• fredag 24 oktober 2014
LHC-Hästen: En riktig mardröm Heikkis Hockey Heikkis Hockey
Vädersponsor:

Helena von Schantz (FP)

Givande möte om projekt Valdemarsviken

Valdemarsvik

Igår var det dags för det informationsmöte kring projekt Valdemarsviken Liona så skickligt klubbade fram under den senaste Radio Wix debatten. Folkets Hus salongen var välfylld, men det som gjorde mig extra glad var att så många tog plats vid podiet för att berätta om projektet. Dels fem personer som var direkt involverade i projektet, men också representanter från länsstyrelsen, en Västervikspolitiker som skulle berätta om deras liknande projekt och förstås kommunens egen tekniska chef Thomas Örnberg.

 Jag har läst många av handlingarna i projektet, ändå lärde jag mig mycket nytt under mötet. Jag hade till exempel ingen aning om att det var så illa ställt med markförhållandena runt viken. Skredrisk visst, men inte att det fanns stora områden man inte kan använda. Ända sedan jag flyttade hit har jag förundrat mig över att man inte använder det attraktiva strandpartiet nedanför Carema och också över att man inte har gång och cykelväg från den lilla hamnen och villaområdet in till centrum. Allt det fick sin förklaring. Jag visste inte heller att viken är i så akut behov av muddring för att båtar ska kunna komma in. Det var också intressant att få en genomgång av alla turer och alternativ och hur det hade gått till när man fastnade för Grännäsalternativet och varför. 

 

Något som också kom som en överraskning var att lilla Valdemarsvik har lyckats landa lejonparten av de pengar staten årligen avsätter för saneringsprojekt (450 miljoner). Med tanke på att även statens pengar är våra hoppas jag att de har en ordentlig budget för att se till att vi inte får fler skandaler av det här slaget. Det är stötande att ett företag kan förorena vatten och mark på en ort, gå i konkurs och lämna enorma saneringskostnader till alla andra.

När det blev tillfälle för frågor var det först tyst. Sedan tog Hans Andersson till orda. Inte i och för sig så mycket för att ställa någon fråga som för att förklara hur man borde ha gjort istället. Han förordade en täckning av sedimenten och berättade ingående om flera andra projekt. Han menade att hans alternativ skulle bli både billigare och bättre. Den tekniske experten Per Elander förklarade att metoden skulle bli 50 miljoner dyrare än den projekterade om man ville täcka samma område, att hamnen då skulle bli obrukbar då det blir en massa restriktioner på ett sådant område, som t.ex. ankringsförbud. Dessutom skulle det då inte finnas någon orsak att i projektet åtgärda något av de stabiliseringsproblem vi har och som  enligt vår tekniska chef måste åtgärdas förr snarare än senare till en kostnad någonstans runt 100 miljoner. 

En fråga handlade om buller, lukt och damm. Vi fick veta att allt sådant är reglerat i domen och att det även ingår skydd av havsöring, fågellivet i viken, tider muddringen får pågå (inte 15 juni till 15 augusti). Vi fick också veta att det kommer att gå att bada utom när man muddrar precis vid Grännäs. En annan fråga handlade om deponiområdet, om det ska kunna användas. Där blev svaret jakande. Det är tänkt att bli utökad camping, eller idrottsplan med cykel och gångväg vid stranden.

Per Elander, projektets tekniske expert, var imponerande påläst och hade också förmågan att förklara komplicerade saker så att de blev begripliga för en lekman. Valdemarsviks tekniske chef Örnberg imponerade också. Ingen gjorde något försök att skönmåla eller minimera risker. Det kommer att bli störningar och överraskningar konstaterade samtliga. 

Men min personlige favorit var Conny Jansson en vänlig blid nallebjörn som hade kommit hit från Västervik för att berätta om deras projekt i Örserumsviken. Han berättade både om de svårigheter som uppstått och de resultat man nått  i deras projekt. Liona konstaterade roat att han besvarade sina egna frågor. Men det visade sig att det gjorde han rätt i för han satte inne med många bra svar. Några sådana var vikten av information och dialog med kommuninvånarna. Även i Västervik hade det varit en hel del missnöjda insändare. Insändare man hade varit noga med att besvara, till skillnad från i Valdemarsvik.  Man hade också haft en ständig dialog med de omkringboende och gjort flexibla överenskommelser så att folk blev nöjda. Det tycker jag det är viktigt att man gör även här. Överhuvudtaget behövs det mer information, samråd och dialog i vår lilla kommun. Just när det gäller Projekt Valdemarsviken har vi fått flera nyhetsbrev och det har också ordnats både informationsmöten och samråd, men det har uppenbarligen inte räckt. Därför var gårdagens möte ett bra initiativ av Liona. Det var också bra gjort av kommunstyrelsen och projektledningen att ordna ett välplanerat och genomtänkt möte på så kort varsel. En bra start på ett nytt öppnare och renare klimat i Valdemarsvik!

På andra sidan om alla valen

Valdemarsvik  

Mitt i allt hittar jag mig i en vecka utan kvällsmöten och utan helgåtaganden.  Firade med zombie-film och ett glas rödvin i går kväll när jag upptäckte detta härliga faktum.

Valrörelser är sådana lustiga fenomen för oss som är inblandade. Först springer, springer, springer man från dörr till dörr, från debatt till debatt, från möte till möte. Ett kort lugn tar vid (om man inte är rösträknare vill säga), och sedan springer, springer, springer man igen. För nu måste man träffas i varje konstellation och komma överens om vem som ska samarbeta med vem och vem som ska få vilka poster.  För min del har det också varit en hel del annat. Bildningsdebatt i ABF:s regi i Stockholm, språkdebatt i LR:s regi på bokmässan i Göteborg, Label-jury-möte på Skolverket, styrelsemöte för Språklärarnas riksförbund i Uppsala och granskarkonferens för Qualis – även den i Uppsala. #Skolchatt har jag ändå hunnit med, men båda bloggarna har fått en lång viloperiod i detta hoppande från tuva till tuva.

Så hur ser det politiska livet ut så här på andra sidan valet för en folkpartist i Valdemarsvik?  

Först och främst känner jag både tacksamhet och ansvar inför alla personkryss jag har fått. 186 kryss i riksdagsvalet, 55 i landstingsvalet och 25 i kommunvalet. På riksdagslistan fick jag flest kryss efter Mathias Sundin (Norrköping) och Rebecka Gabrielsson (Linköping). 

Samtidigt var det en kalldusch att FP tappade så många röster – både på riksnivå och i vår kommun. Jag tycker Jan Björklund gör bra ifrån sig i debatterna och att en stor del av vår politik är klok, men i de viktigaste frågorna har vi inte haft tydliga och trovärdiga lösningar. Kärnkraft är inte lösningen på våra miljöproblem. En pappamånad ger oss inte jämställdhet – däremot är det precis den sortens staten-vet-bäst-politik som får många liberaler att rygga tillbaka.  Och skolan … vi behöver en statlig skola, eleverna behöver arbetsro och tydliga besked om sin kunskapsutveckling, men inget av det här kan vända skolans kräftgång. Jan Björklund förtjänar tack för mycket av det han har uträttat, men jag delar inte hans förvissning om att allt med skolan kommer att bli bättre om vi bara har litet tålamod. 

I förra valrörelsen var kärnkraften den enda profilerade frågan där jag hade annan uppfattning. Den här gången var det kärnkraften, pappamånaden och det fria skolvalet. Inte helt lätt att bedriva en bra valrörelse under sådana omständigheter.  Det är definitivt inte okej att skjuta sitt eget parti i sank under en valrörelse. Men det är heller inte okej att predika budskap man själv inte tror på.  Många politiker börjar som idealister och slutar som karriärister.  Det är ett pris jag inte är villig att betala. 

När det gäller kommunresultatet kan det inte uppfattas som något gott betyg för mitt ledarskap och för min förmåga att övertyga om att FP har viktiga saker att tillföra i det politiska livet i Valdemarsvik. Det känns tråkigt med tanke på mina partivänner i styrelsen – personer jag uppskattar mycket och som har lagt ner mycket jobb – men framför allt är det tråkigt för att hörnstenarna i liberal politik – allas lika värde, skyldigheter där det finns friheter, ekonomiskt ansvarstagande, demokrati och transparens – är sådant jag uppfattar att det verkligen behövs mer av i vår kommun. Jag tycker också att det är tråkigt att Anna Nilsson inte blev kommunalråd. Hon skulle ha gjort ett riktigt bra jobb.

Men det kan förstås också den S-ledda koalitionen göra. Från min sida blir det inga recensioner av den nya majoriteten innan de har hunnit bli varma i kläderna. Rikspolitiker som kommunpolitiker förtjänar både lyckönskningar och möjlighet att visa vad de vill och vad de går för. Så lycka till S, NB, MP och V. Och framför allt - lycka till Valdemarsvik!

En likvärdig och bra skola i brandtal, insändare och pamflett

Valdemarsvik Den här insändaren publicerades i dagens NT. Eftersom insändare inte finns på nätet klistrar jag in texten i bloggen. Det finns de som fnyser åt mitt upprepade krav på centralbedömda prov och menar att man ska ha förtroende för lärarna. Men det förtroende som har raserats kan inte magiskt återuppstå, utan det måste bygga på att vi följer upp skolan så att det framgår var och när det finns orsak att känna förtroende och när det inte gör det. Allt kan aldrig testas och mätas och elever lär sig viktiga saker som inte syns i något betyg under sina 12 år i skolbänken, men om en elev går genom skolsystemet utan att få de grundläggande färdigheter och kunskaper som krävs för ett gott och självständigt liv måste det uppdagas. Skolledare och huvudmän som inte ger rätt resurser, anställer obehöriga och okunniga personer, ger sina lärare usla förutsättningar, lärare som saknar kunskap, förmåga, intresse nog att göra ett tillräckligt bra jobb, metodik som inte fungerar - allt sådant behöver uppdagas och stoppas. Det gör vi inte genom att skicka inspektörer på förannonserade besök, det gör vi genom att kontrollera de viktigaste färdigeterna, som läsförståelse, förmåga att göra sig förstådd i skrift, viss problemlösning och samhällsorientering nog för att fullfölja sina medborgerliga plikter och genom rikstäckande statliga enkäter. 

En bra skola för varje unge - det finns inget viktigare politiskt mål - och jag är inte villig att lägga ner vare sig pennan, pekpinnen eller megafonen innan det målet är nått. 

 

Dags att devalvera betygen! 

Samtidigt som kunskaperna störtdyker i internationella mätningar har betygen haft en lika kraftig men motsatt utveckling. På samhällsnivå får vi usel valuta för våra skattemedel.  På individnivå kostar ”glädjebetygen” i bästa fall extra studieår, i sämsta fall kullkastade livsverk.  Så här kan det inte få fortsätta. Bedömningen måste stramas upp och den elev som har betyg som visat sig vara luftslott bör ha tillgång till rättsliga medel.

 

Häromveckan skickade jag Nyströmska i Söderköping ett tackbrev. Min son tillhör de 20 % av civilingenjörsstudenterna som tagit examen på utsatt tid.  Min dotter klarar matten vid KTH med lätthet samtidigt som många kurskamrater kuggar. Det kan verka absurt att tacka för något som borde vara självklart – betyg med kunskapstäckning.  Det som är absurt är att vi under så lång tid tillåtit denna galopperande betygsinflation.

 

På KTH:s hemsida informeras studenterna om att ett extra studieår kan kosta dem 1miljon kronor i studielån och utebliven lön. Lärarna på Nyströmska kan alltså ha sparat mina barn miljonbelopp och dyr terapi. För att inte tala om vad de har sparat vårt samhälle.

 

Men att våra barn får den utbildning de har rätt till och att betyg står för kunskaper är inte enskilda lärares ansvar. Det är staten som måste ta ansvar för uppföljning och rättvisande betyg. Det är staten som ska se till att vår konkurrensutsatta skola inte konkurrerar med luftslott. Det är också staten som måste ta ansvaret när elever blivit bestulna sin lagstadgade rätt.

 

Det som krävs är en centralrättad studentexamen och centralrättning av de viktigaste nationella proven. Då kan vi säkerställa att elever lämnar skolan med de viktigaste färdigheterna och att betyg och skolor håller måttet. Det bör även kosta att sätta betyg som uppenbart saknar täckning.  Alla som lämnar skolan ska ha fått korrekt bedömning och en rättvis chans att fullfölja sin potential.   

 

Helena von Schantz

Förstelärare i Valdemarsvik

Kandiderar till riksdagen för FP

 

Brott och straff i Valdemarsvik

Valdemarsvik Det har varit mycket skadegörelse och häcklande den här valrörelsen. Motdemonstrationer, vända ryggar, rosa glasögon och förstörda valaffischer. Ja till det får som vanligt läggar oförsonliga ord i sociala medier. Våra FP-affischer var inte uppe länge i Ringarum innan de var nerklottrade och fulla av SD-budskap. Jag tyckte det var lika bra att skadegörelsen fick vara kvar. Det talar ett tydligt politiskt språk när anhängarna till ett parti är så ovilliga att respektera den demokratiska processen och väljarnas rätt till saklig och mångsidig information.

Nu sista veckan har tempot skruvats upp ytterligare och gett arbete och dramtik åt vår lilla och hårt arbetande folkpartistyrelse. Vårt valplakat som stod lutat mot en av de vackra pilarna nere i Valdemarsviks centrum är stulen. Undrar någon varför vi som enda parti saknar affischering där så vet ni nu varför.

I dess plats finns en SD-skylt med budskapet: ”Hårdare straff för brott, bättre stöd för brottsoffer”. Sedermera återfanns vårt plakat i ett dike.  ... Undrar vad SD-anhängarna tycker vore lämpliga straff för stöld, skadegörelse och vandalisering? Och precis vilket stöd de vill erbjuda oss brottsoffer?

När en politiker knackar på din dörr …

Valdemarsvik ... blir du glad då? Själv blir jag det inte och då kan jag inte heller utsätta andra för det. ”Folk är väldigt trevliga och det blir sådana bra samtal”, invänder dörrknackarna, ”och dessutom visar statistiken att valdeltagandet går upp av dörrknackning”.  Kanske har de rätt. Kanske blir folk både glada och pratglada när kommunalråden knackar på. Men det kan också hända att de bara är artiga och att valdeltagandet går upp för att de tänker att den där jäveln ska i alla fall inte ha någon makt om jag kan göra något åt saken.

 

Nej, tacka vet jag flygblad.  Ibland uppstår intressanta samtal då också, men på mer neutral mark och på lika villkor. Dessutom får jag både skönhetsupplevelser, vidgade vyer och motion. Folk har de mest fantasifulla och häftiga brevlådor. Och så fint många bor. Vilka trädgårdar, utsikter, områden.  I går lade jag flygblad i hela 205 brevlådor längs vägen till Falerum och en bit till. Finns det vackrare omgivningar än i den här kommunen? Jag tillåter mig att betvivla.

 

Orsaken till att jag delade ut just där var att jag i går deltog i en debatt om lantbruk och upphandling i Åtvidaberg. Arrangör var Åtvidabergs Sparbank. Det blev en mycket bra debatt om viktiga och svåra frågor.  Är det rimligt att vi har strängare regler i Sverige än i andra länder och sedan köper importerad mat? Staffan Danielsson lade huvudbördan på köparen. Folk behöver skärpa sig och köpa rätt mat. Tänk så ofta man hör det där. Bankerna ska skärpa sig, kunderna ska skärpa sig, alla ska skärpa sig.  Det är ett absurt resonemang. Bankerna vill göra vinst – inte världen bättre. Konsumenterna vill ha god och säker mat till rimligt pris – inte säkerställa att det svenska jordbruket överlever. Nej det är inte kunderna som ska be om ursäkt när det svenska jordbruket går på knäna utan vi politiker. Som så många gånger tidigare har skenet fått företräde framför verkligheten. Vi ska ha världens bästa djurskydd och världens miljövänligaste jordbrukspolitik. Att det i praktiken innebär att vi knappt har något jordbruk och mestadels äter misskötta danska grisar kvittar så länge pappersprodukten är fin.

Detta supervalår finns jag på alla listor. Jag kandiderade till EU-parlamentet, jag toppar vår kommunlista och vår landstingslista och jag är på fjärde plats på FP:s riksdagslista. Det är jag tacksam för, för vi behöver mycket mer samverkan och samordning mellan de olika beslutsnivåerna och för det krävs politiker som förstår spelreglerna och som har kontakter på samtliga nivåer. Där är inte jag ännu, men det känns som om det är på gång. Jag lär mig nya saker varje dag. 

 

… Är ditt svar på min fråga ja? Går du och längtar efter att just den här politikern ska knacka på din dörr? Eller har du någon fråga du vill ha svar på? Mejla mig då på helenavs@gmail.com - eller leta upp mig. Idag står jag med partivännerna i Söderköping på Hagatorget mellan 11 och 13. Därefter tänkte jag ta mig en titt på hur brevlådorna ser ut i Gusum.  

 

 

 

Världens bästa skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen.

Valdemarsvik

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

 

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

 

 Världens Bästa Skitskola var det…

 

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

 

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

 

Elevcitat:

”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”

”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

 

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

 

Så från elever till politiker.


Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.

 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

 

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

 

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 

Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”

De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

 

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

 

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

 

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

 

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”


Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 


Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.

Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 


Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.


Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.

Helena von Schantz företräder Folkpartiet i Valdemarsvik.

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar.
Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre.
2. Bättre kommunikation i och till kommunen.
3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan.

Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.
  • Twitter
  • Helena von Schantz

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker