• fredag 30 januari 2015
Botox, kändisskap och om att förlora sin m... Åsa Sjöbergs blogg Åsa Sjöbergs blogg
Vädersponsor:

Helena von Schantz (FP)

Vem är det som är Grabbarna Grus i Valdemarsvikspolitiken?

Valdemarsvik Jag blev chockad över nyheten om Stefan Kemles uteslutning ur NB. Att utesluta någon ur ett parti är en extrem åtgärd. Enda gången jag hört talas om sådant är i samband med de sexköpande LO-representanterna och lokalpolitikerna från Söderköping. Nu har jag varit bortrest mycket och inte följt hela debatten i NT och i kommunstyrelsen deltar som bekant inte Folkpartiet så det kan finnas en del fakta jag missat, men det tillhör inte ovanligheten att enskilda medlemmar tycker annorlunda än partiet och också uttrycker sina åsikter. Det brukar innebära att man straffas genom att partitoppen bromsar en i karriären och hälsar mindre hjärtligt, inte att man blir utesluten. I det här fallet har man dessutom följt upp uteslutningen med att dementera Stefans version av händelseförloppet - dvs genom att kalla honom lögnare. Som om inte det räcker talar Bertil Eklund om Kemles ”bedrövliga bloggande” och anklagar Kemle för att inte klara av ”den här politiska processen när man förbereder ett beslut”. Extremt okamratligt och illojalt för det första, men är det ens korrekt? När man i politiken förbereder ett beslut debatterar man - dvs olika personer förklarar och motiverar sina respektive ståndpunkter. Typ som Kemle har gjort.

Jag har argumenterat flitigt mot kärnkraft i kärnkraftskramarpartiet FP och gör heller ingen hemlighet av mina åsikter i den offentliga debatten. Mathias Sundin, jag och många andra folkpartister är motståndare till IPRED, FRA, datalagringsdirektiven, hårda tag i rättspolitiken och mycket annat som FP står för. Jag är dessutom motståndare till vinster i friskolor och tveksam till valfriheten i skola och sjukvård helt och hållet - åsikter som närmar sig att svära i kyrkan på min sida det politiska staketet. Ingen har hittills någonsin försökt få mig att lägga locket på. Och tur är väl det, för om alla tycker som partiledaren då behövs det väl bara partiledaren och då kallas det inte längre för demokrati.

I det sammanhanget var det intressant att läsa citatet ur majoritetens samarbetsöverenskommelse. Partierna har förbundit sig att bara driva de frågor där partierna är överens. Jag som klagade över alliansens överenskommelse. Den var ju ett under av liberalism jämfört med den här. Hur blir det ur ett väljarperspektiv när fyra partier talar med en mun? Hur ska man överhuvudtaget veta vem man ska rösta på? Jag kan se att överenskommelsen är till gagn för socialdemokraterna - i praktiken gör den ju alla till socialdemokrater. Men demokratisk är den inte.

Det är den överenskommelsen Stefan Kemle anses ha brutit mot. Och där får man ge socialdemokraterna delvis rätt. Här har han definitivt drivit en fråga där partierna inte är överens. Men å andra sidan är inte Stefan Kemle ett parti, utan en individ. En rimlig konsekvens hade varit att NB skulle ha gått ut med en dementi och ett partiställningstagande och bett Stefan sluta blogga om saken tills saker lugnat ner sig och man är överens om hur man ska gå vidare. Även det en hård och odemokratisk konsekvens - men något helt annat än en uteslutning.

Även Bror-Tommy Sturk (MP) har drivit en fråga där partierna inte är överens - frågan om rivningen av Sahlinsbyggnaden. Till skillnad från Stefan Kemle är Bror-Tommy Sturk ett parti, nämligen Miljöpartiet i Valdemarsvik, så honom kan ingen vare sig knäppa på näsan eller utesluta. Personligen har jag aldrig gillat Miljöpartiet Valdemarsvik mer, och det är inte för att jag håller med i sakfrågan (vilket jag i och för sig gör), utan för att jag uppfattar det som så välgörande och förlösande att en gång vara med om att man har olika uppfattning i en fråga på vänsterflanken. Hela poängen med att vi har olika partier är att vi ska representera olika ståndpunkter, ideologier, väljarönskemål. Om vi upphör med det och struntar i våra löften genast efter valdagen, hur mycket förtroende förtjänar vi då?

Helenas bästa läxrecept del 2: Engelska

Valdemarsvik ”Just a spoonful of sugar makes the medicine go down.” Mary Poppins

 

Inget annat ämne är fullt ut lika viktigt för svenska elever som engelska. I deras egna ögon, vill säga. I princip alla elever vill lära sig engelska – eller åtminstone kunna engelska. När vi lyckas ger det raketbränsle till hela skolgången. När vi misslyckas sänker det hela skolgången.  Så vi måste hålla hårt i rodret vi engelsklärare – Björklunds atlantångare behöver verkligen oss.

 

Här är en sammanställning över hur engelska skiljer sig från andra skolämnen. Det är …

 

1.     Ämnet där eleverna är mest motiverade.

2.     Ämnet där skolan inte ens nästan räcker till.

3.     Ämnet där grupperna är som mest heterogena.

4.     Ämnet som i extra hög utsträckning präglar elevernas självbild. Misslyckandet är nästan aldrig självvalt och det blir också mer offentligt än i andra ämnen.

5.     Ämnet där eleverna kan nå de högsta målen utan några som helst insatser från skolans sida.

6.     Ämnet som kan ge raketbränsle till alla de övriga.

 

Hur ger man läxor i ett sådant ämne? Framför allt är det viktigt att lägga mycket tid på att diskutera hur man lär sig språk i allmänhet och engelska i synnerhet.

Den absolut viktigaste slanten som behöver trilla ner är att det är tid i språkbad med stigande svårighetsgrad som ger den högsta måluppfyllelsen – inte begåvning, inte väl genomförda lektioner, inte mest ifyllt i övningsboken, inte flest rätt i grammatikstenciler.  De som har underkänt när de kommer till årskurs sju – jag vet inget om deras begåvning, men jag vet något om deras fritidsintressen och jag kan ha teorier om engelskan på låg- och mellanstadiet. Elever med underkänt i engelska ägnar sig inte åt sådant som engelska serier, videobloggar och TV-spel på fritiden. Oftast kommer den här eleven från ett hem där engelska sällan förekommer – dvs utan syskon och föräldrar som har roligt på engelska. Vanligt är också att engelskan har kommit in i bilden sent i skolan. Elever som börjar med engelska i åk 1 har mycket längre tid på sig att snappa upp all den engelska som finns omkring oss än den som börjar i åk 4. En sak till som jag tror alla som har både engelska och svenska känner igen – de här två ämnena går hand i hand. Det är ytterst sällan elever är svaga i det ena och starka i det andra. Får man en elev ordentligt på tåget i engelska följer svenskan i allmänhet med. Språk stärker helt enkelt språk och lästräning på ett främmande språk ger bättre läsförståelse i svenska.

 

I den andra ändan av spektrumet finns de som redan uppfyller alla kunskapskrav. Många av de med högst måluppfyllelse tittar litet yrvaket oförstående upp från en tjock bok när man upplyser dem om saken. De har ju inte haft en tanke på vare sig skola eller betyg. Som Tomas Edison sa: ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

 

Det säger sig självt att de här två kategorierna behöver helt olika utmaningar både i skolan och hemma. Och att alla de som befinner sig mitt  emellan ytterligheterna behöver ytterligare något annat. 

 

Jag brukar börja med enbart glosläxor.  Ibland är det glosor som hör till en film, ibland glosor från en saga, oftast glosor från en text i textboken. Jag ger många ord i läxa och förklarar varför jag tror att det är bättre att lära sig många ord litet slarvigt än att lära sig få ord ordentligt. 

 

Jag förklarar

1.     Att glosförhörsresultaten inte på något sätt påverkar deras betyg.

2.     Att ett språk består just av ord och att ju fler ord man kan desto bättre.

3.     Att den som redan har ett gott ordförråd för det mesta klarar glosförhören utan eller med minimal läxläsning.

4.     Att den som inte klarar glosförhören inte har ett tillräckligt ordförråd och att flera missade glosförhör visar mig att den eleven antagligen varken har nått målen eller arbetar för att göra det.

5.     Att det går att träna upp sitt ordförråd på andra sätt och att alla i klassen får föreslå och ha en annan läxa än den jag ger.

6.     Att läxan i engelska bara är en droppe i havet. Målen i engelska är högt ställda och de förutsätter ett rikligt engelskt språkbad. Spel med storyline, youtube-klipp, videodagböcker, serier med engelsk text eller utan text och – förstås och framför allt – skönlitteratur.

 

 De skriftliga läxförhören ser alltid likadana ut, kraven är alltid likadana – hälften av orden krävs för godkänt resultat. Får man inte det blir det omprov. Stavningen spelar ingen roll om ordet går att förstå, allt som är rätt är rätt, jag kollar vanliga ord från svenska till engelska och svåra från engelska till svenska.  Med andra ord – jag riggar för framgång.

 

Varför har jag en sådan här enkel läxa som bara gagnar en del av eleverna och som inte ensam räcker för att lyfta en elev från F till E? Just för att den är enkel och för att den gagnar precis rätt del av eleverna är det främsta svaret.

Glosläxan ger mig information om elevernas nivå, arbetsinsats och motivation. Den etablerar en läxrutin. Den är enkel och okomplicerad och det är lätt att lyckas. Ett basordförråd är dessutom en viktig förutsättning för att språkbaden ska bli lustfyllda.

 

Med jämna mellanrum har jag också läs- och lyssna-läxor. Ibland får eleverna själva välja mellan att titta på film, läsa artiklar eller böcker, ibland är jag tydlig med att det ska vara hälften lyssna, hälften läsa. En variant är också noveller och artiklar med skriftlig uppföljning den vanliga läxdagen. När det är fri lyssna-läsa läxa kan jag inte med full säkerhet veta att de verkligen har gjort läxan. Min erfarenhet är emellertid att de är ärliga med vad de gjort eller inte gjort. Dels för att de introduceras först när läxvanan är etablerad och automatisk. Dels för att de vet att missade läxor varken leder till mentorssamtal, samtal hem eller förebråelser – bara till omläxa.

 

De elever som ligger på underkänd nivå i engelska blir förutom glosläxan alltid ordinerade extra läxa. När det gäller nyanlända elever brukar jag helt enkelt ge dubbla läxor – en ur nybörjarbok, en ur den reguljära. Nästa steg är TV-serier. One Tree Hill och O.C. är favoriterna. Simpsons’ o.dyl. fungerar också, men bäst för inlärningen är en serie där man vill veta vad som händer sen. Det här är de elever jag lägger mest läxkrut på. Både när det gäller uppföljning av den ordinarie läxan, extra språkbad och uppmärksammandet av skillnader i arbetsinsats och resultat.

 

Eleverna som redan uppfyller alla kunskapskrav? Det första jag ordinerar är skönlitteratur. De får när som helst plocka fram sin roman under engelsklektionerna och får också en rad internet-länkar så att de kan plugga SO, NO ämnen på engelska ifall de vill. Jag har ett papper med länkar och instruktioner som gäller både lektionerna och hemma.  Jag erbjuder också rättning och kommentar om någon vill satsa extra på skrivandet.

 

Föräldrarna och engelskläxan? Precis som eleverna behöver föräldrarna informeras om vikten av fritid på engelska. Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar med sådan information och där jag även förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat, däremot gärna möjliggörande och stöd för engelskt språkbad. När elever långvarigt ligger på underkänt brukar jag be elever om att få be föräldrarna om hjälp. Då brukar det handla om att se till att de verkligen kommer in i en serie – gärna sitta med och titta på de första avsnitten, alternativt ställa intresserade frågor om innehållet.

 

Engelska är ett otroligt häftigt ämne. Man kan göra nästan vad som helst. Ett år hade jag en C-kurs (steg 7) där vi nästan bara befann oss i rymden. Vi läste War of the Worlds, Stephen Hawking, vetenskapliga artiklar och vi tittade på dokumentärer och Sci-fi-filmer. Ett annat år var det Vietnam-kriget, Nixon och Full Metal Jacket vi spånade in på.  Engelska är också ett otroligt krävande ämne. Det går aldrig att vila på gamla lagrar och man måste verkligen hålla sig à jour. Med vad som händer, med tonårslitteratur och kultur och med IKT. Mycket jobb att förbereda bra lektioner, mycket rättningsarbete och mycket individualisering då eleverna befinner sig på så olika nivå.

 

Det jag älskar mest med att undervisa i engelska är att det är ett ämne där eleverna kan göra stora kunskapsresor på kort tid. Den elev som nördar en serie med engelsk text höjer nästan alltid sitt betyg. Den som kommer igång ordentligt med att läsa skönlitteratur på engelska når nästan alltid minst ett  B, ofta A innan de går ut åk 9.  Sådant ska lyftas i klassen så att det kan förundra, skaka om och smitta av sig ordentligt. En applåd passar fint i sådana sammanhang. 

 

... Men kunskapsresorna förutsätter läxor/ hemarbete. Jag har haft många elever som har gått från IG till VG och G till MVG i engelska, men inte en enda som gjort det utan att lägga ordentligt med tid på det utanför skolan. Akademikerbarnen är inte de enda här. Det finns många som aldrig gör någon läxa i något ämne som har full måluppfyllelse i engelska. Men istället för läxor ägnar de större delen av sin fritid åt att vistas i ett kvalitativt engelskt språkbad.  30 - 40 timmar är inte ovanligt.

 

I engelska finns det sålunda elever som inte behöver läxor, som redan ger sig själva läxor. Men läxorna är inkörsporten för den som inte har det här hemifrån.

 

"Ignorance is the curse of God; knowledge is the wing wherewith we fly to heaven."

Läxduellen – del 3 Praktiken

Valdemarsvik

Så har tiden kommit för att gå från teori till praktik. Min läxpraktik.

Först av allt vill jag klargöra att jag på inget sätt inbillar mig att jag sitter inne med något tolkningsföreträde, eller facit när det gäller bra läxor. Det går att både lyckas och misslyckas på en lång rad olika sätt som lärare beroende på så många faktorer att det som ger high five i en klass kan vara Titanic möter isberget i en annan. En förutsättning är att eleverna är med och utformar konceptet - eller åtminstone köper det.

 

En lärare i en FB-tråd berättade att hennes rektor har infört totalt läxförbud på skolan. Om det hände på min skola skulle jag inte längre kunna göra ett bra jobb. Läxor är ett av mina viktigaste undervisningsinstrument. Framför allt gäller det i arbetet med elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

 

… Det att inte kunna göra ett bra jobb kanske inte låter så alarmerande i alla öron, men att vara lärare och inte kunna göra ett bra jobb är skadligt både för den fysiska och psykiska hälsan. Det är som att befinna sig i någon av de nedre kretsarna i Dantes inferno. För mig är läxor sålunda blodigt allvar.

 

Det offentliga ifrågasättande av läxor som har pågått de senaste tre åren har påverkat elevernas inställning. För två år sedan hade jag aldrig haft en elev som ifrågasatte att det skulle finnas läxor. Jag hade heller aldrig haft någon elev som konsekvent vägrade göra sina läxor. Det kan jag inte längre stoltsera med. Och vem är det som vägrar och ifrågasätter? … Rätt gissat. Elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

 

 

Läxans basingredienser

 

1. Förankring och överenskommelse med eleverna. Syfte, rimlig tidsåtgång, typ av läxa och uppföljning bör ingå.

2. Tydligt syfte kopplat till fakta, färdighet, förmåga eller förståelse.

3. Syftet och uppföljningen ska alltid vara kända av eleverna.

4. Riggning för framgång. Alla ska kunna lyckas utan större ansträngning.

5. Systematisk uppföljning med feedback.

6. Systematisk hantering av icke-gjorda läxor.

7.  Utvärdering.

 

Helenas bästa läxrecept del 1: Svenska

 

Väcka, väcka läslust, aldrig döda läslust – där har vi mitt svenskmantra. Det präglar min undervisning och det präglar även läxorna. Eftersom de två delarna hänger samman blir det här en lång redogörelse.  

 

 

Vid de högstadieskolor där jag jobbat har praxis varit tre valfria böcker som läxa varje termin. Det är den läxan jag använder mig av. Det här är också den viktigaste av alla läxor. Varje elev som blir en lustläsare har fått förutsättningar att lyckas i skolan.

Hur gör jag då för att maximera nyttan av denna ack så vanliga läxa?

 

För det första lägger jag mycket tid på syftet.  I åk 7 är alltid det övergripande målet i svenska att varje elev i klassen ska tycka att det är kul att läsa. Jag talar om att det är målet och varför jag uppfattar det som ett så himla viktigt mål.  Jag talar också om vad ingångsläget i klassen är. Hur många som redan gillar att läsa, hur många som är neutrala och hur många som hatar att läsa. På så vis blir målet hela klassens gemensamma.

 

Vi läser artiklar om läsning, jag och läs-glada elever berättar varför vi tycker så mycket om läsning – vad vi läser, när vi läser och vad vi får ut av det. Artiklarna läser jag högt, vi går genom svåra uttryck och diskuterar innehållet.

Parallellt med det här brukar jag alltid ha någon högläsningsbok. Vargbröder är favoriten i åk sju. I åk 8 brukar det bli Pionjärerna av Richard Powell.  Det fanns en sönderläst kopia av den boken på vårt sommarställe när jag var barn. Den var sönderläst av en anledning.  Moral, omoral, sensmoral, en stadigt ökande grad absurditet och en lika stadigt ökande mängd glada skratt. Tyvärr går det inte att köpa längre, men jag håller hårt i mitt ex. J

 

När allt detta bäddande är klart är det dags att hitta böcker. Vi går till skolbiblioteket och där hjälps alla åt med allas böcker. När det är elever som inte kan ange någon boksort de gillar frågar jag om filmer och tv-spel och försöker utröna om det är skräck, humor, fantasy, spänning eller verklighet vi ska leta efter. 

 

Uppföljning:

 

Under de 4 – 6 veckor eleverna har på sig gör jag en lista på vad de läser, ställer frågor om läsningen av typ, hur gillar du…, de läser läxboken i skolan vid flera tillfällen så att jag ser att alla har en bok och verkligen kommit in i den. Jag påminner om deadline och förbereder genomgången som består av muntlig eller skriftlig bokredovisning.

 

Muntlig bokredovisning.

 

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.      Etablera en gynnsam miljö för muntliga redovisningar.

3.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa muntligt.

4.     Göra det lätt och lustfyllt att vara en god publik.

5.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

6.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste bevakas. Det gäller att se upp med alla former av särbehandling av klasskamrater – positiva som negativa. … Och några goda skratt skadar aldrig.  

 

Jag lägger en hel del tid på att tala om vad jag har för förväntningar på publiken och varför. Vänlig uppmärksamhet på den som redovisar från varje elev, flera frågor på varje redovisning och en applåd när det är avslutat. Jag talar om att initierade och bra frågor som visar lyssnande och intresse är bedömningsgrund i svenska.

 

Eleven som redovisar får sitta i lärarstolen och uppmanas snurra och njuta så mycket som möjligt. Jag ser till att klassen är knäpptyst och visar ingen pardon vid störmoment eller bristande uppmärksamhet. Kraven på den som redovisar är små, men alla ska berätta vad det var för slags bok, varför de valde just den, vad de tyckte om den och vem de tror skulle gilla just den boken.  På slutet ställer klasskamraterna och jag frågor. Det brukar bli många frågor och bra frågor.  Favoriten är ”Höll den dig uppe om nätterna?”.

 Det är inte bra med många redovisningar samma lektion. Några per lektion lättar upp stämningen och stimulerar. Fler än tre på raken anstränger publikens goda uppförande och intresse.

Jag försöker alltid rigga för att kunna ge beröm – dvs rigga för framgång.

 

Skriftlig bokredovisning:

 

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa skriftligt.

3.     Väcka och aldrig döda /släcka skrivlust.

4.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

5.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste säkerställas.

 

Även här är det viktigast att eleverna talar om varför de valde boken, vad de tyckte om den och vem de rekommenderar den till. När alla har lämnat in sina redovisningar skriver jag en rapport som alla i klassen får där jag berättar vad var och en i klassen har läst, vad de har tyckt om sina böcker och citerar ur deras redovisningar.

 

Exempel ur en sådan för åk 9.

 

X har läst: Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Boken är verklighetsbaserad och handlar om Daves tragiska och svåra barndom. X tyckte att boken var värre än han hade väntat sig och chockerades av Daves uppväxt. Han rekommenderar boken till ”sådana som gillar verkligt spännande och läskiga böcker.”

 

X har också läst Pojken som kallades Det av Dave Peltzer. X tycker att boken är mycket gripande och att alla borde läsa den. ”Om jag skulle sitta med i nyhetsmorgon och recensera den här boken skulle den självklart få fem solar av fem möjliga. Det är en av de bästa böcker jag har läst.”

 

X har läst: Inte bara kompisar av Rosie Rushton.  Huvudtemat i boken är vänskap och X rekommenderar boken till alla som glömt bort vad kamratskap är och till alla som vill ha något att bita i. Så här beskriver han sin läsupplevelse: ”När jag började läsa den här boken kändes det som bortkastad tid, men jag kämpade mig ändå genom hela boken. Det är jag glad över för nu efteråt inser jag att boken hade ett så bra budskap att den blev bra.”

 

X har läst: Kukbruk av Manne Forsberg. En sexual och samlevnadshandledning som framförallt riktar sig till tonårspojkar. X tyckte att boken var intressant och tycker att alla tonåringar kan ha glädje av den. Så här skriver hon: ” Denna bok var kul att läsa. Ganska intressant att någon har gjort en sådan bok. Det var en sak som var dålig: att han skrev den som om den bara lästes av killar.”

 

X har läst Hoppsan jag är Död av Arto Paasilinna. Boken börjar med att huvudpersonen dör. Själen lever dock kvar och det är om det här ”spöket” boken handlar. X väntade sig att boken skulle vara rolig och det var den också, men han tyckte att den tappade tempo mot slutet. ”Boken var bra i början men sedan hände det något och den blev bara inte så bra.” Han rekommenderar ändå boken till alla som gillar humor.

 

 

Ogjorda läxor?

Vad händer om man inte har gjort sin läxa? När det gäller den muntliga redovisningen blir påföljden bara att jag förhör mig med eleverna om hur mycket de har kvar och när de tror att de kan göra redovisningen. Det här är alltid den första redovisningsformen för den motiverar eleverna mest och det är också lättast att verifiera att alla verkligen har läst och på rätt nivå. När det gäller skriftliga bokredovisningar får de som missat deadline skriva sina på vår återläsningstid – även här följer jag upp ända tills jag har fått in alla.  Går det att fuska? Man kan komma undan med att inte ha läst hela boken när det är skriftlig redovisning (att de är inne i boken verifierar jag ju under resans gång), men det är ovanligt att det händer mer än en gång. Det är inte kul att bli citerad och få frågor om boken av klasskamrater om man inte har läst den. Min generella erfarenhet är att nästan alla elever är ärliga om sin läxläsning om syftet är klart och uppföljningen hålls mellan dem och mig. Påstådd läxläsning ska också alltid ställas mot färdighetsutveckling. Om en elev inte visar läsutveckling ställer jag frågor om läxläsningen och följer upp mer noga.

 

När jag är säker på att alla läser och att läsmotståndet är brutet följer jag upp att det finns en progression och att böckernas svårighetsgrad motsvarar de egna ambitionerna.  Jag kopplar alltid läxläsningen till resultaten – ibland i form av frågor, ibland i form av konstateranden.  Det bästa jag vet är kunskapsresor – när någon i klassen har gjort ett jättelyft och kan bli intervjuad om hur det har gått till inför klasskamraterna.  Ett läshatande gossebarn gick från ett svagt G till MVG från åk 7 – 9. Sådant påverkar hela klassen i rätt riktning. Betygen i pannan suddas ut. Inget är längre hugget i sten.

 

I åk 9 kör jag mycket med klassiska noveller. Då är en vanlig variant att vi börjar med högläsning i skolan så intresset väcks, fortsätter som läxa och följer upp med skriftliga frågor och samtal om novellen i helklass. Det här är mina absoluta favoritlektioner i svenska. Det kommer fram så mycket klokt och det blir ofta både skratt och etik och moral under de lektionerna. Där gör jag ingen affär av om någon elev inte har läst varje novell. Det är konsekvens nog att inte kunna delta ordentligt i samtalet. Samtalet brukar dessutom väcka nyfikenhet. Elever som missat läser ofta novellerna efteråt. 

 

Föräldrarna och svenskläxan? Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar där jag förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat eller lästjat, däremot mycket gärna frågor om boken, intresse för läsandet och möjliggörande. Det kan handla om ”Tyst, Kalle läser.”, att hjälpa eleven/klassen/mig att detektiva fram rätt bok, läggdags med bok som sällskap eller ingen dator/smartphone efter nio på vardagar. Läxuppföljningen sköter jag. Misslyckas jag frågar jag eleven om stöttning hemma kan vara en bra idé och om jag ska tala med föräldrarna.  När det gäller läxor går jag aldrig över elevens huvud.   

Hur skulle det gå om jag gjorde allt det här men läsningen skedde i skolan?

Det som skulle gå förlorat är dels viljeyttringen, egenmakten och sannolikheten för klassresor och ett tydligt samband  mellan insats och utdelning. Men den största förlusten vore den minskade möjligheten att upptäcka det sällskap, den tröst, den underhållning och den klokskap en bok kan ge. Upptäckter som flera av eleverna jag citerar högre upp gjorde just tack vare sina läsläxor. 

 

Det finns få saker som går upp mot att bli så tagen av en bok att man inte kan sluta läsa, eller så wowad av det man läst att man inte kan sluta tänka på det. Helst ska boken läsas i sängen eller i favoritfåtöljen, inget får störa men gärna en kopp te på nattduksbordet. Om all läsning sker på hårda stolar, under lysrör, under tvång, med klasskamrater som fnissar, harklar sig, pruttar, skruvar sig på stolen, bilar som startar eller tutar utanför, ljudet från luftkonditioneringen, kurret i magen, ständiga avbrott … Hur tröstad, wowad, underhållen blir man på en skala?

 

Skolan är utmärkt lämpad för läsning som kollektiv upplevelse, men ska man verkligen få klart för sig vad skönlitteratur kan ge alldeles på tumanhand med en bok måste läsningen hem och det måste finnas ett element av egenmakt, av att vilja ge läslusten en chans. 

 

Varje elev som hatar att läsa är ett allvarligt skolmisslyckande. Varje elev behöver någon gång ha haft en bok som hållit dem uppe om natten.

 

Om Charlie Hebdo, Expressen och kampen för frihet

Valdemarsvik

Det går inte att skriva om läxor när huvudet och hjärtat är fullt av det som hänt och händer i Paris. Jag gick från skolan strax efter sex i onsdags, belåten med min planering och framförhållning inför morgondagen och kom hem till idel skrikande rubriker. Ett Frankrike, ett Europa i chock-tillstånd. Kvinnan som slog in koden och släppte in mördarna och själv gömde sig under ett skrivbord och överlevde. Massakern på några av Frankrikes skarpaste, roligaste, mest talangfulla och modiga personer. Poliserna som mördades, varav en var troende muslim och tvåbarns-pappa, den andre far till en liten bebis. Det enorma polisuppbådet med täta uppdateringar.  Alltsammans gav en stor tyngd över bröstet.  Det var så mycket mer än det nog så skakande mänskliga lidandet. Det var 11 september, polariseringen och de indragna fri- och rättigheter som följde.  Det var buddhastatyerna i Afghanistan– förlusten av ovärderlig kultur.  Den mörka skuggan av vad som händer i Mellanöstern, av IS, Bashar-Al-Ashars förtryck, läget i Irak och Iran. … Men störst av allt tyngde att det så tydligt var en attack mot just yttrandefriheten – den frihet på vilken alla andra friheter vilar. 

 

För mig väckte det här också minnen och associationer. Flykten från ett invaderat Kuwait genom Saudiarabien 1990, seglingsstoppen i Oman, Jemen och Suez 1993 …

 

De här två bröderna anger Al Quaida i Jemen som uppdragsgivare. När vi var i Aden -93 hade landet precis blivit fritt från kommunismen och från Ryssland. Ovanför gatorna hängde affischer med porträtt på de fängslade ledarna. Taxichaufförer och butiksägare tog varje tillfälle att förklara varför de var så glada över att ledarna satt i fängelse. Det fanns en sådan optimism och framtidstro. Nu var de fria att säga och göra vad de ville. Nu kunde Jemen bli ett blomstrande och framgångsrikt land.  Det var fattigt och smutsigt, men alla vi mötte var vänliga och så bubblande pratsamma, lyckliga över kontakt med någon från väst. Utom när jag röde mig med min ryska väninna från en båt jag har glömt namnet på. Hon behövde inte prata engelska – alla i affärerna förstod ryska.  Misstro, rädsla, förakt och hat var reaktionerna då. Just den kontrasten fick mig bättre än något annat att förstå tyngden av det förtryck de precis undkommit. Vi seglade från Jemen smittade av all entusiasm och lycka, övertygade om att landet gick en ljus framtid till mötes. Redan året därpå var det islamistiska förtrycket etablerat över hela Sydjemen. Samma förtryck, samma brist på mänskliga rättigheter, men ett religiöst förtryck istället för ett politiskt.  Medellivslängden har stigit litet från de 36 år det var då, men Jemenär fortfarande ett av världens fattigaste och mest ofria länder.

 

Varför är det så viktigt att ett gäng fransmän uppmuntras att häckla fritt?  Och vad har det med mina minnen och upplevelser av krig, förtryck och Mellanöstern att göra?

 

En läxa som inpräntades i mig i Aden 1993 var i hur liten utsträckning våra mänskliga fri- och rättigheter är självklara och hur usla odds vi har mot förtryckare som har en statsapparat och en armé till sitt förfogande. Hur störtas despoter? Det kan handla om krig, kupper, vapenmakt, men det främsta vapnet är och har alltid varit pennan. Idékampen är viktigare än den beväpnade kampen, och satir och karikatyr är några av de allra vassaste vapnen. Satiren behövs också för att förebygga att vi aningslöst och enfaldigt tillåter att våra fri- och rättigheter naggas bort en liten bit i taget.  Det är lätt att falla in i att bara se till sin egen trygghet och bekvämlighet, blunda för hur andra drabbas så länge man själv har det OK. Vill det sig illa gör vi det enda tills vi yrvaket tittar oss omkring och inser att allt det tidigare generationer slogs för är förspillt.

Man kan förstås väcka och visa nyanser på många sätt.  Imre Kertez bok Mannen utan minne fick mig bättre än något annat att förstå hur det Tredje Riket kunde uppstå och även hur lätt det skulle kunna återuppstå precis var som helst där folk är litet fogliga och bekväma– just precis för att vi är upptagna med våra små vardagliga bekymmer, inte vill bli störda eller oroade av tråkigheter, för att saker smyger sig på ett litet steg i taget. Vi vill att det ska vara bra och vi intalar oss att det är bra.

 

 Det finns en hel del människor som undrar varför de här karikatyristerna måste provocera så till den grad. Varför kan de inte lämna något i fred? Jag förstår det med yngre människor, men när det är folk i min egen ålder – har de glömt hur mycket längre yttrandefriheten brukade sträcka sig? Ser de inte att vi redan har blivit mer övervakade, mer ängsliga, mindre fria att ifrågasätta? Vi har redan blundat och svalt alldeles för mycket. 

 

När en maktfaktor som en religion, ideologi, politiker, företeelse blir helig, när fri- och rättigheter urholkas och försvinner, då är vi alla i fara. Så ja - de måste faktiskt provocera, de gjorde det för att de var tvungna, för att de ansåg att det var det enda rätta. All makt måste kunna häcklas, inget får vara heligt. När journalisterna på Charlie Hebdo ritade sina provocerande karikatyrer var de en av alldeles för få väckarklockor med alldeles för liten räckvidd. Något den här attacken antagligen har fått till stånd är att deras budskap hörs både bredare och längre. Nu vilar det på oss alla att se till att det vi får i världen är mer frihet, mer tolerans, mindre lättkränkthet – inte det Al Quida och IS vill se för alla muslimer, på sikt för hela världen - ofrihet, intolerans, misär, fotbollsplaner som blir avrättningsplatser och lik som hänger från lyktstolpar för småsaker.

 

Så här lyder texten om satir på wikipedia:

”Satire and irony in some cases have been regarded as the most effective source to understand a society, the oldest form of social study.[10] They provide the keenest insights intoa group's collective psyche, reveal its deepest values and tastes, and the society's structures of power.[11][12] Some authors have regarded satire as superior to non-comic and non-artistic disciplines like history or anthropology.[10][13][14] In a prominent example from Ancient Greece, philosopher Plato, when asked by a friend for a book to understand Athenian society, referred him to the plays of Aristophanes.[15][16]

 

Voltaire är den riktigt stora vägbrytaren på det här området och så här beskriver han vår aningslösa, bekväma och faktiskt farliga lunk genom tillvaron:

Voltaire:« Un jour, tout sera bien, voilà notre espérance Tout est bien aujourd’hui, voilà l’illusion. »

”En dag kommer allt att vara bra, det är vår förhoppning. Allt är bra idag, där har vi illusionen.”

 

Och här kommer satiren in:

 

« Heureux qui jouit agréablement du monde ! Plus heureux qui s’en moque et qui le fuit ! »de Voltaire

Lycklig den som njuter i förnöjsamhet av världen! Lyckligare den som driver gäck med den och som flyr den!

 

Det finns de som tycker att man självklart ska få häckla sådant som politiker, finanshajar och andra sekulära makthavare, men inte religion eller religiösa makthavare. Varför i fridens namn inte? Religion har genom tiderna stått för lika mycket förtryck och elände som något annat. Och det är till stor del på satirikers axlar de friheter vi nu tar för givna vilar.  Voltaire utkämpade sina främsta strider mot den katolska kyrkan och långt innan hans 1600-tal var satir ett vapen mot förtryck i Mellanöstern.

Wikipedia igen: ”In the 10th century, the writer Tha'alibi recorded satirical poetry written by the Arabic poets As-Salami and Abu Dulaf, with As-Salami praising Abu Dulaf's wide breadth of knowledge and then mocking his ability in all these subjects, and with Abu Dulaf responding back and satirizing As-Salami in return.[77] An example of Arabic political satire included another 10th-century poet Jarir satirizing Farazdaq as "a transgressor of the Sharia" and later Arabic poets in turn using the term "Farazdaq-like" as a form of political satire.[78]

 

Här ett klipp som handlar om satir i Persien, nuvarande Iran på 1400-talet.

Ubayd Zakani introduced satire in Persian literature during the 14th century. His work is noted for its satire and obscene verses, often political or bawdy, and often cited in debates involving homosexual practices. He wrote the Resaleh-ye Delgosha, as well as Akhlaq al-Ashraf ("Ethics of the Aristocracy") and the famous humorous fableMasnavi Mush-O-Gorbeh (Mouse and Cat), which was a political satire. His non-satirical serious classical verses have also been regarded as very well written, in league with the other great works of Persian literature. Between 1905 and 1911, Bibi Khatoon Astarabadi and other Iranian writers wrote notable satires.”

  

Europa vaknade senare, men skulle inte ha varit det Europa vi har idag utan satir i ord och bild. Genom snart ett halvt årtusende är det Frankrike och England som har burit ledartröjorna. Från Voltaire och Swift till Charlie Hebdo och Monty Python. Länk till 15 historiska karikatyrer somförändrade både våra livsvillkor och världspolitiken.

 

Ytterligare en grupp tycker att vi kan få häckla alla andra religioner men inte Islam för att det kan få muslimska invandrare att känna sig ovälkomna eller spä på antiislamska stämningar. Det är detsamma som att säga att alla muslimer i Sverige, Frankrike och andra länder är främlingar, gäster som vi ska vara hövliga mot - inte jämnbördiga invånare i vårt land. Säg det till den spöstraffade bloggaren i Saudiarabien, till det här syriska tecknarparet, till de här muslimska satirikerna. De muslimer som bor i vårt land är inte några ömkliga stackare som vi behöver skydda från verkligheten. Att särbehandla en religion - det är att få folk att känna sig ovälkomna, att spä på antiislamska stämningar. Vi sitter i samma båt och vi har samma plikt och rätt att ta till årorna och peka ut grynnor allesammans. 

 

Satir, respektlöshet och ifrågasättande av makten, allt det är sådant som utmärker Frankrike, men i Sverige gillar vi inte konflikter.  När vi märker att vi är av olika åsikt byter vi taktfullt samtalsämne och undviker därefter att hamna i samma sällskap. I Frankrike lutar man sig ivrigt över bordet och börjar argumentera. Det är ingen slump att det här landet har haft flera revolutioner och bönder som hötter med högafflar från sina traktorer mitt  på Champs-Èlysées. Det är heller ingen slump att fransmännen idag sluter upp kring sin Charlie Hebdo, både de flitigt häcklade politiska ledarna som Hollande och Sarkozy, medierna och folket. Alla klutar sätts till för att tidningen ska överleva. Nästa nummer kommer ut nästa vecka, och framtidsutsikterna har snarare blivit ljusare än mörkare för Charlie Hebdo efter attentatet. 

 

Här i Sverige håller vi som vanligt låg profil. Det gör mig både besviken och ledsen. Okej om vi är för fega för att delta i en obekväm kamp om idéer, frihet, ofrihet och nöjer oss med att njuta frukterna av andras uppoffringar och risktagande. Okej om vi inte är villiga att dra ner det heliga från sina piedestaler i dyn oberoende avom piedestalerna är politiska, religiösa eller kändisrelaterade.  Men kunde vi inte åtminstone visa vårt öppna och tydliga stöd för de som tar den här farliga och obekväma kampen? Våra friheter och rättigheter vilar ju faktiskt i inte föraktlig grad på uppoffringar och strider som utkämpats i Frankrike, England och USA. Yttrandefriheten är ingen självklarhet och ändå är det genom yttrandefriheter vi haft och tagit oss som vi har erövrat alla de andra friheterna. 

 

Men det finns en tidning som utgör ett tydligt undantag,Expressen. Jag blev så glad när jag såg deras torsdagsframsida att jag blev tårögd. Ännu gladare blev jag när jag läste det lösnummer jag för en gångs skull köpte. Hur kunde de få ihop ett så bra nummer så snabbt? Artiklarna, karikatyrerna med förklaringar och analyser – det kändes både hoppingivande och katharsiskt att läsa tidningen.  Ännu idag står det Je suis Charlie på första sidan. 

 

 

 

 

För mig var det här att det var just Expressen en stor sak. När vi flydde från kriget i Kuwait var vi bland de första västerlänningarna som kom ut. Vi blev jagade av journalister av alla slag och från alla länder – och värst av alla var Expressens. De ringde receptionen och uppgav att de var familj, när vi talade om att vi inte ville ha bilder publicerade kontaktade de våra släktingar och vänner över både Sverige och Finland. Den bild de raggade upp föreställer mig i trosor och t-shirt med en bebis i famnen och en 3-åring bredvid mig – en bild jag aldrig skulle ha lagt upp på FB om det hade funnits på den tiden – än mindre velat se i kvällspressen. De mjölkade också en helt orelaterad affär till det yttersta – Boforsskandalen.  Medan vi bodde i Kuwait köptes det företag min man jobbade för, Philips Elektronikindustrier, av Bofors. Hans uppdrag i Kuwait var support för militära radarsystem. Expressen fick det att låta som om vi närmast var vapensmugglare. Här är länkarna till de artikel jag fortfarande hittar på nätet, LA Times och  källan Associated Press.

 

Det var så illa att vi inte kunde flytta tillbaka in i vårt hus utan fick tillbringa ett halvår i ett hyrt hus i Akalla. Det visade sig vara ett klokt drag. Våra hyresgäster i Sollentuna fick besök av Expressen kort efter att vi kommit hem. Besöket ägde rum närmare tre på morgonen och inleddes med att våra hyresgäster blev förevigade i nattlinne och kalsonger.

 

Inte har jag gått omkring och känt mig bitter de senaste 24 åren, men jag hade heller aldrig trott att jag skulle komma att hylla Expressens utgivare och journalister som hjältar och frihetskämpar. Men det är precis det jag gör idag. Tack sålunda alla ni på Expressen för det streck ni ritat i sanden, och tråkigt att det blev så ensamt där på barrikaden. Vi borde inte behöva deklarera en och en att  vi är Charlie. Det borde vara en självklar sak att kampen för yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten av häckla tillhör oss alla.

 

 

 

Länk till chefredaktör Thomas Mattsons blogginlägg: Charlie och Fox News med tips om en manifestation i Stockholm i morgon. 


Özz Nûjens : Därför ska vi skratta terroristerna i ansiktet (Expressen). 

Birgitta Ohlsson:  Charlie Hebdos sak är vår (Expressen)

Per Gudmunsson: En svensk tiger när förtrycket hotar (SVD)

Johanne Hildebrand: Björn Söder spelar fundamentalisterna i händerna (SVD)

DN:s huvudledare: Jo, det är vi mot dem. 

Somar Al Naher: Kampen står mellan fascism och frihet (Aftonbladet)

 

När jag hämtade den artikeln fick jag se att Aftonbladet är Charlie idag. Med lättnad.

 

 

 

 

 

 

Läxduellen del 2: Vad säger forskningen?

Valdemarsvik

Det hänvisas stup i kvarten till forskning i diskussioner om läxor.  Ett vanligt påstående är att vi lärare inte ska tycka en massa utan istället rätta oss efter forskningen.

På mig reser sig nackhåren när någon uppmanar mig att rätta mig efter forskning. Jag intresserar mig för forskning och jag är villig att testa det mesta, men det jag rättar mig efter är det facit jag får varje lektion, varje dag i mitt klassrum. Lär sig och utvecklas eleverna, ökar motivationen, är de delaktiga, tar de mer och mer ansvar?

 

Jag är inte heller i övrigt säker på att referenserna till forskning leder rätt. Dels för att det är ett svårbeforskat och glesbeforskat område, dels för att läxor handlar om mer än kunskapsresultat. Men som sagt, även för att jag inte ser poängen med att väga ett redskap lärare redan kan välja eller förkasta mot forskning. Varför slåss för begränsat handlingsutrymme, för ett verktyg mindre i verktygslådan? 

 

Helt oberoende av poängen med forskningsreferenser blev jag rätt ställd när jag googlade de fem forskare Pernilla Alm hänvisar till som stöd för sitt läxmotstånd. Den enda av dem som inte lyfter värdet av och nyttan med läxor är Lucas Gottzén. Det är inte så konstigt. Hans forskning handlar inte om skola utan om socialt arbete. Lucas Gottzén har beforskat våld i nära relationer, genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Läxor har han kommit in på i en studie vid namn ”Föräldraskap som norm och praktik”. Läser man artikeln handlar det även här mycket om könsroller och faderskap. I de 8 familjer han studerar är läxor en vanlig källa till bråk, men som sagt – inte ämnet för studien. 

 

Så till de övriga fyra. Låt oss granska ett av Pernilla Alms påståenden: ”Vi vet att läxor har låg eller ingen effekt på inlärningen upp till årskurs fem.” Ingen av de forskare Pernilla Alm anger har påstått att läxor inte har någon effekt upp till årskurs fem. Samtliga konstaterar att den positiva effekten av läxor är minst för de yngsta eleverna och ökar med stigande ålder.

 

En första undran – vad är det som är konstigt med det? Det är naturligt att effekten är lägre hos små barn. Läxmängden och svårigheten ökar med elevernas ålder. På lågstadiet kan 10 minuter av lättsam karaktär vara lagom. På gymnasiet kan det röra sig om 2 - 3 timmar intensiva studier.  Det säger sig självt att 10 minuter om dagen inte har någon jätteeffekt på kunskapsresultaten. Men eleverna får mer än kunskapsträning. De tränar förmågan att lära på egen hand, ansvarstagande, förmågan att skjuta upp belöningar och de får se att arbete ger utdelning, att den som tränar mer kan mer. Det är heller ingen vinnande strategi att gå från inga läxor till två timmar läxor utan något däremellan. Läxvana och studievana måste byggas upp gradvis.

 

Först ut bland Pernilla Alms fyra utländska forskare är Harris Cooper, forskaren bakom en stor metastudie på läxforskning. Jag citerar från hemsidan:”Duke University researchers have reviewed more than 60 research studies on homework between 1987 and 2003 and concluded that homework does have a positive effect on student achievement.”

 

Här är något av vad Harris Cooper har att säga om läxor för yngre barn: Cooper said the research is consistent with the "10-minute rule" suggesting the optimum amount of homework that teachers ought to assign. The "10-minute rule," Cooper said, is a commonly accepted practice in which teachers add 10 minutes of homework as students progress one grade. In other words, a fourth-grader would be assigned 40 minutes of homework a night, while a high school senior would be assigned about two hours. For upper high school students, after about two hours' worth, more homework was not associated with higher achievement.

The authors suggest a number of reasons why older students benefit more from homework than younger students. First, the authors note, younger children are less able than older children to tune out distractions in their environment. Younger children also have less effective study habits.

But the reason also could have to do with why elementary teachers assign homework. Perhaps it is used more often to help young students develop better time management and study skills, not to immediately affect their achievement in particular subject areas.

"Kids burn out," Cooper said. "The bottom line really is all kids should be doing homework, but the amount and type should vary according to their developmental level and home circumstances. Homework for young students should be short, lead to success without much struggle, occasionally involve parents and, when possible, use out-of-school activities that kids enjoy, such as their sports teams or high-interest reading."

Rapporten är mycket läsvärd. Det här är forskning av bästa slag. Nykter, saklig forskning med massor av referenser, där många frågor förblir obesvarade.  Jag har tidigare lyft Jonas Vlachos och Anders Jönsson som exempel på svenska forskare av detta slag. Anna-Karin Wyndhamn förtjänar också sådant omnämnande.

 

De två följande forskarna, Marzano och Pickering, är starka försvarare av läxan. De ger många handfasta råd kring hur läxor fungerar bäst. Det här säger de två om läxfritt: ”If a district or school discards homework all together it will be throwing away a powerful instituional tool” Här är länken till deras artikel: ”The case for and against homework”. 

 

John Hattie då, sist ut bland Pernilla Alms forskare men i Sverige verkligen inte minst. Här har jag sådan tur att Nicklas Myhrbjörk skrev om just Hattie och läxor i en kommentar i Johan Kants blogg. Jag citerar:

 

”Jag tar mig oblygt friheten att sticka in huvudet här,eftersom jag precis sitter med Hattie uppslagen framför mig, så kan jag passa på att expandera argumentationen en aning, och lägga till lite exakta siffror, (som de presenteras av Hattie):

Effektstorleken av “Homework”, Läxor är d=0,29, vilket tex kan jämföras med motsvarande värde för “Klassens storlek” som är d=0,20

Vidare noterar Hattie, att effektstorleken verkar variera kraftigt mellan årskurser och mellan ämnen.

Effektstorleken var högst inom matematik, och lägst inom vetenskap och samhällskunskap.

I vissa studier så ser man att effektstorleken fördubblas mellan (motsvarande) lågstadiet (elementary) och mellanstadiet/högstadiet (junior high), och fördubblas igen mellan högstadiet och gymnasiet (high schhol).

Effektstorlek av läxor “Elementary” är t.ex d=0,15, och för “High School” d=0,64

Och att effektstorleken är större för högpresterande “higher ability” än för lågpresterande “lower ability” elever…

En egen notering och reflektion är bland annat att en effektstorlek på d=0,64 (i sammanhanget), är massiv, och väger rakt numeriskt därmed för högstadiet/gymnasiet i storleksordningen ~10ggr tyngre än minskade klasser(!)”

Tack för att du hade gjort den läxan, Nicklas. En läxa mindre för lilla mig. :)



Nu när de fem forskare Pernilla Alm namngav är hanterade kan vi ta oss en titt på några fler. Den främsta internationella läxkritikern är en amerikansk författare – inte forskare – vid namn Alfie Kohn. Han är motståndare inte bara till läxor utan även till betyg och prov. Här är länken till hans hemsida: http://www.alfiekohn.org/

Det är många forskare som har ifrågasatt Alfie Kohn, bland annat just Harris Cooper. Den britiska kognitionsforskaren Dan Willingham har skrivit den i mitt tycke bästa uppgörelsen: Alfie Kohn is bad for you and dangerous for yourchildren

 

I min artikel tog jag upp en stor brittisk studie som dels är betydligt färskare än de övriga jag har behandlat här, dels har fokus på vad elever uppger att de verkligen gör i läxväg, till skillnad från vad lärare delar ut. Här är länken till den artikeln:  http://www.theguardian.com/education/2012/mar/29/homework-linked-better-school-results.

Och till  information om studien på Oxfords Universitets hemsida: http://www.education.ox.ac.uk/about-us/study-emphasises-value-of-doing-homework/

 

I min artikel nämner jag också Finlands utvärderingssystem. Eftersom Finland har två nationalspråk finns en hel del information även på svenska. Här är en stor och färsk rapport om matematik, en rapport som illustrerar varför PISA-resultaten aldrig kommer som samma överraskning i Finland som i Sverige: http://www.kommunerna.net/sv/databanker/evenemang/material/2013/rektorsdagar/Documents/24.10.80.Kristian%20Smedlund_UBSutv%C3%A4rderingar_matematik.pdf

 

De finska ämnesvisa utvärderingarna visar stark effekt av läxläsning – med ett undantag – engelska. Här är andelen språkbad på fritiden en betydligt större framgångsfaktor än läxläsning. Varför det inte innebär att man ska strunta i läxor i engelska tar jag upp i nästa blogginlägg.

 

Efter denna långa översyn av läxforskningsläget vill jag lyfta det problematiska med den här typen av forskning. Jag tog redan upp det här med överdrivna slutsatser av att läxor har mindre effekt på studieresultaten hos yngre elever än hos äldre. Vanan att lära sig på egen hand måste tränas upp och befästas genom god återkoppling. Den är inget vi föds med. De barn som växer upp i en intellektuellt berikad miljö har emellertid påbörjat träningen långt före skolan och har därför ett försprång både när det gäller kunskap och metodik. Det försprånget behöver vi använda som en hävstång för att lyfta alla elever. Vi får inte tillåta det att skapa känslor av överlägsenhet och underlägsenhet.

 

Ett annat problem med läxforskning är det osäkra underlaget. Vi kan inte jämföra mellan länder, eller orter med läxor och andra utan för det finns inga utan.  Studierna handlar om mycket eller litet tid på läxor – inte om läxor eller inga läxor.

 

I Sverige har vi det omvända problemet. Här har eleverna få läxor och skillnaderna är stora mellan skolor. Av mina tre barn var det ett barn som hade läxor på lågstadiet, de två andra hade inga. På mellanstadiet var det igen ett barn som hade läxor och två som inte hade några – men det handlade inte om samma barn. Ser jag på mina elever (Sollentuna, Upplands-Väsby, Märsta, Hallstavik, Gimo, Uppsala, Norrköping, Valdemarsvik) uppfattar jag att eleverna har fått mindre och mindre läxor och att läxor framför allt ges på gymnasiet. 

Vad händer då med den elev som inte har tränat upp någon läxvana under sin skolgång och så får två timmar om dagen på gymnasiet? En läxbörda som för övrigt bara ger cirka 30 timmars arbetsvecka. Vad händer på högskolan?

 

Om en skola går från enstaka läxor utan förankring, syfte och mål till inga läxor – vad finns det då att utvärdera och beforska? 

 

I Skolverkets material Läxor i Praktiken tar de upp ytterligare ett forskningsdilemma: ”Pedagogikprofessorn Jan­ Eric Gustafssons studie från 2013 innebar därför ett trendbrott i svensk läxforskning. I en effektstudie visar han att det finns ett positivt samband mellan hur mycket tid klasser i årskurs 8 lägger ner på matematikläxor och deras resultat på matematikprov. Gustafsson kritiserar också internationell forskning om läxors effekter på lärandet och menar att sådana studier måste se till klassens resultat som helhet istället för att utgå från elevernas individuella resultat. Om det på individnivå inte går att se ett positivt samband mellan hur mycket tid eleverna ägnar åt läxor och hur väl de presterar på prov är det lätt att dra den förhastade slutsatsen att läxor inte leder till kunskapsutveckling. I själva verket kan det svaga sambandet istället vara en effekt av att elever med större kunskaper inte får lika många läxor och att de gör läxorna snabbare än elever med sämre ämneskunskaper”.

 

Jag avslutar del två av läxduellen – Director’s Cut med en fråga. När mina elever misslyckas med att klara kunskapskraven, eller med att nå sina egna mål relaterar jag alltid det till deras arbetsinsats. Har de skött läxorna, använt lektionstiden, ökat svårighetsgraden på sin läsning, ägnat mer av sin fritid åt engelska, tittat på franska filmer, använt de språkappar jag rekommenderar.  Vad säger man till en elev som inte når målen i en läxfri skola?`Tyvärr min undervisning håller inte/ tyvärr, du måste ha sovit bort lektionerna / tyvärr du är inte tillräckligt begåvad?

 

 

I mina ögon är det viktigaste skälet till att läxor behövs att det så tydligt etablerar elevens makt över sin egen inlärning. Vill jag så kan jag. Vill jag så vet jag hur man gör. För sanningen är ju faktiskt den att har vi fått redskapen och träningen kan vi lära oss nästan vad som helst på egen hand. Jag lärde mig att navigera och sköta en amatörradio på egen hand, min son har lärt sig spela piano på egen hand och mina föräldrar lärde sig turkiska på egen hand. Men så har vi också alla både haft och gjort en och annan läxa…

Läxduellen – director’s cut del 1

Valdemarsvik

Min jul har till väldigt stor del handlat om läxor.

Dan före julafton diskuteradejag och Pernilla Alm läxor i Studio Ett i P1. Några dagar senare publicerade SVD Brännpunkt ett debattinlägg skrivet av Pernilla Alm. I går publicerades min replik” Stoppa häxjakten på läxorna” på SVD.se.

 

Det är inte mycket man hinner säga på tre minuter, så jag gick från studion med munnen full av och, men, jamen och vad? Trots att artikeln är lång var det mycket jag fick stryka så det finns några jamen och men även från den.

 

Pernilla och jag har en hel del gemensamt. Vi är båda språklärare, vi delar ett starkt engagemang för likvärdighet och vi är båda måna om en god undervisning, med mycket repetition. Men när det gäller läxor står vi på varsin barrikad. Pernilla ser läxor som ett hinder för likvärdighet och ett onödigt gissel. Jag använder läxor för att uppnå likvärdighet och ser läxor som ett oumbärligt instrument i min undervisning.

 

På sina litet fler än tre minuter hann Pernilla motivera sitt läxmotstånd såhär: ”Det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig. Läxor kan inte vara likvärdiga och därför bör de inte finnas. Orsaken till att de är olikvärdiga är att hemförhållanden är olika. Somliga föräldrar kan inte hjälpa, andra hinner inte, vissa barn har inga föräldrar.

 

När det gäller varför läxor inte skulle vara likvärdiga är förutsättningen för hela Pernilla Alms argumentation att föräldrar ska agera som läxcoachar och hjälplärare. Men om läxor är utformade så att eleven måste ha vuxenhjälp för att klara dem är de felaktigt utformade. Jag tror också att föräldrar är alldeles för snabba att hoppa in eller anställa hjälpredor. Att något är svårt är inte ett problem i inlärningssammanhang – tvärtom är det en viktig förutsättning för tillväxt. Sådant som är lätt ger snarare bekräftelse än utveckling. Två timmar på matteproblem man inte lyckas lösa? Ja då går man frustrerad och irriterad till skolan med huvudet fullt av problematiken. När man får hjälp av läraren att se var arbetet spårade fel är det troligt att insikten blir djupare och lärandet effektivare än det skulle ha varit utan kampen med läxan.  Och den gång man har satt två timmar på riktigt svåra matteproblem och till slut fattade? Heureka! Där har vi precis den ”tillfredställelse i att övervinna svårigheter” som styrdokumenten anger som varje elevs rätt.  

 

… Det spelar ju faktiskt ingen roll hur många lösta tal eller skrivna recensioner man kommer till skolan med – det som spelar roll är vad man lär sig.

 

Ett argument i Pernilla Alms arsenal jag varken bemötte i artikeln eller på radio är att läxor inte är reglerade i våra styrdokument. Det påståendet är inte korrekt.

Ordet läxor nämns visserligen inte i styrdokumenten, men det står inget om läroböcker, körläsning eller läsplattor heller. Redskap och metoder är upp till lärare, elever och skola. Läxor skall som all annan undervisning kopplas till läroplansmålen och planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Ett relevant citat är det här: ”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter.”

 

Läxor verkar för övrigt sällan vara reglerade i styrdokumenten. I USA ger myndigheterna ut läxråd av olika slag och i dem klargör man att läxor är viktiga, men läxor är inte reglerade i styrdokumenten. Här är dels de amerikanska skolmyndigheternas råd till lärarna, dels till föräldrarna. http://www2.ed.gov/parents/academic/help/homework/index.html

I England hade man nationella rekommendationer om 1 timme i veckan de första åren, 30 minuter om dagen för mellanstadiebarn, 1,5 timmar på högstadiet och upp till 2,5 timmar om dagen på gymnasiet. Riktlinjerna slopade 2012 med motiveringen att man litar på professionens förmåga att göra sådana bedömningar.

Den typen av riktlinjer finns även idag i Tyskland. En lärare i Språklärarnas riksförbunds FB-grupp gav exempel på vad som gäller i Hessen:

10. Anvisningar för läxor.

a) Nedanstående tider för daglig läxläsning skall i normalfallet inte överskridas.

Åk 1 och 2: upp till 30 minuter.

Åk 3 och 4: upp till 45 minuter.

Åk 5 och 8: upp till 60 minuter.

Åk 9 och 10: upp till 90 minuter.

När det gäller gymnasiet är rekommendationen att i möjligaste mån hålla helgen läxfri.

 

I Finland nämns läxor – såvitt jag kan finna - bara under riktlinjer för verbal bedömning av personlig och social utveckling, dvs det man ägnar sig åt före betyg sätts och i samband med utvecklingssamtal.  Det vanliga är läxa varje vardag med uppföljning i skolan. Små läxor för de små och stora för de stora.

 

I samtliga fall jag räknar upp handlar det om riktlinjer eller allmänna råd– inte om tvingande formuleringar i skollag eller läroplan.

 

Borde det finnas tvingande formuleringar?  Det är inte en orimlig tanke. Akademikerflickor smiter ytterst sällan från läxor. Motståndet finns framför allt hos pojkar, framför allt hos pojkar från hem utan studietradition. Det är också oftast bland pojkar det finns en antipluggkultur. Pojkar ger varandra tillstånd att lyckas i skolan bara om det går utan ansträngning. Flickor ska blotta strupen och visa underläge. ”Det gick skitdåligt och jag som har pluggat så mycket”. Pojkar ska etablera sin plats i hierarkin: ”Fan jag har inte pluggat ett skit, men det kändes som det gick bra i alla fall”.  Jag har satt en hel del möda på att lära mina döttrar att genomskåda sådan bullshit. De klasskompiskillar som har A på proven HAR pluggat – vad de än själva påstår.

Sanningen är ju nämligen den att man måste förtjäna sin hjärna. Använder man den inte växer den igen. Det är den som pluggar mycket som BLIR smart. Inte den som gör litet som ÄR smart. Att göra minsta möjliga är nämligen nästan aldrig smart – vare sig man är man eller kvinna. Att göra minsta möjliga i skolan 2015 är rent urbota korkat. Aldrig har utslagningen varit större bland de som misslyckas i skolan.

 

Men trots allt detta landar jag i svaret nej på frågan. Det är målen som ska styras – inte medlen. Däremot borde läxor tas upp under lärarutbildningen. Däremot borde Skolverket och Skolinspektionen få i uppdrag att analysera likvärdigheten på skolnivå. De skolor som lyckas extra illa bör få ordentligt med uppmärksamhet ända tills de gjort något åt orättvisorna. Varför inte ta efter Finland och ha ämnesvisa utvärderingar med resultatanalys, centralrättade prov, intervjuer och enkäter? Då skulle vi ha något för vårt nya skolforskningsinstitut att jobba med. De kan gärna börja med läxor, för där är forskningsläget litet svagt. 

 

Det kommer två delar till i mina läxbetraktelser. Ett inlägg om läxforskning (jag fick hacka bort så mycket i artikeln) och ett med min egen lilla läxguide.

 

I väntan på det finns det flera fantastiskt bra artiklar och inlägg i ämnet: Först och framför allt Lena Anderssons: "Läraren är ingen trollkar" i DN, därefter Maria Ludvigssons: "Skadlig syn på studier och krav" i SVD,  Alice Teodorescus: "Vägen till helvetet är kantad av ... slopade läxor " i Dagens Samhälle, och så en gammal goding grace à Elias Dietrichsson: Kanonmat för kapitalismen i HD. Johan Kant har skrivit två inlägg i ämnet: Lärfritt duger inte och Debatten om läxor fortsätter. Zoran Alagic ett: För eller mot läxor - ännu en gång. Här är ytterligare ett från bloggen Flyktlinjer: Läxor och synen på kunskap. 


Sist men inte minst - Skolverkets förträffliga arbetsmaterial för lärare: "Läxor i Praktiken" Bör finnas på varje skola och varje lärarhögskola framöver. 

 

 

Helena von Schantz företräder Folkpartiet i Valdemarsvik.

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar.
Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre.
2. Bättre kommunikation i och till kommunen.
3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan.

Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.
  • Twitter
  • Helena von Schantz
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker