• fredag 25 juli 2014
"-Va F-N gör du gubbe?" Evenemangsbloggen Evenemangsbloggen
Vädersponsor:

Helena von Schantz (FP)

Vem är det som är Grabbarna Grus i Valdemarsvikspolitiken?

Valdemarsvik Jag blev chockad över nyheten om Stefan Kemles uteslutning ur NB. Att utesluta någon ur ett parti är en extrem åtgärd. Enda gången jag hört talas om sådant är i samband med de sexköpande LO-representanterna och lokalpolitikerna från Söderköping. Nu har jag varit bortrest mycket och inte följt hela debatten i NT och i kommunstyrelsen deltar som bekant inte Folkpartiet så det kan finnas en del fakta jag missat, men det tillhör inte ovanligheten att enskilda medlemmar tycker annorlunda än partiet och också uttrycker sina åsikter. Det brukar innebära att man straffas genom att partitoppen bromsar en i karriären och hälsar mindre hjärtligt, inte att man blir utesluten. I det här fallet har man dessutom följt upp uteslutningen med att dementera Stefans version av händelseförloppet - dvs genom att kalla honom lögnare. Som om inte det räcker talar Bertil Eklund om Kemles ”bedrövliga bloggande” och anklagar Kemle för att inte klara av ”den här politiska processen när man förbereder ett beslut”. Extremt okamratligt och illojalt för det första, men är det ens korrekt? När man i politiken förbereder ett beslut debatterar man - dvs olika personer förklarar och motiverar sina respektive ståndpunkter. Typ som Kemle har gjort.

Jag har argumenterat flitigt mot kärnkraft i kärnkraftskramarpartiet FP och gör heller ingen hemlighet av mina åsikter i den offentliga debatten. Mathias Sundin, jag och många andra folkpartister är motståndare till IPRED, FRA, datalagringsdirektiven, hårda tag i rättspolitiken och mycket annat som FP står för. Jag är dessutom motståndare till vinster i friskolor och tveksam till valfriheten i skola och sjukvård helt och hållet - åsikter som närmar sig att svära i kyrkan på min sida det politiska staketet. Ingen har hittills någonsin försökt få mig att lägga locket på. Och tur är väl det, för om alla tycker som partiledaren då behövs det väl bara partiledaren och då kallas det inte längre för demokrati.

I det sammanhanget var det intressant att läsa citatet ur majoritetens samarbetsöverenskommelse. Partierna har förbundit sig att bara driva de frågor där partierna är överens. Jag som klagade över alliansens överenskommelse. Den var ju ett under av liberalism jämfört med den här. Hur blir det ur ett väljarperspektiv när fyra partier talar med en mun? Hur ska man överhuvudtaget veta vem man ska rösta på? Jag kan se att överenskommelsen är till gagn för socialdemokraterna - i praktiken gör den ju alla till socialdemokrater. Men demokratisk är den inte.

Det är den överenskommelsen Stefan Kemle anses ha brutit mot. Och där får man ge socialdemokraterna delvis rätt. Här har han definitivt drivit en fråga där partierna inte är överens. Men å andra sidan är inte Stefan Kemle ett parti, utan en individ. En rimlig konsekvens hade varit att NB skulle ha gått ut med en dementi och ett partiställningstagande och bett Stefan sluta blogga om saken tills saker lugnat ner sig och man är överens om hur man ska gå vidare. Även det en hård och odemokratisk konsekvens - men något helt annat än en uteslutning.

Även Bror-Tommy Sturk (MP) har drivit en fråga där partierna inte är överens - frågan om rivningen av Sahlinsbyggnaden. Till skillnad från Stefan Kemle är Bror-Tommy Sturk ett parti, nämligen Miljöpartiet i Valdemarsvik, så honom kan ingen vare sig knäppa på näsan eller utesluta. Personligen har jag aldrig gillat Miljöpartiet Valdemarsvik mer, och det är inte för att jag håller med i sakfrågan (vilket jag i och för sig gör), utan för att jag uppfattar det som så välgörande och förlösande att en gång vara med om att man har olika uppfattning i en fråga på vänsterflanken. Hela poängen med att vi har olika partier är att vi ska representera olika ståndpunkter, ideologier, väljarönskemål. Om vi upphör med det och struntar i våra löften genast efter valdagen, hur mycket förtroende förtjänar vi då?

Om husbilar, Ica på kolplan, Torvald Karlsson och blockpolitik

Valdemarsvik  Diskussionerna har gått heta gällande två närbesläktade områden i sommar. Gratis-ställplatserna för husbilar och ICA:s önskemål att flytta affären till Kolplan. En viktig orsak till att det blir missnöje och stridigheter är brist på information och delaktighet. När det gällde husbilarna har det inte funnits någon föregående information eller diskussion. Vi har alla bara ställts inför fullbordat faktum. Platsen lär vi inte kunna ändra i närtid (om inte ICA får som de vill), men prisfrågan verkar bli löst nästa år, så vikenbornas subventionering av turisterna kommer att upphöra. Jag pratade med min kusin och hennes man som bor i Norge och är inbitna husbilsresenärer. De förklarade för mig hur en slipsten ska dras. Normalpris för ställplats i Sverige är 150 kronor  och 200 inklusive service som el med mera. Att man skulle kunna stå gratis med el och övrig service hade de aldrig hört talas om. Det kan hända att vi är världsunika med den generositeten. Det är förstås gratisservicen som är det verkliga skälet till att husbilsägare letar sig hit i sådana mängder, inte som husbilsägare Per-Arne förklarar i intervju i NT för att ”handla kläder för mer än 1000 kronor och äta på restaurang”. När jag läste det där tänkte jag att någon har pratat med dem om vår interna diskussion. Kanske till och med informerat om den på samma site där de fått tips om gratisparkeringen. I går kväll när jag cyklade hem från Hälsobruket var som vanligt grillarna på gång och borden dukade utanför husbilarna. Det såg ut som vilken välbesökt campingplats som helst. Vill vi veta vad husbils och båtfolket handlar för kan handlarna gå ihop och ge en slutrabatt på 5% vid inlämnande av restaurang och affärskvitton för mer än 500 kronor. Som den lärare jag är vill jag gärna ha facit.

Husbilsägare är väl medvetna om att de inte är de populäraste turisterna där de kommer med eget hem och fullprovianterat kök och de är angelägna om att förbättra sin image.  I Slovenien framfördes ett förslag att stoppa husbilar vid gränsen och låta tullen beslagta all medförd proviant. Varken vettigt eller sympatiskt, men en illustration av den frustration man kan känna i ett fattigt land när rika turister kommer med allt de behöver och utnyttjar naturtillgångarna utan att betala för sig.

Gratis är förstås alltid poppis, men det som enligt mina kusiner verkligen ger husbilstillströmning är om man har latrintömning. Det finns inte många sådana och husbilsägare verkar vara på ständig jakt efter en tömd toa. Vore det inte klokt då med latrintömning och rabatterat pris på Grännäs, och/eller våra övriga campingplatser – där vi helst vill ha husbilarna? Förslagsvis 125 för ställplats och 150 med service. Än mindre om det behövs. Vi kan inte ha en campingplats med så höga priser att ingen handlar. Här i centrum borde priserna istället vara de gängse gällande. För det är trots allt så att varken bilar, parkeringsplatser eller campingplats upplevs som en estetisk och förhöjande syn. Vatten, guppande segelbåtar, skogsklädda berg, pittoreska uteserveringar och vackra planteringar och träd får däremot hjärtat att klappa extra och turister att strömma till och öppna sina plånböcker.

Av samma skäl är det viktigt att noga diskutera ICA:s kravliknande önskemål att få bygga på kolplan. Om husbilarna skymmer utsikten och förfular är det inget mot vad ett stort ICA med varuintag och parkering skulle göra. Systembolaget vill dessutom oftast vara granne med ICA så då borde det beredas plats även för den inrättningen. Inte nog med att centrum skulle förfulas, det skulle också koncentreras till ett betydligt mindre område. Konsekvensen av det blir att resten av tätorten får mindre rörelse, mindre handel och förtvinar.

Det har begåtts många misstag i vårt centrum redan tidigare, misstag som drar ner den naturskönhet som är vår främsta tillgång. Gamla, fina byggnader har rivits, träd har huggits ned och nyplanteringen består till stor del av spretiga rönnar. Andra misstag är att varuintagen till Systembolaget och ICA har bästa sjöutsikten och att vi har vår återvinningsstation placerad mitt i blickfånget. Centrum består också till alldeles för stor del av fula bilparkeringar.

Nu efter saneringen har strandbiten fått ett välbehövligt lyft, men det är bara en liten början. Vi behöver ta oss en riktigt ordentlig långsiktig tankeställare och ha en ingående diskussion när det gäller vår centralort. I det bör självklart ingå att vi har en dialog med ICA, men där koncernens behov och Valdemarsviks intressen krockar måste Valdemarsviks intressen gå först.

 När det gäller ICA och kolplan var upprinnelsen till diskussionen en intervju med Torvald Karlsson i NT.  När jag läste intervjun kände jag tacksamhet mot både lokalredaktionen och Torvald. Frågan behövde komma ut och diskuteras i kommunen, inte bara i Strömsvik. Dessutom sa Torvald flera kloka saker. Tilltaget irriterade däremot Erland Olausson (S) som ondgjorde sig över alliansen i allmänhet och Torvald i synnerhet på FB. Torvald själv är en politikerveteran och han bryr sig knappast om sådana påhopp från motståndarsidan, men jag blev illa berörd. Sådana attacker på person snarare än sak, där det politiska arbetet framstår som ett spel drar ner oss alla i ett blockpolitikens skyttegravskrig och det ökar politikerföraktet. Jag tycker heller inte att Torvald förtjänar något påhopp. Ska man nödvändigtvis ägna sig åt den mest destruktiva typen av blockpolitik även i en liten kommun bör attackerna ställas mot de ledande aktiva politikerna.

Under min mandatperiod i fullmäktige har jag fått stor respekt för Torvald. Hans tid som kommunens starke man är förbi, men ändå arbetar han på som fritidspolitiker och är till stor hjälp för oss andra med sin kunskap, erfarenhet och pålästhet. Om fler var som Torvald skulle det vara en bra sak för Valdemarsvik. Faktum är att jag hoppas att Erland själv och övriga äldre politiker orkar göra likaledes.  

 

ICA:s placering och gratis ställplatser, två separata frågor, men ändå sammanlänkade. De handlar ju båda om hur centrum ska se ut och användas. De handlar också båda om hur högt vi värderar oss själva och vår kommun. Är det ICA som ska bestämma hur vi planerar vårt centrum, eller är det vi? Är vi stolta över vår centralort, inställda på att långsiktigt öka attraktiviteten och inkomsterna från turismen, eller står vi ödmjukt med mössan i hand, tacksamma över att någon alls vill komma hit?

Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

Valdemarsvik

I ett interimistiskt beslut har Per Kornhall fått tillbaka tjänst och lön. Med all sannolikhet innebär det även ett positivt domstolsutslag längre fram. Rättvisan har segrat. LR har gjort ett bra jobb. 

… Men har vi i det utvidgade kollegiet också gjort det? Hur är det med civilkuraget, yttrandefriheten och kollegialiteten i lärarkåren? Det här är frågor jag har brottats med ända sedan jag blev färdig lärare. Orsaken till det är både oro över vad brist på sådant ställer till med i skolan, och vad brist på sådant i skolan ställer till med i samhället. Vad är vi lärare för slags förebilder för eleverna? Vilka signaler sänder vi ut? Och om sådant har blivit bristvaror i skolan – vad beror det på och hur kan vi få tillbaka förlorad mark? 

 

Alla de här frågorna har för mig ställts på sin spets av turerna kring Per Kornhalls avskedande. I Upplands Väsby fick Kornhall starkt stöd av både lärare och föräldrar. Affären har också både förekommit som nyhet i media och på många av de främsta ledarsidorna. Men nationellt har vi lärare inte slutit upp.  Min namninsamling för Per Kornhall fick bara 430 underskrifter. Det trots att mitt blogginlägg har haft mer än 3000 läsare och trots spridning av uppropet i sociala medier. Det är möjligt att mina inlägg inte var tillräckligt inspirerande och övertygande, men i så fall kunde det ha förekommit andra solidaritetssatsningar. Finns det sådana har de undandragit sig min (och googles) uppmärksamhet. Vi kanske tänker att om någon känd och inflytelserik som Per Kornhall får gå måste det finnas en hund begraven? Men borde inte det lokala lärarengagemanget övertyga om att så inte är fallet? Rädsla för repressalier kan det i varje fall inte bero på. Risken för sådana måste ju trots allt vara som störst just för lärarna i Upplands-Väsby. Inte nog med att deras protester är de mest obekväma, de är dessutom anställda i en kommun där man inte drar sig för att avskeda anställda som brister i lydnad och lojalitet.

Nu undrar jag därför hur kollegiala vi är? Hur långt är vi beredda att anstränga oss för varandra i denna skolkultur av konkurrens, sköt dig själv och skit i andra, individuell lönesättning och karriärtjänster?

 

Jag tycker att vi borde ha visat mer stöd för Per Kornhalls skull. Vilken fruktansvärd sak att bli avskedad och offentligt misstänkliggjord på det viset, att ha en arbetsgivare som aktivt letar efter grund för uppsägning och som går ut och påstår att man grovt åsidosatt sitt uppdrag samtidigt som grunden för uppsägning hemlighålls till och med från den uppsagda. Här är länken till en avslöjande artikel i Vi i Väsby: Kommunens motivering till Per Kornhalls avsked.

 

Vi borde alltså ha stöttat Per för Pers skull. Av ren kollegialitet. Men ännu mer borde vi ha gjort det för oss själva och för vår profession. Från att ha varit självständiga myndighetsutövare med rektor som välvilligt stöd har vi lärare gått till att vara ängsliga marknadsförare och service-personer som kan få bannor om vi en stund glömmer att kunden, dvs alla elever och alla föräldrar, alltid har rätt. Alla lärare vet att vi numera förväntas tala väl om och positivt marknadsföra vår skola/huvudman. Alla lärare vet att det kan vara kostsamt att bita den hand som föder en. Alla lärare har antingen drabbats eller känner någon som drabbats av reprimander eller tillrättavisningar av olika slag. Men det här sker mestadels diskret och i små steg. Sällan får en sådan affär någon medieuppmärksamhet. Eftersom det den här gången gick så långt som till avsked och eftersom Per är en offentlig person har affären fått mycket publicitet – både i rikspress och i lärartidningarna. Ett gyllene tillfälle att tillsammans kämpa för den professionella frihet vi har förlorat. Ett gyllene tillfälle för en bredare diskussion om hur det ser ut med yttrandefrihet och demokrati i våra skolor. Men ett tillfälle vi tyvärr försummade. 

 

När jag tog mina första stapplande steg som lärarvikarie under den senare delen av åttiotalet blev jag tagen av de som jag uppfattade osvenskt starka åsikterna i lärarrummen. Personalmöten kunde rymma upprört röda ansikten, nävar smällda i bordet, lärare som stormade ut. Skratt, höjda röster, hjälpsamhet och frispråkighet är också sådant jag minns från den för-kommunala skolan.  Det var i den här miljön jag bestämde mig för att bli lärare. Ingångslönen var ynkliga 15000, men eleverna var lätta att förälska sig i och den oräddhet, frihet och kollegialitet som präglade yrket var starka argument för att bli lärare. Dessutom var lönetrappan brant. Mot slutet av karriären tjänade lärare nästan dubbelt så mycket som nyutexaminerade.

 

Så blev skolan kommunal och lönerna individuella. Då ändrades allt det här över en natt.  Nu var det egenskaper som lojalitet och lydnad som premierades. Jag sökte jobb precis i det här skedet. Behörighet, skicklighet, ämneskunskaper var ord som överhuvudtaget inte förekom i platsannonserna. Istället efterfrågades ”förändringsbenägenhet”, ”flexibilitet” och ”samarbetsförmåga”.

 Enstaka gamla lärare som uppfattade att de inget hade att förlora fortsatte att protestera och agitera. Ensamma och isolerade framstod de snarare som bittra kufar och rättshaverister än som modiga sanningssägare.

   Bittra var de säkert också.  Inte nog med att de blev snuvade på sina ålderstillägg, de hade en extra usel löneutveckling även i övrigt. Ingen rektor tyckte det var vettigt att lägga pengar på lärare som just skulle gå i pension, så de fick de lägsta lönelyften nästan oberoende av vad de presterade. Stöd av kollegor fick de på sin höjd i viskad form – aldrig öppet. I den här världen spelade det knappt någon roll om du var en skicklig lärare, eller ens lärare. Billig, lojal, lydig, förändringsbenägen, och flexibel– sådan var den idealiska kommunträlen.

 

Hördes lärare alls i media var det i form av förbittrade anonyma insändare. På skolorna gällde det att hålla god min i elakt spel. Det var i det här klimatet jag började skriva skoldebatt. ”Kommunförbund i fårakläder” 99 i DN var min första publicerade artikel. Den följdes av en lång rad artiklar. Främst i UNT. Det kom jag undan med utan repressalier för jag kritiserade kommunförbundet och den nationella skolpolitiken, aldrig någon specifik kommun. Det hade jag inte vågat göra. Att vara kritisk mot skolledning, eller policy på en enskild skola – sådant ägnade sig ingen åt. Jag tyckte att Östhammar var en bedrövlig skolkommun när jag jobbade på Gimo bruksgymnasium. Skulle inte ha drömt om att säga det annat än i de muttrade samtal vi hade i kollegiet, än mindre skriva det i en insändare eller blogg, om sådana hade funnits på den tiden.

 

Idag är lärare mindre tystlåtna än på slutet av nittiotalet, början av 2000-talet. Vi får också mer medieutrymme. En färsk medieanalys beställd av LR och genomförd av Retriever visar att lärare hörs i 11 % av tidningsartiklarna. Länk till artikel. Det låter kanske inte så imponerande, men det är ändå väldigt mycket mer än för bara tio år sedan då lärare knappt hördes alls. När jag började skriva var Kaj Attorps den enda som blev publicerad och han hyllades som hjälte i många lärarrum. Kort därefter bytte han karriär och lämnade skoldebatten. För min del gick det i början många refuserade artiklar på varje publicerad sådan, trots att jag lade ner massor av tid och möda på mina texter. Artiklar som jag själv fortfarande läser med behag, men som aldrig blev publicerade.

Idag har vi både många lärarbloggare och många lärare som får debattartiklar publicerade och som väcker opinion på andra sätt. Sociala medier är en orsak till förändringen. Vi lärare har nya möjligheter att stötta varandra och att sprida budskap vi uppfattar som angelägna. Newsmill hade också en öppnande effekt så länge den plattformen fanns tillgänglig. När det gäller gammelmedia är lärarnas ökade medieutrymme även Maciej Zarembas förtjänst. Efter hans artikelserie om skolan blev det mer intressant att publicera lärare, och att ha med lärare i debattsoffor.

 

Lärare har fått mer talan, men är vi mer modiga? Det är en fråga jag har ställt mig med ökande frekvens. Det är ingen konst att figurera i debatten med en artikel man vet får tummen upp av rektor, tjänstemän och politiker. Tvärtom kan det vara ett klokt karriärsdrag. Att bli inbjuden till en debattsoffa är bara en fjäder i hatten, så länge man säger rätt saker. Visst är det bra att lärare hörs i media, men om vi bara säger det våra huvudmän vill höra, eller det som kan gagna – eller åtminstone inte skada – oss själva … hur mycket är då vunnet? Det tycks mig som om en stor del av de lärare som får plats i media snarare är goda ambassadörer för sin kommun, huvudman, skola än modiga personer som med risk för egen karriär och utveckling avslöjar missförhållanden och säger sanningar. (Tipsa gärna om obekväma och dödsföraktande lärardebattörer om ni känner till några.  Jag vill ha fel och det skulle trösta och stärka mig med några sådana namn.)

 

I den här världen sticker Per Kornhall ut. Redan i början av 2000-talet, en tid då lärare var alldeles osedvanligt tysta och fega, kom han med kraftig, skriftlig intern kritik vid Livets Ords skola i Uppsala. En skola där jag föreställer mig sådant var både extra ovälkommet och extra ovanligt.  När den interna kritiken förbigicks med tystnad gjorde han den offentlig. Därefter blev han avstängd från sin tjänst varpå han anmälde sin f.d. arbetsplats till Skolverket (innan Skolinspektionens glada dagar) http://www.dagen.se/nyheter/livets-ords-skolor-synas/. Se det där är verkligen sådant jag kan beundra. Anställningstrygghet, lugn och ro ställs mot moral, rättsuppfattning, elevernas väl och ve och det senare vinner.  Som anställd vid Livets Ords skola var Per Kornhall visselblåsare. Jag kan inte hålla med om att det är det han har varit i Upplands-Väsby. Däremot har han behandlats precis som visselblåsare brukar behandlas och det har skett för att han har varit obekväm för sina chefer och andra makthavare.

 

Bristen på mod och civilkurage i lärarkåren är begriplig. Få av oss har privata förmögenheter. Att riskera sin tjänst och karriär är att riskera sin och sin familjs försörjning. Vet man att vissa åsikter och yttranden leder till lönelyft och ryggdunkar och andra till repressalier – ja då är inte valet svårt för de allra flesta. Men när lärare är fega och lydiga drabbar det värre än när andra yrkeskategorier låter bli att slå larm. Inte nog med att missförhållanden får fortgå och skolor som borde stängas hålls kvar i drift, vi sänder tydliga signaler till våra elever. Signalen sköt dig själv och skit i andra. Signalen håll god i elakt spel. Och signalen jag bryr mig bara så länge det inte kostar mig. Jag tror rent av att lydnad och lojalitet är skadliga läraregenskaper.  Att undervisa så att man når och engagerar varje elev är både otroligt slitigt och otroligt svårt. Det kräver självdisciplin, uthållighet och massor av självständig tankeverksamhet att verkligen lyckas som lärare.

 

Vilken hisnande förändring på bara några decennier. Den illustrerar hur viktiga incitament är. Den illustrerar också hur snabbt vi människor anpassar oss till förändrade omständigheter. Trösten blir då att vi förhoppningsvis kan återfå både frihet, trygghet och kollegialitet om vi åtgärdar de systemfel som lett oss hit.

 

Så vilka är de då systemfelen?

Vi kan börja med kommunaliseringen. En reform som skadat skolan på flera sätt. Den kommunpolitiska verkligheten är att de som styr ska bli omvalda och att de som inte styr ska försöka se till att de misslyckas. Ett ständigt behov av att själv framstå i god dager och att få andra att framstå i tveksam dager. En ständig konkurrenssituation som trappas upp ju närmare valdagen kommer. Det är inte heller så att det är väljarna som nödvändigtvis bestämmer. Hur listorna sätts och poster tillsätts bestämmer partikamraterna och där är det viktigt med lojalitet och partilinjen. Det ingår alltså väldigt tydligt konkurrens, rättning i ledet och hur saker uppfattas och presenteras i den politiska verkligheten. Det är det här Per Kornhall har brutit mot.  När han kritiserar det fria skolvalet undergräver han majoriteten i Upplands-Väsby och ger ammunition till V och SD. Under ett valår kan sådant få kännbara politiska konsekvenser. När han kritiserar det fria skolvalet skaffar han sig dessutom inflytelserika fiender. Ingen har påstått annat än att Per Kornhall har gjort ett bra jobb för skolorna i Upplands-Väsby. Det är heller inte mot skolan/lärarna/eleverna han har brustit i lydnad och lojalitet utan mot politiker och tjänstemän. Så absurt är det i vår svenska skola att det är viktigare att vara en lojal ambassadör för huvudmannen än en skicklig yrkesutövare. 

 

Nästa systemfel är just det fria skolval Per Kornhall kritiserar så frispråkigt. Skolor och kommuner samarbetar inte i Sverige – vi konkurrerar. Det ligger alltså inte i lärares intresse att avslöja fel på den egna arbetsplatsen. Skolinspektionen är inga bundsförvanter som vi samarbetar med för att få en så bra skola som möjligt i Sverige. Negativa rapporter hotar elevunderlag och ger oss missnöjda och besvärliga föräldrar och elever. Det handlar inte om att bli bättre utan det handlar om att se bra ut.

 

Det tredje systemfelet är konkurrensen mellan lärare. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löneklyftor mellan lärare – tvärtom var trappan betydligt brantare när lönen baserades på tjänsteår. Det den har lett till är att vi årligen måste marknadsföra oss själva, motivera varför jag ska ha 200 kronor mer än kollegan. Det här är ett ovärdigt och destruktivt system. Det är också rättsosäkert. Kriterierna och vad som premieras varierar från kommun till kommun, ibland från skola till skola. Jag minns en personalfest samma dag lönebeskedet hade kommit. Det är tur att skolan alls står kvar får jag säga. Tända ljus, sprit och så mycket bitterhet och ilska borde aldrig finnas i samma byggnad. Det gamla systemet där alla fick samma lön och där bara tjänsteår räknades var orättvist det med, men det ställde inte lärare mot lärare. Jag har vunnit på den individuella lönesättningen, men jag gillar den inte. Om jag fick bestämma skulle det finnas en rad fasta påslag. Tjänstår, tilläggsutbildning, ämnesansvar, extraordinär skicklighet, glesbygd, utanförskapsområde, mentorskap, skolutveckling, med mera. Då skulle lärare kunna förändra sina villkor utan denna förödande konkurrens.

 

Det är samarbete som är skolans framgångsrecept. Det är samarbete som krävs för en likvärdig och bra skola. Ändå har vi haft tre stora skolutvecklingsförändringar som har knuffat undan det existerande samarbetet och ersatt det med konkurrens. Börjar det inte vara dags att vi tittar i facit? Hur kan vi tro att vi kan konkurrera oss till en bra och likvärdig skola för varje barn? Skolan är vårt viktigaste gemensamma ansvar. Det är hög tid att vi axlar det. 

Valdemarsvik – en kommun där det är skillnad på folk och folk?

Valdemarsvik Det är mycket liv och rörelse i centrum just nu. Mycket av det positivt. Jag gillar den nya lekplatsen som börjar ta form. Det är underbart att kunna vandra runt hela den inre viken. Härligt också med alla båtar i hamnen, att nya dekorationer samsas med bevarade gamla byggnader. Det är redan mycket finare i centrum än innan saneringen och jag börjar tro att vi kan få ett riktigt attraktivt, välkomnande och vackert Valdemarsvik. Mer park, mindre parkering och någon välplacerad restaurang precis vid vattnet så vore det väl sjutton om inte allt fler väljer att göra en avstickare hit från E22:an. 

 

Men ska vi få en attraktiv och välkomnande centralort måste vi göra något åt den stora husbilsparkering som ingen kan missa – vare sig den som gör ett stopp i Valdemarsvik eller den som bara passerar förbi. Av någon för mig helt obegriplig anledning har vi byggt och skyltat en husbilsparkering och ordnat med el och sophämtning för husbilsturister utan att ta en krona betalt för det. Det räcker alltså inte att dessa bil-turister inte betalar för sig utan vi ger dem allmosor ur våra skattemedel – allmosor som rakt inte går till några rumänska tiggare utan till de mer välbeställda bland oss. Man skulle nämligen få många hotellnätter och restaurangmiddagar för priset av ett den sortens hus på hjul.

 

Som om inte det här var stolligt nog konkurrerar vi ut kommuninnevånarnas egen Grännäs camping. Där kostar nämligen en natt med husbil 250 kronor. 

 

Jag vet att det finns många människor som verkligen gillar campingplatser, som trivs på tältstolar i träningsoverall, med plastglas i handen och några korvar på engångsgrillen. Jag unnar dem verkligen det nöjet, och jag unnar dem det nöjet i vår vackra kommun – även om jag önskar oss tillskott av en mer spendersam typ av turister, turister som sover på hotell och pensionat, äter på restaurang, hyr kanoter och spelar golf. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför man i en kommun som stoltserar med tre attraktiva campingplatser väljer att konkurrera ut dessa genom att låta folk sitta i pyjamas och morgonrock och dricka lådvin mitt i centrum. 

 

På något sätt är det dock symptomatiskt för vår kommun. Vi ger oss själva ett väldigt lågt värde. Dessutom är de som inte bor här alltid värda mer. Där andra som bor vid turistiska guldgruvor gästvänligt leende skickar sina besökare att betala i kassan, där står vi ödmjukt med hatten i hand och är tacksamma att någon alls vill nedlåta sig till att komma just hit. Inte ens under Karnebåtfestivalen tar vi betalt för parkering. Jämför det med Söderköping där du inte parkerar gratis någonstans eller med Skänninge som drar in storkovan till idrottsföreningarna på sin marknadsparkering.

 

På liknande sätt drar man fin ny väg och ordnar med gatubelysning på en obebodd äng utanför tätortsmarkerat område i hopp om att locka folk att flytta hit – ett hopp som mestadels kommit på skam. Det samtidigt som existerande vägar för existerande Valdemarsviksbor är fulla av hål och skavanker. Jag och mina grannar har just fått besked om att vi inte längre kommer att ha sophämtning. Det trots att vi bor mitt i centralorten, inom tätortsmarkerat område, vid en kommunal väg. Jag kan förstå att man kan hamna att gå några 100 meter med soppåsarna om man väljer att bosätta sig långt ute i skogen vid en privat väg, men jag trodde inte att sådant kunde hända mitt i ett tätbebyggt område.  Så medan husbilsturisterna lämnar sina sopor gratis får vi fast bosatta betala en av landets högsta sophämtningstaxor för att få ta en fem minuters promenad till sopkärlet varje gång vi fyllt en liten soppåse.  Men igen. Fokus är på att locka nykomlingar till Valdemarsvik – inte på att få oss som redan bor här att vilja stanna kvar.

 

Men även om vi som bor i Valdemarsvik automatiskt tillmäts ett lägre värde än alla som bor någon annanstans betyder det inte att vi som bor här alla ges samma värde och samma betydelse. Stefan Kemle har publicerat ett brev i sin blogg, ett brev även jag har fått i min brevlåda. Länk till Stefans blogginlägg här:  Det handlar om Radio Wix, Företagarna och Folkets Hus i Valdemarsvik och är väldigt sorglig läsning. Om det som anförs i brevet stämmer har vi här ännu ett fall av att vi slumpar bort kommuninnevånarnas tillgångar och gör minusposter av sådant som borde vara plusposter.  

 

Om det som står i brevet stämmer handlar det också om något som är ännu mer bekymmersamt, om sådant som luktar maktmissbruk, mygel och fiffel.  I en liten kommun där alla känner eller är släkt med alla händer sådant kanske lättare än i en större kommun. Antagligen ofta utan någon ond avsikt. Snabbhet, smidighet, någon man litar på, tjänster och gentjänster, skicklig lobby-verksamhet, frestande quick-fixar, rädsla för högljudda eller mäktiga bråkstakar – orsakerna att frångå formella beslutsgångar och bevekelsegrunder kan vara många. Misstankar om jäv förekommer säkert också oftare än vad som är befogat när många är släkt eller vän med makthavare och högt uppsatta tjänstemän. Slutresultatet är emellertid alltid lika eländigt, oberoende av om det handlar om en liten by eller ett helt land, oberoende av om motiven varit goda eller onda. Ett samhälle där det finns maktmissbruk, svågerpolitik och mygel kan aldrig bli ett bra samhälle. 

 

Det är frestande att anklaga  just Nybyggarpartiet för det här.  Grännäs camping och restaurang, ishallen, Radio Wix, konstgräsplanen – de ifrågasatta affärer vi har haft de senaste åren har framför allt handlat om påstådda särintressen och relationer inom Nybyggar-partiet. Men för det första är alla majoritetspartierna lika ansvariga för de affärer som har gjorts.  För det andra har de etablerade partierna med partiapparat bakom sig ett ansvar för att se till att kommunen sköts på ett rättssäkert och demokratiskt sätt trots ett inflöde av politiker utan tidigare erfarenhet.  För det tredje är maktmissbruket i Valdemarsvik knappast något nytt påfund. Jag har hört muttranden av detta slag ända sedan vi flyttade hit 2005.  När vi flyttade in i vårt hus på Berghemsvägen hittade jag en tidningsartikel som ifrågasatte affären kring vår tomt (1969). En politiker-spekulant fick gå före en högre bjudande sådan med motiveringen att han inte hade ett hus medan den andre spekulanten redan hade ett – knappast någon vanlig motivering för att sätta kommunal turordning ur spel. Var det mygel eller inte?

Jag tycker att det är illa nog att den frågan ständigt väcks. Vi måste se till att få en sådan transparens och så tydliga och detaljerade kommunala rutiner att den intresserade alltid kan försäkra sig om att allt har gått rätt till.

 

Det här blogginlägget handlar till synes om två olika frågor – vår oförmåga att ta betalt för det vi har och erbjuder i vår kommun, och en vad det verkar segrotad tradition av att personer med makt kliar varandras ryggar. I grunden handlar det emellertid om ett och samma problem – kvardröjande hierarkitänk i en gammal bruksort. Rätt och slätt om männniskosyn. Vi har många utmaningar i vår kommun - inte minst ekonomiska sådana - men om jag fick välja det absolut viktigaste för mig är det att vi arbetar för att alla som bor i Valdemarsvik ges  och ger varandra samma värde, frihet, respekt, skyldigheter och rättigheter. Lyckas vi med det är jag övertygad om att allt annat gott följer med av bara farten. Attraktionskraft, företag, en bra skola - allt. 

  

 Så här står det i vårt valmanifest i FP Valdemarsvik: 

Vem du känner, var du bor, var du kommer ifrån, vem du lever med, vad du tjänar, ditt kön – inget av det ska påverka inflytande och bemötande i vår kommun. Vi är olika men lika viktiga

Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Valdemarsvik

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

 

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

 

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

 

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

 

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

 

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

 

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

 

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

 

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

 

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

 

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

 

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

 

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall

Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

 

Vi ses på barrikaderna!

 

 

 

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT)Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden),

Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,


 

 


I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Valdemarsvik


Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidningSkolvärlden och Valdemarsviks- journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen.  

 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon egentlig spridning. 

 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga.  Men de samsades framför en stor C-roll-up.

 

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

 

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs och vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en uttömmande artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.

Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var både detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandena bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Istället var det miljöpartiet som var de stora vinnarna. Undra på det. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 

 Varför gick det så alldeles särskilt bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

 

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

 

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 

Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

 

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

 

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

Helena von Schantz företräder Folkpartiet i Valdemarsvik.

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar.
Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre.
2. Bättre kommunikation i och till kommunen.
3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan.

Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.
  • Twitter
  • Helena von Schantz

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker