skulle ha gått ut med en dementi och ett partiställningstagande och bett Stefan sluta blogga om saken tills saker lugnat ner sig och man är överens om hur man ska gå vidare. Även det en hård och odemokratisk konsekvens - men något helt annat än en uteslutning.

Även Bror-Tommy Sturk (MP) har drivit en fråga där partierna inte är överens - frågan om rivningen av Sahlinsbyggnaden. Till skillnad från Stefan Kemle är Bror-Tommy Sturk ett parti, nämligen Miljöpartiet i Valdemarsvik, så honom kan ingen vare sig knäppa på näsan eller utesluta. Personligen har jag aldrig gillat Miljöpartiet Valdemarsvik mer, och det är inte för att jag håller med i sakfrågan (vilket jag i och för sig gör), utan för att jag uppfattar det som så välgörande och förlösande att en gång vara med om att man har olika uppfattning i en fråga på vänsterflanken. Hela poängen med att vi har olika partier är att vi ska representera olika ståndpunkter, ideologier, väljarönskemål. Om vi upphör med det och struntar i våra löften genast efter valdagen, hur mycket förtroende förtjänar vi då?

Skoldöden i glesbygden - om skolan i Gryt

Valdemarsvik

I Valdemarsvik har vi som bäst en av de strider som förs och förts på så många håll i Sverige. Föräldrar och elever kämpar för att ha kvar en uppskattad byskola eller skärgårdsskola. Kommunen vill stänga och bussa eleverna till närmaste tätort. Motivet är förstås ekonomiskt. Det är lätt att konstatera att elever i en liten glesbygdsskola kostar mer än elever i tätort. Enkel matematik ger vid handen att det finns pengar att spara om man lägger ner sådana skolor. Men enkel matematik kan leda fel.  Försämras elevens skoltrivsel och resultat av besparingen blir vi förlorare på kuppen. Leder nedläggningarna till utflyttning och minskad attraktivitet för orterna blir vi dubbla förlorare. 

Det är inte lätt att vara kommunpolitiker i en fattig glesbygdskommun. I uppdraget ingår att fatta obekväma och impopulära beslut om man anser att det behövs för det gemensamma bästa eller för en bättre framtid. Jag tror att det är det här den S-ledda majoriteten anser sig göra i samband med Gryts skola i Valdemarsvik.  Men tänker de rätt?

Cizzie Kemle har skrivit om de komplicerade sambanden i ett mycket läsvärt blogginlägg: http://cizzieensam.blogg.se/2014/november/kan-vi-verkligen-fortsatta-sitta-ner-i-baten-nar-den-haller-pa-att-sjunka.html.

Ett av mina favoritavsnitt är det där Cizzie skriver om varför hon är så engagerad i den här frågan trots att hon bor nästan så långt ifrån Gryt man kan komma inom kommungränserna: ” Vi i andra delar i kommunen kan sitta o säga att det inte berör oss men det gör det i högsta grad.”

 

Cizzie har helt rätt. Vi påverkas alla.

 

En aspekt är pengar. Gryts skärgård är en inkomstkälla och turistmagnet som gagnar oss alla. Dessutom är Gryt en kommundel där vi har dyra, attraktiva fastigheter och tomter. Påverkar neddragen kommunal service turismen och in-utflyttningen av goda skattebetalare berör det oss alla på ett ställe där det träffar hårt – i plånboken.

 

Det handlar om konkurrenskultur gentemot samarbetskultur. Vi bor i ett län där de två största städerna konkurrerar, i en kommun där kommundelarna konkurrerar – ja hela vårt samhälle är konkurrensinriktat: Vi konkurrerar med omvärlden, tävlar skolor emellan, rankar det mesta och bevakar noga våra rättigheter: ”I, me and myself” är det som får styra. Men det är samarbete, hjälpsamhet och empati som ger oss ett gott samhälle, som får oss att må bra. Dessutom är samarbete i många lägen mer lönsamt än konkurrens. Så här träffar det oss både i hjärtat och i plånboken.

 

Det handlar också om hur vi behandlar varandra, ser på varandra. Kommuninnevånare emellan, givetvis, men jag tänker särskilt på förhållandet mellan kommuninnevånare, tjänstemän och politiker. Det behövs mer transparens i de politiska diskussionerna och besluten, mer dialog, mer kompromissande. Beslutsunderlaget ska vara sakligt och korrekt och inställningen gentemot kommuninnevånarna – vi är här för er, vi tjänar er – inte tvärtom. Ibland måste man som sagt fatta obekväma och impopulära beslut. Sådana gånger spelar det väldigt stor roll om de som berörs uppfattar att de haft insyn, att beslutsunderlaget är korrekt, att det funnits kompromissvilja och gehör för sakliga argument och att bemötandet präglats av vänlighet, förståelse och vilja att nå ett gott – eller åtminstone acceptabelt slutresultat.

 

Sist men inte minst handlar det om rikspolitik. Det är inte av en slump Sverige har den snabbaste urbaniseringstakten i Europa. Landsbygden blir helt enkelt styvmoderligt behandlad. Det handlar om prioriteringar i infrastruktursatsningar, jordbrukets villkor, utjämningssystemet mellan kommuner, decentraliseringen av skola och sjukvård. Vem flyttar till en ort där det inte finns tillgång till god skola, vård och omsorg?

 

Just när det gäller glesbygdsskolorna har kommunaliseringen haft en förödande effekt. Visst kunde glesbygdsskolor stängas även när skolan var statlig, men då gällde skollagens paragraf om alla barns rätt till en likvärdig skola oberoende av geografi och samhällsklass. Det fanns riktlinjer när det gällde elevantal och kvalitet, men det fanns även riktlinjer när det gällde en rimlig skolväg.  45 minuter var vad Skolöverstyrelsen angav för högstadieelever. Huvudfokus då var elevernas rätt och elevernas bästa. Fokus i den kommunala skolan är budget i balans. Ur huvudmannaperspektiv har skollagen gått från att vara ett förpliktande styrdokument till ett vackert men orealistiskt  visions- och strävansdokument.

 

Det som smärtar mig mest både i den här frågan och på ett större plan är att vi i Sverige tar så lätt på elevens rätt till en god och likvärdig utbildning. Vi verkar uppfatta en av de viktigaste paragraferna i skollagen som en ouppnåelig utopi. Samtidigt går likvärdighet och goda skolresultat hand i hand.  Pass Sahlberg (som brukar föreläsa om den finska skolframgången) visade i ett diagram att de länder som hade goda resultat i PISA alla placerade sig högt när det gällde likvärdighet, medan de som hade låg likvärdighet även hade dåliga resultat. Våra två länder illustrerar väl den poängen. I Sverige har sjunkande resultat och sjunkande likvärdighet följts åt. I Finland har ökande likvärdighet och stigande resultat följts åt.

 

Vi har inte en bra skola innan den är bra för alla, skärgårdsungar som stadsungar, elever i behov av omfattande stöd eller assistans och mer eller mindre självgående sådana. I ett sådant system tittar man inte på vad en enskild elev kostar. I ett sådant system tittar man på vad varje enskild elev behöver för att ha tillgång till en god och likvärdig utbildning.

  

En bra skola för varje barn, överallt i landet. Det är det mål Finland har haft för sin skola i trettio år.  Ett statligt mål i en skola där staten styr resurser och  följer upp resultat på individnivå. Så ser det inte ut i Sverige.  Här konkurrerar vi med varandra såväl som med andra. Om elevers och föräldrars gunst, om resultat, om utrymme, om resurser.  Här är det gräddfil för kommuner och skolor med elever med högutbildade, anställda föräldrar som bor i tätort. Alla elever som av en eller annan orsak kostar mer än andra undanbedes.


 ... Är det verkligen så vi vill ha det? Är det verkligen så vi ska ha det?

 

Skolverkets rapport: Utbildningsvillkor i glesbygd.

Hela Sverige ska leva: Läsvärt om små skolor. 

 



Hur blev Fairtrade en politisk fråga?

Valdemarsvik

 Med pompa och ståt har Valdemarsvik blivit Fairtrade-kommun.  "Vi kan inte fortsätta att ge våra barn bananer i förskolan som andra människor har blivit sjuka för att skörda, säger Lars Beckman (s), kommunalråd". Nej, det ska vi inte. Men Fairtrade är inte detsamma som eko och eko kan man få utan Fairtrade. Vi har dessutom konsumentmakt även i övrigt. Vi påverkar genom både lagstiftning och hur vi handlar all odling och produktion - ekologisk och icke-ekologisk. 

 

Tar vi den vanligaste Fairtrade-produketen kaffe betalar vi en knapp tia extra för kravmärkt och ytterligare en knapp tia för att på det få Fairtrade-märket. Det är inget litet påslag. Hur får vi kommunens knappa budget att räcka till så god och näringsrik mat som möjligt och hur ska vi värdera rättvisemärkt i förhållande till närodlat, ekologiskt odlat och ett klokt val av födoämnen? Är det här ett vettigt sätt att använda kommunens medel och personalresurser? 

Kommunala tjänstekvinnan Marie Magnusson påstår att en Fairtradecertifiering inte innebära en ökad ekonomisk kostnad. Uppenbarligen räknar hon bort den tid hon själv, andra tjänstemän och politiker lägger ner på det här, men även i övrigt är hennes resonemang märkligt: "Det handlar om att ha ett annat förhållningssätt. Till exempel slänger vi i dag mycket kaffe, det är ju ändå så billigt. Men om det kostar några kronor mer så tänker vi efter innan vi brygger de där extra kopparna som vi ändå inte kommer dricka upp. Vi behöver helt enkelt lära oss att hushålla."

 

Okej? Så i och med att kommunen köper ett dyrare kaffe förväntas svinnet bli mindre? Varför skulle det bli så? Jag kan möjligen köpa resonemanget i ett privathushåll men i kommunal verksamhet?

 

.... Det är fascinerande lätt att vara generös med andras pengar.

 

 Men vårdslösheten med skattemedel och personell tid är inte det enda bekymret här. Min främsta invändning är att det inte finns något som helst väljarstöd för den här utgiften och att man inte ens har försökt skaffa ett sådant. Information om Fairtrade kom i kommunfullmäktige från Fairtrade organisationen. Något försök att skaffa kompletterande och objektiv information gjordes mig veterligen aldrig.  Ingenstans har man gjort något försök att utröna Valdemarsviksbornas inställning - eller ens att påverka den.  I det politiska ansvaret ingår att öka miljömedvetenheten och att göra det lättare för kommuninnevånarna att handla och leva på ett hållbart sätt. I Valdemarsvik har vi oljeeldade kommunala byggnader, gratis bilparkering överallt, ingen sopsortering och mycket vedeldning. Hållbar utveckling är ett viktigt mål i skolan, ett mål som alldeles särskilt förtjänar att lyftas i en kommun som vill bli Sveriges främsta miljökommun och som har en väldigt lång bit dit. Massor för en miljöengagerad politiker att ta tag i. Men icke. Istället satsar man på att bli en Fairtradekommun.  Till vilken nytta? Och till vilken kostnad?

 Vi påverkar världen och andra människor genom vad vi stoppar i våra magar, tankar och garderober.  Hur vi handlar och vad vi handlar är sålunda handlingar vi behöver ta ansvar för. Skadar vi miljön? Bidrar vi till lidande, förgiftning, barnarbete, klimatförändringar, skadliga transporter?  Visst kan det väl vara värt möda och extra kostnader att veta att man medverkar till en bättre värld genom sin konsumtion?

 

Men för en konsument som vill minimera skadan och maximera nyttan är det inte lätt att få tillförlitlig information. Är det bättre att köpa ett ekologiskt vin från Frankrike som kommit hit med lastbil än ett oekologiskt chilenskt vin som kommer med båt? Närproducerat eller kravmärkt? Fågel eller fisk? Ledlampa eller lågenergilampa?

Visst vore det väl behändigt om det fanns ett litet klistermärke man kunde lita på så att man visste när man handlar med änglarna och när det flugit en djävul i en?  Ett klistermärke som spar oss huvudvärk och besvärliga efterforskningar, ett klistermärke som ger oss ett gott samvete, får oss att se bra ut, ett klistermärke som ger företag en positiv image och därmed marknadsfördelar? 

 

Organisationen Fairtrade vill gärna att vi tror att just deras klistermärke ger allt det där och eftersom vi så gärna vill köpa just det de säljer lyckas de också väl med sin marknadsföring. Från att ha varit en liten rörelse har Fairtrade blivit en reell maktfaktor som omsätter stora belopp.

 

Men hur stor del av den extra kostnaden för Fairtrade-produkter hamnar hos producenten? Hur påverkar Fairtrade konkurrensen på plats? Är det verkligen de fattigaste som gynnas? Är det inte västerländskt arrogant att dela ut villkorade allmosor – jobba i kollektiv, lyd de här reglerna, gör så här och så här och betala för att få vara med i klubben så får du en liten belöning. Slår systemet de mer långsiktigt gynnsamma marknadskrafterna ur spel? Vad händer med den som står utanför? Den som inte har råd med avgiften, den som inte kan tillhöra ett kollektiv eller i övrigt kvala in? Hur jämför sig Fairtrade med att handla närproducerat, ekologiskt, att handla rätt efter årstiden?

 

Jag försöker handla närproducerat, krav och ekologiskt så mycket jag kan och har råd med. Jag handlar också en del Fairtrade produkter. Men om Fairtrade verkligen gör nytta har jag inte kunnat utreda. Den information jag hittar är motstridig. Antingen har Fairtrade en marginell nyttoeffekt, en marginell skadlig effekt eller en försumbar effekt - beroende på perspektiv eller undersökt aspekt - om jag tolkar de analyser jag har läst rätt.  Det verkar inte som om någon stor del av den extra kostnaden når jordbrukaren/producenten, men jag har inte lyckats hitta några siffror på vad Fairtrade-ambassadörer och andra som livnär sig på märket har för löner, arvoden och/eller förmåner.

 

För den som vill ägna sig åt samma typ av efterforskningar som jag har ägnat mig åt finns här en rad länkar:

 

Hittar någon objektiv och välgrundad information som visar att Fairtrade verkligen gör nytta - nytta på det sätt paret Bill och Melissa Gates och Läkare utan Gränser gör blir jag glad. Jag har som sagt inte lyckats med det. Men även om det skulle visa sig att världen blir bättre av Fairtrade skulle inte det få mig att handla efter klistermärket i någon större utsträckning.  Det finns nämligen så många parametrar att beakta för den som vill använda sin plånbok för världsförbättring. Långa transporter bör undvikas ... det är viktigt att vi har ett hållbart eget jordbruk ... svenska företag är de företag vi har lättast att påverka med vår konsumentmakt ... sådant som hur vi reser, transporterar oss, värmer våra hus, äter, tvättar, handlar är det allra viktigaste för miljö och hållbar utveckling lokalt som globalt. Det är inte så enkelt att vi kan köpa oss ett gott samvete genom att betala några kronor mer för kaffet, bananerna chokladen och lyxglassen. Att välja hållbart och etiskt är betydligt mer obekvämt än så.

 

Här kommer en liten guide och några nyttiga länkar för den som vill göra världen bättre  - eller åtminstone inte så mycket sämre - genom sin konsumtion: 

Kött i synnerhet rött kött bör vi konsumera sparsamt. Jätteräkor och utrotningshotad fisk är annat vi ska låta bli eller undvika. Frukt och grönsaker ska i görligaste mån följa säsonger och helst inte flygas hit från andra sidan jordklotet. Bananer och kaffe bör vara ekologiska både med tanke på odlarnas hälsa och vår egen.  Vindruvor besprutas också mycket. Köp ekologiskt vin, ekologiska druvor, russin.  Ät rester, sådant som passerat bäst före, och släng så litet som möjligt. Flygresor av alla slag har en stor klimatpåverkan och bör undvikas. Särskilt gäller det långa resor.  Bilresor bör också undvikas och bilen ska vara av en sort som ger minsta möjliga miljöpåverkan.  Huset ska helst hållas svalt och värmas upp med förnybar energi (För vår del bergvärme, solpanel och Telge Energi).  Tvättmedel ska vara ekologiska och sköljmedel ska man undvika helt och hållet. Kläder, lakan, handdukar, etc. - ekologiskt när det går, men det är också bra att köpa begagnat, lappa istället för att slänga, låta kläder gå i arv, bli utslitna.

Här är några bra länkar:

Därefter får Världsnaturfonden guida dig i hur du väljer rätt fisk och i vad vi kan göra för att rädda Östersjön och övriga hav: http://www.wwf.se/vrt-arbete/hav-och-fiske/rdda-stersjn/havet-gr-att-rdda/1249336-havet-gr-att-rdda

Vältäckande och mycket användbar är Naturskyddsföreningens gröna guide: http://www.naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/gron-guide. Finns även som app. 

På andra sidan om alla valen

Valdemarsvik  

Mitt i allt hittar jag mig i en vecka utan kvällsmöten och utan helgåtaganden.  Firade med zombie-film och ett glas rödvin i går kväll när jag upptäckte detta härliga faktum.

Valrörelser är sådana lustiga fenomen för oss som är inblandade. Först springer, springer, springer man från dörr till dörr, från debatt till debatt, från möte till möte. Ett kort lugn tar vid (om man inte är rösträknare vill säga), och sedan springer, springer, springer man igen. För nu måste man träffas i varje konstellation och komma överens om vem som ska samarbeta med vem och vem som ska få vilka poster.  För min del har det också varit en hel del annat. Bildningsdebatt i ABF:s regi i Stockholm, språkdebatt i LR:s regi på bokmässan i Göteborg, Label-jury-möte på Skolverket, styrelsemöte för Språklärarnas riksförbund i Uppsala och granskarkonferens för Qualis – även den i Uppsala. #Skolchatt har jag ändå hunnit med, men båda bloggarna har fått en lång viloperiod i detta hoppande från tuva till tuva.

Så hur ser det politiska livet ut så här på andra sidan valet för en folkpartist i Valdemarsvik?  

Först och främst känner jag både tacksamhet och ansvar inför alla personkryss jag har fått. 186 kryss i riksdagsvalet, 55 i landstingsvalet och 25 i kommunvalet. På riksdagslistan fick jag flest kryss efter Mathias Sundin (Norrköping) och Rebecka Gabrielsson (Linköping). 

Samtidigt var det en kalldusch att FP tappade så många röster – både på riksnivå och i vår kommun. Jag tycker Jan Björklund gör bra ifrån sig i debatterna och att en stor del av vår politik är klok, men i de viktigaste frågorna har vi inte haft tydliga och trovärdiga lösningar. Kärnkraft är inte lösningen på våra miljöproblem. En pappamånad ger oss inte jämställdhet – däremot är det precis den sortens staten-vet-bäst-politik som får många liberaler att rygga tillbaka.  Och skolan … vi behöver en statlig skola, eleverna behöver arbetsro och tydliga besked om sin kunskapsutveckling, men inget av det här kan vända skolans kräftgång. Jan Björklund förtjänar tack för mycket av det han har uträttat, men jag delar inte hans förvissning om att allt med skolan kommer att bli bättre om vi bara har litet tålamod. 

I förra valrörelsen var kärnkraften den enda profilerade frågan där jag hade annan uppfattning. Den här gången var det kärnkraften, pappamånaden och det fria skolvalet. Inte helt lätt att bedriva en bra valrörelse under sådana omständigheter.  Det är definitivt inte okej att skjuta sitt eget parti i sank under en valrörelse. Men det är heller inte okej att predika budskap man själv inte tror på.  Många politiker börjar som idealister och slutar som karriärister.  Det är ett pris jag inte är villig att betala. 

När det gäller kommunresultatet kan det inte uppfattas som något gott betyg för mitt ledarskap och för min förmåga att övertyga om att FP har viktiga saker att tillföra i det politiska livet i Valdemarsvik. Det känns tråkigt med tanke på mina partivänner i styrelsen – personer jag uppskattar mycket och som har lagt ner mycket jobb – men framför allt är det tråkigt för att hörnstenarna i liberal politik – allas lika värde, skyldigheter där det finns friheter, ekonomiskt ansvarstagande, demokrati och transparens – är sådant jag uppfattar att det verkligen behövs mer av i vår kommun. Jag tycker också att det är tråkigt att Anna Nilsson inte blev kommunalråd. Hon skulle ha gjort ett riktigt bra jobb.

Men det kan förstås också den S-ledda koalitionen göra. Från min sida blir det inga recensioner av den nya majoriteten innan de har hunnit bli varma i kläderna. Rikspolitiker som kommunpolitiker förtjänar både lyckönskningar och möjlighet att visa vad de vill och vad de går för. Så lycka till S, NB, MP och V. Och framför allt - lycka till Valdemarsvik!

En likvärdig och bra skola i brandtal, insändare och pamflett

Valdemarsvik Den här insändaren publicerades i dagens NT. Eftersom insändare inte finns på nätet klistrar jag in texten i bloggen. Det finns de som fnyser åt mitt upprepade krav på centralbedömda prov och menar att man ska ha förtroende för lärarna. Men det förtroende som har raserats kan inte magiskt återuppstå, utan det måste bygga på att vi följer upp skolan så att det framgår var och när det finns orsak att känna förtroende och när det inte gör det. Allt kan aldrig testas och mätas och elever lär sig viktiga saker som inte syns i något betyg under sina 12 år i skolbänken, men om en elev går genom skolsystemet utan att få de grundläggande färdigheter och kunskaper som krävs för ett gott och självständigt liv måste det uppdagas. Skolledare och huvudmän som inte ger rätt resurser, anställer obehöriga och okunniga personer, ger sina lärare usla förutsättningar, lärare som saknar kunskap, förmåga, intresse nog att göra ett tillräckligt bra jobb, metodik som inte fungerar - allt sådant behöver uppdagas och stoppas. Det gör vi inte genom att skicka inspektörer på förannonserade besök, det gör vi genom att kontrollera de viktigaste färdigeterna, som läsförståelse, förmåga att göra sig förstådd i skrift, viss problemlösning och samhällsorientering nog för att fullfölja sina medborgerliga plikter och genom rikstäckande statliga enkäter. 

En bra skola för varje unge - det finns inget viktigare politiskt mål - och jag är inte villig att lägga ner vare sig pennan, pekpinnen eller megafonen innan det målet är nått. 

 

Dags att devalvera betygen! 

Samtidigt som kunskaperna störtdyker i internationella mätningar har betygen haft en lika kraftig men motsatt utveckling. På samhällsnivå får vi usel valuta för våra skattemedel.  På individnivå kostar ”glädjebetygen” i bästa fall extra studieår, i sämsta fall kullkastade livsverk.  Så här kan det inte få fortsätta. Bedömningen måste stramas upp och den elev som har betyg som visat sig vara luftslott bör ha tillgång till rättsliga medel.

 

Häromveckan skickade jag Nyströmska i Söderköping ett tackbrev. Min son tillhör de 20 % av civilingenjörsstudenterna som tagit examen på utsatt tid.  Min dotter klarar matten vid KTH med lätthet samtidigt som många kurskamrater kuggar. Det kan verka absurt att tacka för något som borde vara självklart – betyg med kunskapstäckning.  Det som är absurt är att vi under så lång tid tillåtit denna galopperande betygsinflation.

 

På KTH:s hemsida informeras studenterna om att ett extra studieår kan kosta dem 1miljon kronor i studielån och utebliven lön. Lärarna på Nyströmska kan alltså ha sparat mina barn miljonbelopp och dyr terapi. För att inte tala om vad de har sparat vårt samhälle.

 

Men att våra barn får den utbildning de har rätt till och att betyg står för kunskaper är inte enskilda lärares ansvar. Det är staten som måste ta ansvar för uppföljning och rättvisande betyg. Det är staten som ska se till att vår konkurrensutsatta skola inte konkurrerar med luftslott. Det är också staten som måste ta ansvaret när elever blivit bestulna sin lagstadgade rätt.

 

Det som krävs är en centralrättad studentexamen och centralrättning av de viktigaste nationella proven. Då kan vi säkerställa att elever lämnar skolan med de viktigaste färdigheterna och att betyg och skolor håller måttet. Det bör även kosta att sätta betyg som uppenbart saknar täckning.  Alla som lämnar skolan ska ha fått korrekt bedömning och en rättvis chans att fullfölja sin potential.   

 

Helena von Schantz

Förstelärare i Valdemarsvik

Kandiderar till riksdagen för FP

 

Brott och straff i Valdemarsvik

Valdemarsvik Det har varit mycket skadegörelse och häcklande den här valrörelsen. Motdemonstrationer, vända ryggar, rosa glasögon och förstörda valaffischer. Ja till det får som vanligt läggar oförsonliga ord i sociala medier. Våra FP-affischer var inte uppe länge i Ringarum innan de var nerklottrade och fulla av SD-budskap. Jag tyckte det var lika bra att skadegörelsen fick vara kvar. Det talar ett tydligt politiskt språk när anhängarna till ett parti är så ovilliga att respektera den demokratiska processen och väljarnas rätt till saklig och mångsidig information.

Nu sista veckan har tempot skruvats upp ytterligare och gett arbete och dramtik åt vår lilla och hårt arbetande folkpartistyrelse. Vårt valplakat som stod lutat mot en av de vackra pilarna nere i Valdemarsviks centrum är stulen. Undrar någon varför vi som enda parti saknar affischering där så vet ni nu varför.

I dess plats finns en SD-skylt med budskapet: ”Hårdare straff för brott, bättre stöd för brottsoffer”. Sedermera återfanns vårt plakat i ett dike.  ... Undrar vad SD-anhängarna tycker vore lämpliga straff för stöld, skadegörelse och vandalisering? Och precis vilket stöd de vill erbjuda oss brottsoffer?

Helena von Schantz företräder Folkpartiet i Valdemarsvik.

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar.
Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre.
2. Bättre kommunikation i och till kommunen.
3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan.

Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.
  • Twitter
  • Helena von Schantz
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker