• onsdag 1 oktober 2014
Det gäller att andas mellan varven... Åsa Sjöbergs blogg Åsa Sjöbergs blogg
Vädersponsor:

Hans Stigsson Michajlov

Michajlovs blogg

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Fridolin, Sjöstedt & Åkesson

Som väntat blev Cecilia Malmström godkänd av Europaparlamentets handelsutskott. Viss oro väckte visserligen de svenska Socialdemokraternas agerande med Marita Ulvskog i spetsen. Fast även om de samma röstat nej hade sannolikt Malmström blivit vald i slutändan. Utomlands hade emellertid Ulvskogs & Co:s agerande väckt förvåning om de försökt fälla en stark kommissionskandidat från det egna landet.

 

Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt bör däremot fundera på sina respektive partigruppers agerande i Bryssel! De grönas grupp liksom vänsterns röstade nämligen nej till Malmström - och gjorde då gemensam med Sverigedemokraternas kamrater i Nigel Farages ärkepopulister inom United Kingdom Independence Party.

 

Egentligen är det utomordentligt anmärkningsvärt och framför allt borde språkrören Fridolin och Romson tillfrågas på vilka de grunder de vill försöka sänka ett så tungt kommissionsnamn som Malmström - och till på kuppen gör gemensam sak med halvextremister. Fast språkrören har tur. Europapolitiken är sannolikt underordnad i regeringsbildningen. Och de flesta journalister verkar inte bry sig.

Riksdagen gör bort sig

Svenska politiker älskar symboliska åtgärder, små gester som ska göra intryck av handlingskraft - när det i själva verket är precis tvärtom. Gårdagens kalabalik i riksdagen var ett utmärkt exempel.

 

Först gick Vänsterpartiets Rosanna Dinamarca omkring med en t-tröja där det stod "SD=rasister". Därefter blev det sluten omröstning om andre vice talmansposten, som skulle gå till Sveriges numera tredje största parti Sverigedemokraterna. Två meningslösa och synnerligen manuellt genomförda omröstningar med valsedlar i kuvert följde, där de flesta röstade blank. Att så blev fallet redan efter den första omröstningen tyder på att ledamöterna (i hemlighet) anmodats att rösta på ett visst sätt. Vissa röstade dock "fel" och eftersom stödet till Björn Söders (SD) kandidatur varierade från den ena omröstningen till den andra kan en undra om alla riktigt visste var de gjorde.

 

Att bryta riksdagspraxis var det förstås inte tal om, det skulle vara att gå ett steg för långt... Istället valdes en symbolhandling för att markera avstånd från Sverigedemokraterna. Vissa gick härvidlag längre än andra, till exempel Moderaternas Sofia Arkelsten som demonstrativt rev sönder valsedeln med Söders namn.

 

Jag tycker det var rätt att följa riksdagspraxis, väljarna har gjort sitt val och det får vi försöka leva med. Men jag tycker gårdagens föreställning i riksdagen inte var annat än en löjlig illustration av maktlöshet - men också ett exempel på att många uppenbarligen inte förstår att det är allvar nu. Sverigedemokraterna fick nästan 13 procent i riksdagsvalet, det är inte längre något småparti det duger att förlöjliga hur som helst. Vad säger förresten partiets väljare om det?

 

Det är dags att ta SD på allvar. Då duger inte politiskt korrekt lekstuga, i så fall kommer partiet bara att fortsätta växa med åtföljande direkt eller indirekt inflytande. Skärpning!

Vad gör Alliansen i Söderköping?

Varje röst räknas, heter det som bekant. Då måste detsamma gälla för 151 röster (om jag räknat alldeles rätt). Just 151 röster är skillnaden mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen i Söderköping - till Alliansens fördel.

 

Detta kan tyckas en smula oviktigt i sammanhanget, men är i själva verket av enorm betydelse. I och med att Alliansen faktiskt vann kommunalvalet i Söderköping (om än med knapp marginal) borde det vara självklart att Alliansen ska försöka bilda nytt majoritetsstyre. Överallt annars - och inte minst inom rikspolitiken - resonerar människor på just det sättet. Det största blocket bör försöka bilda styre, oavsett om Sverigedemokraterna är tungan på vågen eller inte. Om det sedan misslyckas är en annan sak, men varför skulle de borgerliga partierna släppa fram Socialdemokraterna utan att försöka själva först?

 

Kanske har jag fel, men intrycket är dessutom att Moderaterna verkar särskilt beredvilliga att ge dessa socialdemokrater möjligheten att ta över i kommunen. Obegripligt. Moderaterna bör aldrig släppa fram ett socialdemokratiskt styre, det är om man så vill inte Moderaternas uppgift i politiken - och det har ingenting att göra med huruvida man betraktar Mattias Ravander (S) som sympatisk och duglig eller ej.

Ett annat Ryssland

Vi minns alla den nationalistiska hysteri som drabbade Ryssland efter erövringen av Krim. Men det var då det. Det "kriget" får sättas inom citationstecken eftersom det var (nästan) oblodigt - och dessutom fanns det redan då ett annat Ryssland. Ett som inte stod bakom Putin.

 

I går var det just det andra Rysslands tur att ta Moskvas gator i besittning. Lågt räknat över 25.000 människor demonstrerade för fred, med både ryska och ukrainska flaggor i tåget. Också i andra städer genomfördes demonstrationer, fast då i mycket mindre skala. Också manifestationen i huvudstaden var påpassad av myndigheterna.

 

Det gäller att skilja på regimen och folket. Och människor i gemen börjar tröttna på kriget. Långt ifrån alla går på propagandan om ukrainska "fascister", dessutom har inte bara Ukraina utan också Ryssland lidit stora förluster. Många unga män kommer hem i kistor från ett krig så nära och ändå så långt borta. Även om det går trögt har sanktionerna också börjat få viss effekt och den ryska ekonomin riskerar till och med att krympa. Ryssarna är (jämte ukrainarna!) världens kanske tåligaste folk i konsten att genomlida svårigheter och i historiens ljus är dagens problem ingenting. Men det är inte ett försvarskrig som utkämpas i Ukraina. Utan ett krig mot en på många sätt och vis nära granne - ett otrevligt krig för många ryssar, inte minst för de med släkt på andra sidan gränsen.

 

En obehaglig fråga gnager dock. Låt vara att demonstranterna uppträdde försiktig och manade till fred, utan att direkt kritisera den ryska politiken. Fast ändå - hur kunde de få demonstrationstillstånd över huvud taget? Tror sig Putin kunna vinna något på det?

Ett speciellt val i en speciell kommun

Det finns rikspolitik, det finns kommunalpolitik - och så finns det Söderköping. Nåja, inte bara. Det finns förstås fler kommuner där partipolitiken inte fungerar riktigt som överallt annars. I Söderköping vann Moderaterna förra kommunalvalet, men vek sig för det mindre Centerpartiet och Magnus Berge kunde sitta kvar som kommunalråd.

 

Den här gången viker man sig igen - för Socialdemokraterna! Förhoppningsvis står det inte så illa till, men när Moderaternas förstanamn Yvonne Persson säger att "vi är öppna för att leda med S" undrar man lite grand vad det är fråga om. För det blir naturligtvis Mattias Ravander som lägger beslag på kommunalrådsposten och sannolikt lejonparten av den politik som ska föras.

 

Om syftet är att hålla Sverigedemokraterna utanför bör Moderaterna tänka på att det i så fall är lika viktigt med en stark opposition som en stark majoritet. Om syftet är att sitta kvar vid makten till varje pris borde man kanske meddelat väljarna det - i god tid före valdagen!

Hans Stigsson Michajlov är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikesfrågor och försvarspolitik som specialiteter.

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker