Helena von Schantz (L)

Folkpartiet, Folket och Storebror

Valdemarsvik I dag röstar riksdagen om vilken tillgång myndigheterna ska ha till vår e-post, telefontrafik och allt annat som numera ska lagras. I en debattartikel i gårdagens DN berättar Mathias Sundin (FP) varför han kommer att rösta mot lagen och om det som är mest bekymmersamt i dagens Folkparti - trots att vi är ett liberalt parti är vi inte motkraften mot Storebror. Vi är Storebror. Storebror som ser dig. Storebror som vet bäst. Storebror som får tillgång till din korrespondens och telefontrafik på högst lösa boliner. Efter allt tal om organiserad brottslighet och terrorism visar det sig att redan misstanke om fildelning och andra bagatellartade brott kan ge tillgång till informationen. Inget långt steg från fel åsikter och fel partitillhörighet. Är det inte också bra ironiskt att vi i kampen för att bekämpa terrorism och extremism inskränker vårt fria och öppna samhälle - dvs ger terroristerna precis det de vill ha?

 

Så här skriver Mathias: ” Även om tekniken är ny, så är vår rätt till ett privatliv densamma. Skulle någon politiker föreslå att alla vanliga brev och paket registrerades av staten blev nog han eller hon snart landshövding, eller ambassadör i Brasilien. Men ett brev skiljer sig inte från ett mejl.”

 

Liberalismens kärna är tilltro till individens kraft, förmåga och ansvar, tron att vi växer med misstag och svårigheter, ödmjukhet inför individens livsval. Som ideologisk liberal tror man att individen vet bäst - inte staten. Lika stark som tilltron till individen är misstron mot kollektivet. Den kärnan får vi inte tappa. Därför delar jag Mathias Sundins besvikelse över Folkpartiets stöd för starka, maktfullkomliga myndigheter och brist på stöd för individen.

 

Det finns en tro på de goda myndigheterna, på staten som den kloka och allsmäktiga föräldern som jag uppfattar som rent ut naiv. Att den är utbredd bland rikspolitiker är kanske inte så konstigt, stat och myndigheter består ju av dem själva och av deras kompisar -” l’ètat, c’est moi” som Ludvig den 14 formulerade saken. Men att folk i allmänhet är så trygga med att stat och myndigheter ger sig själva allt större befogenheter och insyn i vår privata sfär, det har jag betydligt svårare att förstå. Det borde vara mycket mer liv och debatt om de integritetskränkande lagarna.

 

Makt korrumperar, ändamålen tillåts ofta felaktigt helga medlen och vi människor tenderar att släppa både ansvar och självständigt tänkande i grupp. Därför måste individens rättigheter alltid värnas och därför måste stat och myndigheter utsättas för systematisk granskning och kontroll - helt enkelt hållas kort.

 

Det är inte på enskilda maktutövare det hänger om vår demokrati fungerar och överlever.  Ett samhälle ska kunna skydda sig mot en Hitler, en Hussein, en Bin Laden genom att det finns spärrar, systematisk kontroll av all maktutövning och en alert befolkning. Vi är mätta och trygga i västvärlden. Så mätta och trygga att vi inte bryr oss om att kämpa för våra rättigheter och friheter.

 

Det är ett riskabelt tillstånd.

 

Media: DN, Corren,

Bloggar: Mina Moderata Karameller (M), Jinge (V), Anna Troberg (PP), Frihetssmedjan, Motpol, Mikael Andersson (C), Annarkia, Jens Holm (V), Hans Åberg (FP), Mathias Sundin (FP), 

Liberala Studenter, Mark Klamberg (FP)

Tre betyg på samma uppgift … so what?

Valdemarsvik Tre högstadieelever vid Häggviksskolan använde samma inlämningsuppgift i syfte att kontrollera hur likvärdig bedömningen är. Sedan det visade sig att bedömningen inte var identisk har sociala och andra medier fyllts av indignerat upprörda kommentarer. Katastrof, säger gymnasieministern, allvarligt säger chefen för nationella prov, sjukt, flummigt, skrämmande, förbluffande kan man läsa på FB. Stämmor har darrat, ögon har tårats, de rättfärdiga har förfasats. ... Över vad då?

 

Vi har betygsinflation och godtycklig bedömning i Sverige. Det har vi vetat ungefär sedan millennieskiftet. Skolverket har kallat betygen ett lotteri. Skolinspektionen har slagit larm om att samma uppsats kan få betyg mellan F och A. Vi är medvetna om att betygen stiger som heliumballonger. Vi är medvetna om att det sker samtidigt som kunskaper och färdigheter sjunker som gråstenar. Har allt det här gett upphov till ramaskri? Upprördhet? Ilska? Svar: nej.  Probleminventering, centralrättning, nytt antagningssystem till högskolan, påföljder där uppenbara fel begåtts? Svar: ett lika rungande nej.  Men när tre elever konspirerar för att bevisa det vi alla redan vet och får ett resultat på en inlämningsuppgift som innan betygsreformen skulle ha inneburit samma betyg för alla tre - dvs när de inte riktigt lyckas i sitt uppsåt – ja då blir det ett herrans liv.

 

Men snälla nån, för det första är inlämningsuppgifter inte prov. För det andra finns det ett helt annat godtycke när det gäller att bedöma uppsatser och muntliga framträdanden i det egna språket än när det gäller de flesta övriga kunskaper och färdigheter skolan prövar. Att det svajar mellan närliggande betyg är inget att himla med ögonen över.  Att bedöma längre texter är alltid i viss mån subjektivt. Hur stor fokus ska läggas vid språklig korrekthet? Vid att varje instruktion följts korrekt? Vid skickligt berättande? Vid struktur och organisation? Vid analys och reflektion? Vi har tre stora betyg med kriterier: A, C och E. Om bedömningen av samma uppsats svajar mellan C och mellanbetygen D och B är det på inget sätt anmärkningsvärt. Att samma lärare bedömer en uppgift som D – ”nästan C” eller som C är inte heller anmärkningsvärt. En tanke jag fick var också – undrar hur eleverna presterar i övrigt? För oss lärare gäller det att undvika uppslitande betygsdiskussioner. I bästa fall med eleven, i värsta fall med rektor. I dessa tider av kundperspektiv kan man resonera som så att det är klokt att ge en elev som i övrigt ligger på D, D så man kan lämna in ett entydigt och odiskutabelt underlag vid tjafs. Inte bra och inte rätt, men förståeligt. Och mer systemfel än lärarfel.

 

Det förtjänar även att nämnas att vi lärare lägger olika krut på olika rättningshögar. Sådant man skriver hemma är till nytta i inlärningssyfte och till hjälp vid formativ bedömning. Somliga väljer att inte använda betyg här utan nöjer sig med formativa kommentarer. Det finns undersökningar som stödjer den modellen. Men man kan också använda betygssiffror på material som inte ingår i betygsunderlag i formativt syfte. Det förutsätter att eleverna vet vad som krävs för följande betygssteg, att de instrueras och lär sig att använda siffrorna som vägskyltar avsedda att hjälpa dem till rätt destination.

En elev som siktar mot A i svenska är helt enkelt hjälpt av att få veta både avstånd och rutt till målet. Jag skriver en formativ kommentar där jag anger utveckling i jämförelse med tidigare uppsatser och sätter betyg. För mig själv håller jag reda på klassens utveckling antingen genom effektstorleksmätning eller genom att använda +, -, 0 för att hålla reda på vilka elever som utvecklats mot nästa betygssteg, vilka som stampar och vilka som går bakåt.

 

 Det finns en annan effekt av betyg på läxförhör och annat som inte har någon bäring på betygen. Elever som upplever att de har ett F eller E stämplat i pannan kan med en tämligen måttlig arbetsinsats få smaka på hur det känns att se ett A och en stor smiley på något de får tillbaka. Sådant kan ge mersmak. Sådant kan leda till arbetsvilja. Sådant kan leda till att stämpeln i pannan försvinner.

 

Jag får ibland mothugg av kollegor. Inte ska du använda mellanbetygen på enskilda uppgifter! Inte får man använda betyg på läxförhör! Jag skulle önska mig att vi lärare var mer försiktiga med att recensera varandra och bättre på att stötta och live and let live. Det går att lyckas på en mängd olika sätt i det här yrket. Det viktiga är att vi följer styrdokumenten, tar vårt myndighetsuppdrag på allvar, utvärderar, prövar och inte nöjer oss innan varje elev är med på tåget. Min metod fungerar väl för mig. Jag får helt enkelt mina elever att jobba och att sikta högre på så vis. Därmed inte sagt att den är för alla.

 

… Inför slutbetyg då? En betygsgrundande uppsats eller uppgift skriver man i klassrummet utan hjälpmedel. Det åligger oss att noga se till att det inte går att fuska. Inte en mobil ska vara på eller i en ficka, inga ögon ska kunna vandra över till grannens svar. Här är inte fokus på att hitta förbättringsområden och på att se vad eleverna faktiskt har åtgärdat sedan föregående bedömningstillfälle. Här handlar det om att bedöma så rättssäkert och skickligt som möjligt. Här sker bedömningen strikt efter kunskapskrav och bedömningsanvisningarna till de nationella proven. Här ägnar man sig dessutom på de flesta skolor åt sambedömning eller dubbelbedömning. Något som ställer till med problem är att det finns lärare som helt enkelt inte skriver särskilt korrekt eller väl själva. Med vana, flit och ansvarskänsla blir de flesta av oss skickliga bedömare med tiden. Den som har bristande ämneskunskaper kan aldrig komma dit. Men vems är skulden när det är så? Antingen någon lärarhögskolas eller rektors – beroende på om det handlar om en behörig lärare eller en kvackare.

 

… Vi pratar en hel del om elevsyn, och det är bra. Det är en viktig sak att fundera över och diskutera. Men borde vi inte också prata lärarsyn? Vad är det för lärarsyn vi ser hos de här eleverna, hos media, hos rektorn, hos alla som beskärmar sig? Över viss svajighet i bedömningen av en sketen inlämningsuppgift? 

 

Jag befarar att jag har två kollegor som mår dåligt just nu. Kanske ännu fler. Det gör mig ont. Jag befarar att de läser en hel del av vad som skrivs i det utvidgade kollegiet just nu. Det gör mig också ont.  Önskar att vi var mer kollegiala än så här.

 

... Men som varje läsare av den här bloggen vet önskar jag mig också central bedömning av nationella prov, ämnesbetyg, ett nytt antagningssystem till högskolan, en studentexamen - dvs jag önskar mig att staten gör sitt jobb och SER TILL att elever får en likvärdig och rättssäker bedömning. Blir något av det resultatet av allt detta beskärmande kan något gott komma ur det här. De här två Häggvikslärarna förtjänar dock inte av något vad de har utsatts för. Hoppas de ingår i ett bra kollegium och har en klok rektor. 

 

http://www.dn.se/sthlm/tre-elever-lamnade-exakt-samma-svar-bedomdes-olika/

 

http://lajkat.aftonbladet.se/tre-svenska-elever-lamnade-in-exakt-samma-uppgift-har-ar-skillnaden-i-deras-betyg/

 

Extra hej till eventuella gamla kollegor. Det är länge sedan jag gästspelade på Häggviksskolan, men man vet ju aldrig…

Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Valdemarsvik
Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debatteraläxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

 

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

 

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

 

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

 

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

 

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

 

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

 

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

 

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga.


Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

 

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken


"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."

Thomas A. Edison


"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 

Stephen King

En magisk eftermiddag på Vrinnevisjukhuset

Valdemarsvik  

I lördags blev jag riktigt glad och värmd. I lördags blev jag också riktigt imponerad.

 

Allt började med att jag skar av mig toppen på ringfingret. Det behövs inga detaljer – alla kan förstå att det inte var någon sprittande upplevelse. Det var det inte heller att sätta sig i bilen för en resa till akuten lördag eftermiddag. Jag beredde mig på att vara borta hela kvällen. Min erfarenhet av akutvård är att man väntar länge och får lite. Det jag trodde skulle hända var att de skulle säga att det inte var något de kunde göra – gå till läkare på måndag. 

 

Efter en timmes bilresa var jag på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Just när jag skulle trycka på betala-knappen på parkeringsautomaten hörde jag någon som ropade högt bakom mig i mörkret: ”Stopp, betala inte, du får min biljett. ”Det var en ung tjej som haltade fram med kryckor. Hon lät väldigt engagerad, som om det var viktigt att jag fick hennes biljett.  Hon kom ända fram till automaten och vi hjälptes åt att räkna ut vad som var avbryt-knappen där i mörkret. Efter delad glädje över att vi lyckats sa jag att jag hade haft mer liv att samla ihop pengar än hon och ville betala. Hon protesterade, jag insisterade, vi gick till hennes bil medan vi berättade vad det var som hade tagit oss till akuten. Så här i retrospekt kan jag tycka att det var fel av mig att inte bara ta emot. När jag tryckte på henne pengarna kunde jag ha förminskat hennes generösa gest. Det var förstås inte min mening och så tog hon heller inte det. Hon förstod att jag ville lika väl som hon. Det vi hade var ett slag Hallmark-moment hon och jag, där i novembermörkret och kylan på Vrinnevisjukhusets parkeringsplats. En sådant där möte där man känner värme, samhörighet och en stark ömsesidig välvilja. När vi hade skiljts åt och jag hade börjat gå mot sjukhuset ropade hon på mig igen. Förklarade att akuten var flyttad och visade var jag skulle gå in. 

 

Väl inne på akuten tog jag en nummerlapp och satte mig. Mottagningssköterskan fick ropa flera gånger innan jag fattade att det var min tur, att den hade kommit så snabbt. Tio minuter senare kom en sjuksköterska och hämtade mig. Hon hälsade mig med ett varmt leende och utstrålade lugn och kompetens. När hon började klippa upp bandaget på mitt finger sa jag litet skämtsamt att nu hoppas jag att hon ska säga att det där inte är så farligt. Hon tog bort bandaget, tittade på mig och log och sa: ”Det där är inte så farligt”. Vi småpratade, hon berättade vad hon såg och vad den troliga behandlingen var. Fem minuter senare kom en ortoped, tittade på fingertoppen – eller rättare sagt på avsaknaden av fingertopp. Han förklarade att det där inte var något de skulle sy eller operera, och att de inte skulle ha gjort det ens om jag hade varit framgångsrik i min jakt efter fingerbiten i soppåsen. Bandage på fingret, en stelkrampsbooster och jag var klar att åka hem bara en halvtimme efter att jag kommit dit. Inte bara färdig att åka hem utan faktiskt helt färdigbehandlad med en kvalitet som inte kunde ha överträffats. När jag skulle gå därifrån hittade jag inte utgången. Medan jag irrade omkring kom sköterskan. Hon hade letat efter mig för att ge mig papper jag behövde ta till Vårdcentralen. När jag tackade henne och förklarade hur mycket jag hade uppskattat hennes vård svarade hon att hon inte hade gjort någonting. Bara sitt jobb. Men det var inte sant. Hon gjorde inte bara sitt jobb. Hon bjöd på sig själv, och hon tog hand om betydligt mer än mitt tilltufsade finger. 

Jag inser förstås att det inte ser ut så där på akuten varje lördag kväll. Det finns säkert fortfarande tillfällen då man får bereda sig på lång väntan. Men jag har av en slump haft många kontakter med vården det här året. Med vårdcentralen här i Valdemarsvik, med röntgen, med rutinundersökningar, och jag har sett många tecken på rationaliseringar och kloka grepp. Blivit imponerad varje gång, och även förvånad över att så mycket har ändrats på bara några år. Det här med drop-in på röntgen och cellprov, proffsigheten hos sjukvårdsupplysningen och hur man använder akuten. Det måste vara mycket mer rationellt att sträva efter att rätt personer hamnar på akuten och blir färdigbehandlade där, än att bara försäkra sig om att det inte finns uppenbar fara för liv och lem och lotsa vidare. Även vårdcentralen i Valdemarsvik har imponerat på mig. Vänlig, proffsig vård och gott bemötande vid varje kontakt. När det gäller en mig närstående blev det vård långt utöver vad jag hade vågat hoppas och även resultat långt över vad jag vågat hoppas. Tid, prioritering, medmänsklighet, rätt insatser, god uppföljning – och allt det mitt i sommaren när vår vårdcentral är så överbelastad. Jag bakade äppelkaka åt personalen som tack. Litet futtigt, men det bästa jag kunde komma på.

Men mina upplevelser på Vrinnevi slutade inte med att jag och den härliga sjuksköterskan tog farväl. Jag gick vilse även utanför akutmottagningen. Irrade en stund i mörka korridorer i jakt på utgången. Då träffade jag kvällens tredje kvinna. Vi hälsade, småpratade, skojade litet och hjälptes åt att hitta ut. Jag gav henne skjuts in till centrum och vi skiljdes åt ungefär vid biblioteket. Ytterligare ett möte präglat av värme och samhörighet. Ytterligare ett möte som gjorde min lördageftermiddag magisk. 

Tre korta möten föste bort allt mörker efter Paris-attackerna och gav mig en invärtes värme som fortfarande håller i sig.

... Vilken makt vi människor har över varandra. Jean-Paul Sartre sa ”L’enfer c’est les autres”. Helvetet är de andra. Det är inte svårt att förstå vad han menar när man ser IS-krigare slänga homosexuella från höga byggnader och när kidnappade, våldtagna, misshandlade små flickor skickas in i folkmassor med bombbälte runt midjan. Men det gäller att minnas att motsatsen är lika sann. ”Le paradis, c’est les autres”. Kanske är vägen mot en bättre värld precis så enkel och precis så svår? Att vi handskas klokare med den makten. Var och en av oss. I det lilla och i det stora.  Jag känner mig just nu som en litet bättre männniska, med betydligt mer framtidstro. Och jag har tre Norrköpingskvinnor att tacka. Så jag avslutar med just det ordet. Tack. 

 

”Sometimes there’s so much beauty in the world I feel I can’t take it and my heart is just going to cave in.” Citat ur filmen American Beauty”.

 

https://www.youtube.com/watch?v=pGWU4QhJ4L8

Skattehöjning i Valdemarsvik – vad stiger, vad sjunker?

Valdemarsvik  En sak som skrämmer mig med kommunpolitik är att det är svårt att överblicka alla följder av de beslut som tas. Vilket är sambandet mellan att tre affärer på Storgatan stänger igen och en flyttar och planerna på ett ICA-bygge? Hur många barnfamiljer hade det funnits i Gryt om tio år om skolan varit kvar? Hur dyrt kommer det att vara i slutändan att kommunen har köpt Folkets Hus? Hur vet vi vad en skattehöjning ger? Hur vet vi vad den tar?

 

En sak är klar. Man kan intressera sig för politik, eller strunta i politik, oberoende vilket påverkas vi alla i vår vardag av de beslut som fattas – på gott och på ont.

 

Sällan är det så tydligt som med skattehöjningar. Plötsligt är det helt enkelt mindre kvar i plånboken. Nu föreslår majoriteten att skatten ska höjas med 50 öre. Blir den skattehöjningen av får vi den överlägset högsta skatten i länet med en skatt på 33,18 mot länssnittet 31,69. Givetvis gör det här kommunen mindre attraktiv för inflyttning. Ju högre inkomst du har desto bättre lönar det sig att bo någon annanstans – ja var som helst i länet är bättre. I grannkommunen Söderköping till och med mycket bättre. Det här kan bara skada vårt framtida skatteunderlag. Med hög skatt och billiga bostäder gör vi Valdemarsvik mindre lockande för lönearbetare, företagare och välbeställda pensionärer. Skattehöjningen ger gruppen de största kostnaderna, bostäderna ger dem lägre intäkter. Med billiga bostäder följer nämligen låg värdeökning – ett billigt hus blir sålunda ofta en sämre affär än ett dyrt hus. Riktigt var brytpunkten ligger, var en skattehöjning kostar mer än den smakar är förstås inte lätt att veta. Det beror också på om kombinationen medför en kännbar inflyttning av personer som kräver dyra samhällsinsatser.

 

Valdemarsvik har under lång tid haft hög ohälsa, få högavlönade, låg utbildningsnivå, statistiskt mätt. En farlig väg. Med höjd skatt riskerar vi att den trend som borde brytas istället förstärks.

 

Jag och min man flyttade till Valdemarsvik för precis tio år sedan.

Inför flytten kollade jag upp inte bara skattesatsen just då utan även hur den sett ut över tid. Jag tittade på arbetslöshetssiffror, på vad det gick att se om den kommunala service-nivån. Allt såg bra och stabilt ut. Skattesatsen 2005 var 31 kronor och den hade varit oförändrad i många år. I Uppsala hade den gått upp kraftigt under samma period och var då 31:90. Idag har Uppsala 32 – dvs praktiskt taget ingen höjning på tio år - medan Valdemarsvik kommer att hamna på 33:18 – 2 kronor och 18 öre mer än när vi flyttade hit för 10 år sedan. Skattehöjningarna under de här tio åren motsvarar 1200 kronor i månaden i vårt hushåll.

 

1200 i månaden känns. Men betydligt allvarligare är att skattehöjningar är en varningssignal. De varslar om släpphänt politik och om en misskött kommunal ekonomi.

 

När vi flyttade från Sollentuna till Uppsala var jag omedveten om det här. Den gången flyttade vi från en välskött kommun med god service och låg skatt till en kommun där skatten var mycket högre, men det man fick för pengarna mycket sämre. Skola, barnomsorg, snöröjning, äldreomsorg – svångremmar och undermålig nivå överallt. Idag ser det mycket bättre ut i Uppsala. Skatten är stabil och på rikssnittet, servicen är mycket bättre än på min tid och så flyttar folk också gärna till Uppsala numera. Det vi upplevde var helt enkelt den smärtsamma period när Uppsala-politikerna hade tagit av sig spenderbyxorna och på oss kommuninnevånare svångremmen.

 

Det här är en vanlig bild. Höjd skatt åtföljs vanligen av sämre service, inte av motsatsen. De vanligaste orsakerna till höjd skatt är helt enkelt brist på förmåga att rätta mun efter matsäck, vidlyftiga investeringar och brist på ändamålsenlig ekonomisk styrning och ledning.

 

Visst finns det faktorer som är svåra att påverka lokalt – som till exempel industrier som lägger ner, friskolor som tvingar kommunala sådana på knä, kollektivtrafik som läggs om, den snabba urbaniseringstakten – men efter insyn och fungerande demokrati är det viktigaste facit för kommunpolitiker hur man handskas med pengarna. Det gäller helt enkelt att få så mycket skola, vård och omsorg som möjligt för skattemedlen, att förmå hålla fokus på kärnverksamheten, att följa upp alla resultat – ekonomiska såväl som målrelaterade sådana, att klara att fatta obekväma beslut och att ha siktet litet längre än nästa budgetberedning och nästa val.

 

Det är litet som med privatekonomi. Somliga har skuldsanering, SMS-lån och ständigt övertrasserade krediter – andra har sparkonton, amorteringsplaner, pensionsfonder. Ska man välja kommun eller bostadsrättsförening gör man klokt i att titta på hur skötseln ser ut över tid.

 

Så hur ser den delen av facit ut? Vad har hänt med servicen i Valdemarsvik under dessa 10 år? Snöröjningen och vägunderhållet har försämrats, sophämtningen har försämrats, skolans resultat har sjunkit, lärarlönerna har sjunkit i relation till andra kommuner, skolor läggs ner, vård- och omsorgspersonal beklagar sig över sina arbetsvillkor och sin arbetsbörda och varje sektor på Strömsvik har fått hantera tuffa sparbeting.

 

Samtidigt har vi anlagt en ny fotbollsplan med konstgräs, köpt Folkets Hus och bioutrustning, vi har idkat camping, renoverat en restaurang och hyrt ut den för en spottstyver, vi har öst flitigt med pengar över ishallen, vi har ordnat med cykelväg till E22, renoverat badhus, skaffat fler chefer och konsulter, byggt en för liten förskola och gjort en mycket påkostad renovering av Vammarskolan. Det här är bara ett axplock av allt vi hunnit med. Samtidigt har vi nu i flera år fått många vackra och oväntade miljoner från AFA – pengar vi betalat in för mycket under tidigare år. Pengar vi borde ha kunnat samla i ladorna.

 

Allt är inte den nuvarande majoritetens fel. Kostbara misstag och investeringar har gjorts även av tidigare regimer, och den ekonomiska uppföljningen har haft brister under en längre tid. Men det finns ingen som helst ursäkt för att låta pengar rulla iväg i vidlyftiga investeringar och fritidsprojekt för att istället dra in på kärnverksamheten och höja skatten. Det finns heller ingen ursäkt för att man gjort så litet för att komma överens och kompromissa. Eller ens informera oppositionen. Kanske är det så att all tid och all energi går på att komma överens och kompromissa internt bland de fyra partier som styr?

 

Än är det möjligt att majoriteten ändrar sig. Att de avstår från ett så riskfyllt beslut. Det får därför bli min främsta nyårsönskan. Men går skattehöjningen igenom vill jag se facit. Jag vill se en tydlig kalkyl som visar nuvarande skatteintäkter, prognosticerade intäkter år för år med nuläge och med höjd skatt. Samtidigt bör vi titta på hur in- och utflyttning ser ut. Flyttar det in eller ut mer skatteunderlag och utgifter? Det är en viktigare fråga än antalet i personer. 

 

…. Rikssnittet för kommunal skatt? 31,99

.

Valdemarsvik - högst skatt, lägst demokrati?

Valdemarsvik Under sittande kommunstyrelsemöte fick vi oppositionspolitiker veta att majoriteten föreslår en skattehöjning. Fick vi veta det av våra kamrater vid bordet – majoritetspolitikerna? Nej. Vi läste oss till det i NT. Det under ett möte där vi skulle diskutera och fatta beslut om majoritetens budgetförslag, ett förslag där det tydligt stod att det inte skulle bli någon skattehöjning. Inte nog med att agerandet innebar att vi omöjligt kunde vare sig diskutera, komma med förslag eller delta i beslut – det innebar även att all tid vi satt på att läsa in oss på underlaget, på möten och diskussioner var fullkomligt bortslängd. Samma sak gällde flera övriga ärenden. Det underlag vi fått innan var ogiltigt och det verkliga underlaget presenterades under sittande möte. 

Jag tror på den jobbiga och tidskrävande styrformen demokrati – att medborgarna väljer personer de har förtroende för som ska sätta sig in i kniviga frågor diskutera dem från olika perspektiv – ideologiska och praktiska – kompromissa, komma överens och redovisa både diskussioner och beslut fortlöpande och öppet för medborgarna.

 

... Kanske något att testa även i Valdemarsvik?

Helena von Schantz företräder Liberalerna i Valdemarsvik. Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar. Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre. 2. Bättre kommunikation i och till kommunen. 3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan. Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.

  • Twitter
  • Helena von Schantz
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker