Helena von Schantz (L)

Givande möte om projekt Valdemarsviken

Valdemarsvik

Igår var det dags för det informationsmöte kring projekt Valdemarsviken Liona så skickligt klubbade fram under den senaste Radio Wix debatten. Folkets Hus salongen var välfylld, men det som gjorde mig extra glad var att så många tog plats vid podiet för att berätta om projektet. Dels fem personer som var direkt involverade i projektet, men också representanter från länsstyrelsen, en Västervikspolitiker som skulle berätta om deras liknande projekt och förstås kommunens egen tekniska chef Thomas Örnberg.

 Jag har läst många av handlingarna i projektet, ändå lärde jag mig mycket nytt under mötet. Jag hade till exempel ingen aning om att det var så illa ställt med markförhållandena runt viken. Skredrisk visst, men inte att det fanns stora områden man inte kan använda. Ända sedan jag flyttade hit har jag förundrat mig över att man inte använder det attraktiva strandpartiet nedanför Carema och också över att man inte har gång och cykelväg från den lilla hamnen och villaområdet in till centrum. Allt det fick sin förklaring. Jag visste inte heller att viken är i så akut behov av muddring för att båtar ska kunna komma in. Det var också intressant att få en genomgång av alla turer och alternativ och hur det hade gått till när man fastnade för Grännäsalternativet och varför. 

 

Något som också kom som en överraskning var att lilla Valdemarsvik har lyckats landa lejonparten av de pengar staten årligen avsätter för saneringsprojekt (450 miljoner). Med tanke på att även statens pengar är våra hoppas jag att de har en ordentlig budget för att se till att vi inte får fler skandaler av det här slaget. Det är stötande att ett företag kan förorena vatten och mark på en ort, gå i konkurs och lämna enorma saneringskostnader till alla andra.

När det blev tillfälle för frågor var det först tyst. Sedan tog Hans Andersson till orda. Inte i och för sig så mycket för att ställa någon fråga som för att förklara hur man borde ha gjort istället. Han förordade en täckning av sedimenten och berättade ingående om flera andra projekt. Han menade att hans alternativ skulle bli både billigare och bättre. Den tekniske experten Per Elander förklarade att metoden skulle bli 50 miljoner dyrare än den projekterade om man ville täcka samma område, att hamnen då skulle bli obrukbar då det blir en massa restriktioner på ett sådant område, som t.ex. ankringsförbud. Dessutom skulle det då inte finnas någon orsak att i projektet åtgärda något av de stabiliseringsproblem vi har och som  enligt vår tekniska chef måste åtgärdas förr snarare än senare till en kostnad någonstans runt 100 miljoner. 

En fråga handlade om buller, lukt och damm. Vi fick veta att allt sådant är reglerat i domen och att det även ingår skydd av havsöring, fågellivet i viken, tider muddringen får pågå (inte 15 juni till 15 augusti). Vi fick också veta att det kommer att gå att bada utom när man muddrar precis vid Grännäs. En annan fråga handlade om deponiområdet, om det ska kunna användas. Där blev svaret jakande. Det är tänkt att bli utökad camping, eller idrottsplan med cykel och gångväg vid stranden.

Per Elander, projektets tekniske expert, var imponerande påläst och hade också förmågan att förklara komplicerade saker så att de blev begripliga för en lekman. Valdemarsviks tekniske chef Örnberg imponerade också. Ingen gjorde något försök att skönmåla eller minimera risker. Det kommer att bli störningar och överraskningar konstaterade samtliga. 

Men min personlige favorit var Conny Jansson en vänlig blid nallebjörn som hade kommit hit från Västervik för att berätta om deras projekt i Örserumsviken. Han berättade både om de svårigheter som uppstått och de resultat man nått  i deras projekt. Liona konstaterade roat att han besvarade sina egna frågor. Men det visade sig att det gjorde han rätt i för han satte inne med många bra svar. Några sådana var vikten av information och dialog med kommuninvånarna. Även i Västervik hade det varit en hel del missnöjda insändare. Insändare man hade varit noga med att besvara, till skillnad från i Valdemarsvik.  Man hade också haft en ständig dialog med de omkringboende och gjort flexibla överenskommelser så att folk blev nöjda. Det tycker jag det är viktigt att man gör även här. Överhuvudtaget behövs det mer information, samråd och dialog i vår lilla kommun. Just när det gäller Projekt Valdemarsviken har vi fått flera nyhetsbrev och det har också ordnats både informationsmöten och samråd, men det har uppenbarligen inte räckt. Därför var gårdagens möte ett bra initiativ av Liona. Det var också bra gjort av kommunstyrelsen och projektledningen att ordna ett välplanerat och genomtänkt möte på så kort varsel. En bra start på ett nytt öppnare och renare klimat i Valdemarsvik!

Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Valdemarsvik
Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debatteraläxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

 

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

 

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

 

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

 

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

 

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

 

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

 

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

 

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga.


Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

 

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken


"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."

Thomas A. Edison


"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 

Stephen King

En magisk eftermiddag på Vrinnevisjukhuset

Valdemarsvik  

I lördags blev jag riktigt glad och värmd. I lördags blev jag också riktigt imponerad.

 

Allt började med att jag skar av mig toppen på ringfingret. Det behövs inga detaljer – alla kan förstå att det inte var någon sprittande upplevelse. Det var det inte heller att sätta sig i bilen för en resa till akuten lördag eftermiddag. Jag beredde mig på att vara borta hela kvällen. Min erfarenhet av akutvård är att man väntar länge och får lite. Det jag trodde skulle hända var att de skulle säga att det inte var något de kunde göra – gå till läkare på måndag. 

 

Efter en timmes bilresa var jag på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Just när jag skulle trycka på betala-knappen på parkeringsautomaten hörde jag någon som ropade högt bakom mig i mörkret: ”Stopp, betala inte, du får min biljett. ”Det var en ung tjej som haltade fram med kryckor. Hon lät väldigt engagerad, som om det var viktigt att jag fick hennes biljett.  Hon kom ända fram till automaten och vi hjälptes åt att räkna ut vad som var avbryt-knappen där i mörkret. Efter delad glädje över att vi lyckats sa jag att jag hade haft mer liv att samla ihop pengar än hon och ville betala. Hon protesterade, jag insisterade, vi gick till hennes bil medan vi berättade vad det var som hade tagit oss till akuten. Så här i retrospekt kan jag tycka att det var fel av mig att inte bara ta emot. När jag tryckte på henne pengarna kunde jag ha förminskat hennes generösa gest. Det var förstås inte min mening och så tog hon heller inte det. Hon förstod att jag ville lika väl som hon. Det vi hade var ett slag Hallmark-moment hon och jag, där i novembermörkret och kylan på Vrinnevisjukhusets parkeringsplats. En sådant där möte där man känner värme, samhörighet och en stark ömsesidig välvilja. När vi hade skiljts åt och jag hade börjat gå mot sjukhuset ropade hon på mig igen. Förklarade att akuten var flyttad och visade var jag skulle gå in. 

 

Väl inne på akuten tog jag en nummerlapp och satte mig. Mottagningssköterskan fick ropa flera gånger innan jag fattade att det var min tur, att den hade kommit så snabbt. Tio minuter senare kom en sjuksköterska och hämtade mig. Hon hälsade mig med ett varmt leende och utstrålade lugn och kompetens. När hon började klippa upp bandaget på mitt finger sa jag litet skämtsamt att nu hoppas jag att hon ska säga att det där inte är så farligt. Hon tog bort bandaget, tittade på mig och log och sa: ”Det där är inte så farligt”. Vi småpratade, hon berättade vad hon såg och vad den troliga behandlingen var. Fem minuter senare kom en ortoped, tittade på fingertoppen – eller rättare sagt på avsaknaden av fingertopp. Han förklarade att det där inte var något de skulle sy eller operera, och att de inte skulle ha gjort det ens om jag hade varit framgångsrik i min jakt efter fingerbiten i soppåsen. Bandage på fingret, en stelkrampsbooster och jag var klar att åka hem bara en halvtimme efter att jag kommit dit. Inte bara färdig att åka hem utan faktiskt helt färdigbehandlad med en kvalitet som inte kunde ha överträffats. När jag skulle gå därifrån hittade jag inte utgången. Medan jag irrade omkring kom sköterskan. Hon hade letat efter mig för att ge mig papper jag behövde ta till Vårdcentralen. När jag tackade henne och förklarade hur mycket jag hade uppskattat hennes vård svarade hon att hon inte hade gjort någonting. Bara sitt jobb. Men det var inte sant. Hon gjorde inte bara sitt jobb. Hon bjöd på sig själv, och hon tog hand om betydligt mer än mitt tilltufsade finger. 

Jag inser förstås att det inte ser ut så där på akuten varje lördag kväll. Det finns säkert fortfarande tillfällen då man får bereda sig på lång väntan. Men jag har av en slump haft många kontakter med vården det här året. Med vårdcentralen här i Valdemarsvik, med röntgen, med rutinundersökningar, och jag har sett många tecken på rationaliseringar och kloka grepp. Blivit imponerad varje gång, och även förvånad över att så mycket har ändrats på bara några år. Det här med drop-in på röntgen och cellprov, proffsigheten hos sjukvårdsupplysningen och hur man använder akuten. Det måste vara mycket mer rationellt att sträva efter att rätt personer hamnar på akuten och blir färdigbehandlade där, än att bara försäkra sig om att det inte finns uppenbar fara för liv och lem och lotsa vidare. Även vårdcentralen i Valdemarsvik har imponerat på mig. Vänlig, proffsig vård och gott bemötande vid varje kontakt. När det gäller en mig närstående blev det vård långt utöver vad jag hade vågat hoppas och även resultat långt över vad jag vågat hoppas. Tid, prioritering, medmänsklighet, rätt insatser, god uppföljning – och allt det mitt i sommaren när vår vårdcentral är så överbelastad. Jag bakade äppelkaka åt personalen som tack. Litet futtigt, men det bästa jag kunde komma på.

Men mina upplevelser på Vrinnevi slutade inte med att jag och den härliga sjuksköterskan tog farväl. Jag gick vilse även utanför akutmottagningen. Irrade en stund i mörka korridorer i jakt på utgången. Då träffade jag kvällens tredje kvinna. Vi hälsade, småpratade, skojade litet och hjälptes åt att hitta ut. Jag gav henne skjuts in till centrum och vi skiljdes åt ungefär vid biblioteket. Ytterligare ett möte präglat av värme och samhörighet. Ytterligare ett möte som gjorde min lördageftermiddag magisk. 

Tre korta möten föste bort allt mörker efter Paris-attackerna och gav mig en invärtes värme som fortfarande håller i sig.

... Vilken makt vi människor har över varandra. Jean-Paul Sartre sa ”L’enfer c’est les autres”. Helvetet är de andra. Det är inte svårt att förstå vad han menar när man ser IS-krigare slänga homosexuella från höga byggnader och när kidnappade, våldtagna, misshandlade små flickor skickas in i folkmassor med bombbälte runt midjan. Men det gäller att minnas att motsatsen är lika sann. ”Le paradis, c’est les autres”. Kanske är vägen mot en bättre värld precis så enkel och precis så svår? Att vi handskas klokare med den makten. Var och en av oss. I det lilla och i det stora.  Jag känner mig just nu som en litet bättre männniska, med betydligt mer framtidstro. Och jag har tre Norrköpingskvinnor att tacka. Så jag avslutar med just det ordet. Tack. 

 

”Sometimes there’s so much beauty in the world I feel I can’t take it and my heart is just going to cave in.” Citat ur filmen American Beauty”.

 

https://www.youtube.com/watch?v=pGWU4QhJ4L8

Skattehöjning i Valdemarsvik – vad stiger, vad sjunker?

Valdemarsvik  En sak som skrämmer mig med kommunpolitik är att det är svårt att överblicka alla följder av de beslut som tas. Vilket är sambandet mellan att tre affärer på Storgatan stänger igen och en flyttar och planerna på ett ICA-bygge? Hur många barnfamiljer hade det funnits i Gryt om tio år om skolan varit kvar? Hur dyrt kommer det att vara i slutändan att kommunen har köpt Folkets Hus? Hur vet vi vad en skattehöjning ger? Hur vet vi vad den tar?

 

En sak är klar. Man kan intressera sig för politik, eller strunta i politik, oberoende vilket påverkas vi alla i vår vardag av de beslut som fattas – på gott och på ont.

 

Sällan är det så tydligt som med skattehöjningar. Plötsligt är det helt enkelt mindre kvar i plånboken. Nu föreslår majoriteten att skatten ska höjas med 50 öre. Blir den skattehöjningen av får vi den överlägset högsta skatten i länet med en skatt på 33,18 mot länssnittet 31,69. Givetvis gör det här kommunen mindre attraktiv för inflyttning. Ju högre inkomst du har desto bättre lönar det sig att bo någon annanstans – ja var som helst i länet är bättre. I grannkommunen Söderköping till och med mycket bättre. Det här kan bara skada vårt framtida skatteunderlag. Med hög skatt och billiga bostäder gör vi Valdemarsvik mindre lockande för lönearbetare, företagare och välbeställda pensionärer. Skattehöjningen ger gruppen de största kostnaderna, bostäderna ger dem lägre intäkter. Med billiga bostäder följer nämligen låg värdeökning – ett billigt hus blir sålunda ofta en sämre affär än ett dyrt hus. Riktigt var brytpunkten ligger, var en skattehöjning kostar mer än den smakar är förstås inte lätt att veta. Det beror också på om kombinationen medför en kännbar inflyttning av personer som kräver dyra samhällsinsatser.

 

Valdemarsvik har under lång tid haft hög ohälsa, få högavlönade, låg utbildningsnivå, statistiskt mätt. En farlig väg. Med höjd skatt riskerar vi att den trend som borde brytas istället förstärks.

 

Jag och min man flyttade till Valdemarsvik för precis tio år sedan.

Inför flytten kollade jag upp inte bara skattesatsen just då utan även hur den sett ut över tid. Jag tittade på arbetslöshetssiffror, på vad det gick att se om den kommunala service-nivån. Allt såg bra och stabilt ut. Skattesatsen 2005 var 31 kronor och den hade varit oförändrad i många år. I Uppsala hade den gått upp kraftigt under samma period och var då 31:90. Idag har Uppsala 32 – dvs praktiskt taget ingen höjning på tio år - medan Valdemarsvik kommer att hamna på 33:18 – 2 kronor och 18 öre mer än när vi flyttade hit för 10 år sedan. Skattehöjningarna under de här tio åren motsvarar 1200 kronor i månaden i vårt hushåll.

 

1200 i månaden känns. Men betydligt allvarligare är att skattehöjningar är en varningssignal. De varslar om släpphänt politik och om en misskött kommunal ekonomi.

 

När vi flyttade från Sollentuna till Uppsala var jag omedveten om det här. Den gången flyttade vi från en välskött kommun med god service och låg skatt till en kommun där skatten var mycket högre, men det man fick för pengarna mycket sämre. Skola, barnomsorg, snöröjning, äldreomsorg – svångremmar och undermålig nivå överallt. Idag ser det mycket bättre ut i Uppsala. Skatten är stabil och på rikssnittet, servicen är mycket bättre än på min tid och så flyttar folk också gärna till Uppsala numera. Det vi upplevde var helt enkelt den smärtsamma period när Uppsala-politikerna hade tagit av sig spenderbyxorna och på oss kommuninnevånare svångremmen.

 

Det här är en vanlig bild. Höjd skatt åtföljs vanligen av sämre service, inte av motsatsen. De vanligaste orsakerna till höjd skatt är helt enkelt brist på förmåga att rätta mun efter matsäck, vidlyftiga investeringar och brist på ändamålsenlig ekonomisk styrning och ledning.

 

Visst finns det faktorer som är svåra att påverka lokalt – som till exempel industrier som lägger ner, friskolor som tvingar kommunala sådana på knä, kollektivtrafik som läggs om, den snabba urbaniseringstakten – men efter insyn och fungerande demokrati är det viktigaste facit för kommunpolitiker hur man handskas med pengarna. Det gäller helt enkelt att få så mycket skola, vård och omsorg som möjligt för skattemedlen, att förmå hålla fokus på kärnverksamheten, att följa upp alla resultat – ekonomiska såväl som målrelaterade sådana, att klara att fatta obekväma beslut och att ha siktet litet längre än nästa budgetberedning och nästa val.

 

Det är litet som med privatekonomi. Somliga har skuldsanering, SMS-lån och ständigt övertrasserade krediter – andra har sparkonton, amorteringsplaner, pensionsfonder. Ska man välja kommun eller bostadsrättsförening gör man klokt i att titta på hur skötseln ser ut över tid.

 

Så hur ser den delen av facit ut? Vad har hänt med servicen i Valdemarsvik under dessa 10 år? Snöröjningen och vägunderhållet har försämrats, sophämtningen har försämrats, skolans resultat har sjunkit, lärarlönerna har sjunkit i relation till andra kommuner, skolor läggs ner, vård- och omsorgspersonal beklagar sig över sina arbetsvillkor och sin arbetsbörda och varje sektor på Strömsvik har fått hantera tuffa sparbeting.

 

Samtidigt har vi anlagt en ny fotbollsplan med konstgräs, köpt Folkets Hus och bioutrustning, vi har idkat camping, renoverat en restaurang och hyrt ut den för en spottstyver, vi har öst flitigt med pengar över ishallen, vi har ordnat med cykelväg till E22, renoverat badhus, skaffat fler chefer och konsulter, byggt en för liten förskola och gjort en mycket påkostad renovering av Vammarskolan. Det här är bara ett axplock av allt vi hunnit med. Samtidigt har vi nu i flera år fått många vackra och oväntade miljoner från AFA – pengar vi betalat in för mycket under tidigare år. Pengar vi borde ha kunnat samla i ladorna.

 

Allt är inte den nuvarande majoritetens fel. Kostbara misstag och investeringar har gjorts även av tidigare regimer, och den ekonomiska uppföljningen har haft brister under en längre tid. Men det finns ingen som helst ursäkt för att låta pengar rulla iväg i vidlyftiga investeringar och fritidsprojekt för att istället dra in på kärnverksamheten och höja skatten. Det finns heller ingen ursäkt för att man gjort så litet för att komma överens och kompromissa. Eller ens informera oppositionen. Kanske är det så att all tid och all energi går på att komma överens och kompromissa internt bland de fyra partier som styr?

 

Än är det möjligt att majoriteten ändrar sig. Att de avstår från ett så riskfyllt beslut. Det får därför bli min främsta nyårsönskan. Men går skattehöjningen igenom vill jag se facit. Jag vill se en tydlig kalkyl som visar nuvarande skatteintäkter, prognosticerade intäkter år för år med nuläge och med höjd skatt. Samtidigt bör vi titta på hur in- och utflyttning ser ut. Flyttar det in eller ut mer skatteunderlag och utgifter? Det är en viktigare fråga än antalet i personer. 

 

…. Rikssnittet för kommunal skatt? 31,99

.

Valdemarsvik - högst skatt, lägst demokrati?

Valdemarsvik Under sittande kommunstyrelsemöte fick vi oppositionspolitiker veta att majoriteten föreslår en skattehöjning. Fick vi veta det av våra kamrater vid bordet – majoritetspolitikerna? Nej. Vi läste oss till det i NT. Det under ett möte där vi skulle diskutera och fatta beslut om majoritetens budgetförslag, ett förslag där det tydligt stod att det inte skulle bli någon skattehöjning. Inte nog med att agerandet innebar att vi omöjligt kunde vare sig diskutera, komma med förslag eller delta i beslut – det innebar även att all tid vi satt på att läsa in oss på underlaget, på möten och diskussioner var fullkomligt bortslängd. Samma sak gällde flera övriga ärenden. Det underlag vi fått innan var ogiltigt och det verkliga underlaget presenterades under sittande möte. 

Jag tror på den jobbiga och tidskrävande styrformen demokrati – att medborgarna väljer personer de har förtroende för som ska sätta sig in i kniviga frågor diskutera dem från olika perspektiv – ideologiska och praktiska – kompromissa, komma överens och redovisa både diskussioner och beslut fortlöpande och öppet för medborgarna.

 

... Kanske något att testa även i Valdemarsvik?

Livstecken och skrivtecken

Valdemarsvik
Den här bloggen har legat i träda ett tag  Orsaken är att jag har sällat mig till den stora skaran lärare som drabbats av utmattningssyndrom. I somras påbörjade jag i min arrogans ett blogginlägg om just den saken, men jag kom ingen vart. Dels för att jag helt enkelt hade svårt att strukturera tankar både i huvudet och på papper, dels för att jag kommit att inse att jag är novis i ämnet. Hjärnan fortsätter att bjuda på nya överraskningar. 

Det finns vilja, erfarenhet, självdisciplin och förnuft och så finns det signalsubstanser och hormoner. Jag har numera en ny och hälsosam respekt för de senare.

Till min stora glädje är jag tillräckligt återställd för att kunna skriva igen. Jag har redan hunnit med tre artiklar och ett långt blogginlägg om Timbro och lärarlegitimationen. Tack till redaktionen för SVT Opinion för vänliga puffar och knuffar och till Timbro för nyttig och rättmätig vrede.

SVT Opinion: Använd sommarlovet, SVT Opinion: Flickors lydnad lika stort problem som pojkars stökighet,  SVD.se: Timbros artikel full av lärarförakt

Omkring 11.30 idag ska jag diskutera grammatik i Förmiddag i  P4 Östergötland

Helena von Schantz företräder Liberalerna i Valdemarsvik. Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar. Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre. 2. Bättre kommunikation i och till kommunen. 3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan. Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.

  • Twitter
  • Helena von Schantz
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker