• lördag 25 oktober 2014
Svensk korrekthet drabbar Ostlänken! Ur Classes Synvinkel Ur Classes Synvinkel
Vädersponsor:

Hans Stigsson Michajlov

Michajlovs blogg

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Kan moderater skämmas?

Upptagen med sådana oväsentligheter som ubåtsjakten i Stockholms skärgård missade jag kvällens fullmäktige i Norrköping. Det var naturligtvis ett misstag. Kalabaliken ovan ytan i Norrköping var långt mer dramatisk än den under ytan i Stockholm.

 

Ändå undrar jag om jag verkligen hade velat vara där. Lars Stjernkvist liknade bråket inom Moderaterna med ett familjegräl man inte vill höra. Jag förstår honom.

 

Fast tyvärr är det också ett bråk som påverkar Norrköpingspolitiken - och verkligen inte på något konstruktivt sätt. Jag tänker inte säga vem jag tycker har rätt eller fel, eller rättare sagt - i varierande utsträckning tycker jag de flesta (för att inte säga alla) ledande moderater har gjort fel. Visst, det är bra att lätta på trycket och ventilera sina åsikter. Fast frågan är ändå om det inte blivit lite för offentligt och lite för svårt att sy ihop efteråt. Det hela liknar mer ett typiskt bråk inom ett sönderfallande mindre missnöjesparti än något som skulle kunna drabba ett så stort och väletablerat parti som Moderaterna.

 

I skrivande stund är frågan om tillsättandet av oppositionsråd ännu inte klart, fast jag antar att det i slutändan ändå blir Sophia Jarl och Lars Ahlm för Moderaterna samt en delad post mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De två partierna kan komma överens om en post, medan Moderaterna inte kan komma överens om sina två...

 

Jag har inte tyckt om hur de mindre borgerliga partierna övergett Alliansen till förmån för Socialdemokraterna, fast nu undrar jag om inte den lösningen givet omständigheterna var det bästa som stod att finna. Moderaterna är helt enkelt inte ett regeringsfähigt parti i Norrköping för närvarande, knappt ens ett oppositionsalternativ.

 

Frågan är, förstår de lokala moderaterna detta? Har de vett att kollektivt skämmas för sitt uppträdande?

Vad vill Moskva?

Ubåtsjakten fortgår, fast det är ju inte någon "jakt" enligt försvaret - som samtidigt inte riktigt kan redogöra vad som är skillnaden gentemot den "underrättelseoperation" som insatsen kallas. Under alla omständigheter pekar allting mot en rysk ubåt, fast vad har Moskva för intresse av att kränka våra gränser så grovt?

 

Jag tycker utvecklingen lika illavarslandet som begriplig - givet president Vladimir Putins nyimperialistiska politik. Man håller helt enkelt på att återta så mycket som möjligt som förlorades när Sovjetunionen kollapsade. Från svensk horisont låter det visserligen inte som någon större förlust att inte sedan 90-talet kunnat, eller önskat, kunna kränka svenska gränser. I Moskva finns det dock intresse av underrättelseinhämtning och övning under skarpa förhållanden. En skillnad jämfört med flygkränkningar är däremot att verksamhet helst inte ska upptäckas.

 

Nu är de (förmodligen!) upptäckta och det spekuleras om en skadad ubåt. Skänk de ryska sjömännen en tanke. De må vara potentiella fiender, men de är samtidigt våra medmänniskor och själva offer för Putins smutsiga politik.

Ingen överraskande kränkning

Nyheten att ryska ubåtar åter kränker svenska vatten slog ned som en sjunkbomb under kvällen. Om det nu är någon kränkning och det handlar om ubåtar och de i så fall är ryska.

 

Allvaret i händelserna ska under alla omständigheter inte underskattas. Personal från Helikopterflottiljen i Linköping, Fjärde sjöstridsflottiljen, Amfibieregementet och Hemvärnet deltar. Totalt rör det sig om motsvarande en halv bataljon, vilket är relativt mycket i vårt numera hårdbantade svenska försvar. Försvarsmakten kallar det hela en underrättelseoperation, baserad på information från "trovärdig uppgiftslämnare".

 

Något sådant dras knappast igång med mindre än att det verkligen finns något under ytan. Kanske ubåtar, kanske dykare. Och naturligtvis rör det sig om ryska förband. Jag kan inte ens bli upprörd utan tycker tvärtom att det är bra om försvaret och Sverige väcks till liv. Under det kalla kriget bedrev Ryssland ett omfattande underättelserkrig under ytan mot Sverige, av spanings- men också övningsskäl. Rimligtvis vill Moskva nu undersöka den svenska beredskapen och åter öva i främmande vatten.

 

Vi får väl se vad som officiellt kommer fram. Kanske ingenting bestämt just nu, för så var det ofta under det kalla krigen. Visst kan en också tänka sig andra förklaringsmodeller än de ovan skisserade, men snälla - låt oss slippa minkdebatten. Sådant kunde man kosta på sig under avspänningens 90-tal. Nu är det allvar igen, vilket det ryska uppträdandet i luftrummet redan påvisat. Den kalla freden är här - vare sig vi vill det eller inte.

Bortglömda av världen

"Jag minns 1968 när sovjetiska trupper ockuperade Tjeckoslovakien, jag protesterade och satt tre år i fängelse för det, nu tycker tjeckiske presidenten att vi krimtatarer ska foga oss i den ryska ockupationen."

 

Orden från krimtataternas ledare Mustafa Dzjemilev biter onekligen i Maria Persson Löfgrens reportage i Sveriges Radio. De påminner oss nämligen om att mycket står på spel i Ukraina, långt mer än den vardagspolitiska bekvämligheten i Väst- och Centraleuropa. Många verkar nämligen ack så villiga att gå Vladimir Putin till mötes. Kan inte ukrainarna bara acceptera vad som faktiskt hänt?

 

I så fall samma eftergiftspolitik som västländerna utövade på 30-talet (och den gången för övrigt med just Tjeckoslovakien som offer).

 

Medan striderna utanför Donetsk vapenvilan till trots fortgår med hundratals döda, har de flesta redan glömt bort krimtataterna. Denna muslimska minoritet (halvöns ursprungliga befolkning) vill inte annat än att förbli en del av Ukraina. Med den ryska ockupationen och annekteringen har emellertid gamla tiders förtryck återuppstått. Krimtatarer grips på lösa grunder, misshandlats och "försvinner" till och med. Det är inte svårt att ana medveten statsterrorism bakom agerandet.

 

Dzjemilev lever i exil i Kyiv. Han kan inte besöka familjen på Krim eller för den delen sonen, som på lösa grunder anklagas för mord och sitter fängslad - i Moskva...

 

Europas tystnad känns om möjligt än värre eftersom krimtataterna är muslimer. Har vi inte lärt oss någonting av massmorden på muslimer i Bosnien-Hercegovina under 90-talet?

Strunt i lantisarna?

En kan säga mycket om den nya regeringen. Själv tycker jag att en av de största nyheterna faktiskt är något som uppmärksammas relativt lite. Landsbygdsdepartementet försvinner. Statsrådsposten blir visserligen kvar (och Sven-Erik Bucht från Haparanda har nog goda förutsättningar att bli en bra landsbygdsminister). Men han kommer att spela en underordnad roll i ett redan övertungt näringsdepartement. Nästa logiska steg är att avveckla posten helt och hållet.

 

Centerpartiets Annie Lööf - som emellanåt är svag för dramatik - kallar det för en krigsförklaring mot landsbygden. Tyvärr ligger det lite i det. Avgående landsbygdsminister Eskil Erlandsson var populär och ganska framgångsrik, en av regeringens mer framträdande statstråd. Nu är det slut med det.

 

Det kan ju därmed tyckas konstigt att de gröna frågorna inte får en mer framträdande plats, nu när Miljöpartiet sitter med i regeringen och allt. Men De gröna är ett asfaltsparti, med sina starkaste fästen i storstäderna. För många sympatisörer är det viktigare att kunna köpa ekologiskt från jordens alla hörn i närbutiken än vad som händer i norrländska utflyttningsbygder eller vikbolänningarnas möjligheter att arbetspendla till Norrköping.

 

Anmärkningsvärt ändå att inte Stefan Löfven tar frågorna på större allvar. Och han bränner effektivt möjligheterna till samarbete med Centern i enskilda frågor under mandatperioden.

Hans Stigsson Michajlov är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikesfrågor och försvarspolitik som specialiteter.

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker