• torsdag 1 september 2016
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Lokus
  • XTRABONUS
  • Lohts
  • JobbPlus - Östergötlands nya mötesplats för dig som söker jobb och nya möjligheter
Tröja med texten: "Adolf Hitler European t... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Hans Stigsson

Utrikesbloggen

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Assad sitter kvar

En av Daesh/IS främsta ledare har dödats, men av vem? Både Ryssland och USA vill ta åt sig äran av likvideringen! Må vara hur det vill, det finns inte större anlednig att sörja Abu Muhammad al-Adnani mer än, säg, Heinrich Himmlers frånfälle. Förmodligen kommer ni att ha glömt hans namn (al-Adnanis, inte Himmlers) när ni kommit till slutet av denna text. Inte heller det är något att sörja över. Det räcker med den ganska anonyma glädjen över att ytterligare en mördare är borta.

 

Kriget mot Daesh/IS är långt ifrån över, men slutet kan komma snabbare än man tror. Denna sektliknande organisation saknar egentlig regional förankring och har byggt sin makt enkom på terror och förvirrade proselyter utifrån. När det nu går sämre för Daesh/IS kan rörelsen implodera fullständigt.

 

Det är bra nyheter, även om Sverige och andra länder står inför problemet med "återvändande" krigsförbrytare. Dessutom innebär utvecklingen tyvärr inte att kriget kommer att ta slut. Mycket tyder på att Syriens president Bashar al-Assad mot alla odds kommer att sitta kvar. Det beror på Mellanösterns krångliga maktpolitiska realiteter. al-Assad backas upp av Vladimir Putin, samtidigt som också Turkiets Recep Tayyip Erdogan säkert kan acceptera status quo. Det viktiga för honom är att kurderna inte får för mycket att säga till om.

 

Förenta Staterna ser däremot ut att bli sidsteppat i maktspelet. Anmärkningsvärt i sig, men samtidigt ganska talande för Barack Obamas svaga utrikespolitik.

Trump är ett geni

Vad har Donald Trump sagt i dag? Något är det alltid, skandalernas man dominerar nyhetsflödet mer eller mindre - på båda sidor Atlanten. Många, inte minst här i Europa, avfärdar honom som en dumbom. Farlig måhända, men trots allt en dumbom (vilket om inte annat gör att vi europeer kan få våra fördomar om korkade amerikaner bekräftade).

 

Men Trump är inte en dumbom. Han är faktiskt ett geni - och det är just det som gör honom så farlig.

 

Trump har bestämt sig för att inte spela enligt regelboken och han kommer undan med det. Ju fler som skrattar åt honom, desto mer övertygade blir hans anhängare om att han har rätt. De känner sig nämligen själva förolämpade å Trumps vägnar. Om Trump är en fårskalle, måste det ju gälla hans anhängare också! Reaktionen är psykologiskt självklar, det har aldrig gått att övertyga någon genom att först påpeka hur korkad och löjlig denne är.

 

Trump är alltså en lysande demagog, men vad innebär hans populism? Om det vet vi inget - och kommer kanske aldrig att få veta. Allting hänger på dagsformen den dagen han - Gud förbjude! - eventuellt blir president. Hans uppenbara storhetsvansinne kan också bli hans fall, men i värsta fall kan det ändå räcka till seger i valet. Många analyser av hans politiska personlighet är nämligen urusla. Antingen bedöms olika förslag och utspel sakligt, som om det finns en självklar korrelation mellan vad han säger och vad han faktiskt tänker göra. Eller så förklaras han vara en mer eller mindre empatilös narcissist, med oförmåga till konstruktiv självkritik.

 

Mycket möjligt - men vad gör det? I vissa politiska sammanhang är det i själva verket utmärkta politiska egenskaper! Tänk bara på Venezuelas förre president Hugo Chavez, som inte skämdes för att kalla sig själv el loco - galningen! Han lyckades omvandla Venezuela till ytterligare en misslyckad socialistisk trekvartsdiktatur, men han gjorde det i stor utsträckning med folkets (eller, med socialistisk terminologi, snarare massans) goda minne. Det finns faktiskt likheter mellan Chavez och Trump i synen på makten.

 

Skillnaden är förstås att Trump råkar vara amerikan och USA är ett ururselt land att omvandla till diktatur. För jag tror det är vad han egentligen, i all "välmening", verkligen vill.

På Putins sida

Var är den gamle kommunistjägaren Joe McCarthy när man verkligen behöver honom? McCarthy blev ökänd för sin ofta överdrivna kommunistjakt under 50-talet, men i dag hade det behövts åtminstone något av den nit som drev honom.

 

När det gäller att undersöka var Republikanernas nyvalde presidentkandidat Donald Trump egentligen har sina sympatier.

 

Han har åtminstone uttalat sig i anmärkningsvärt försiktiga ordalag om den ryske presidenten Vladimir Putin (inga förslag till murbyggen där inte!), fast framför allt omger han sig med diverse suspekta halvfigurer - värda att betrakta som potentiella säkerhetsrisker i vilket land som helst.

 

Trumps utrikespolitiske rådgivare Michael Flynn deltog i firandet av den ryska propagandakanalen RT:s tioårsjubileum och hävdar att amerikanska och ryska intressen sammanfaller. Trumps kampanjchef Paul Manafort har tidigare sålt sina tjänster till sådana "personligheter" som Ukrainas tidigare diktator Viktor Janukovytj, Filippinernas Ferdinand Marcos och Siad Barre i Somalia. En annan av Trumps nära medarbetare - Carter Page - har tidigare arbetat för Gazprom...

Turkiet har inte i EU att göra

Efter att det militära revolutionsförsöket i Turkiet misslyckats, överväger regeringen att återinföra dödsstraffet. Det har fått EU:s "utrikesminister" Federica Mogherini att reagera. Turkiet vill nämligen samtidigt bli EU-medlem, men att släppa in en stat med dödsstraff är inte aktuellt.

 

På ett sätt vore ett turkiskt dödsstraff naturligtvis en utmärkt anledning att avsluta alla spekulationer om Turkiets eventuella medlemskap under överskådlig framtid. För dagens Turkiet har naturligtvis inte i unionen att göra. Landet är att betrakta som president Erdogans smygdiktatur, men bristande respekt för såväl mediernas frihet som rättssäkerhet. Delvis var det ju också av sådana skäl som vissa militärer försökte ta makten, men en militärjunta i Ankara hade egentligen inte gjort situationen så mycket bättre. För att över huvud taget aktualisera EU-förhandlingar borde ett minimikrav vara en åtminstone någorlunda stabil demokrati.

 

Att det över huvud taget diskuteras om medlemskapsförhandlingar med Turkiet beror inte bara att det sedan gammalt är ett turkiskt önskemål, utan framför allt för att Recep Tayyip Erdogan krävde det för flyktingöverenskommelsen med EU. Realpolitiskt begripligt, men i grunden oacceptabelt - fast också ett spel för gallerierna. I Bryssel vet man att oavsett hur förhandlingar eventuellt ser ut kommer Turkiet inte att släppas in. Sannolikt inser man det i Ankara också, men Erdogan tycker om man fjäskar för honom.

 

Samtidigt bluffar presidenten ofta. Han lät ju som bekant skjuta ner ett ryskt stridsflygplan och skrek sig sedan hes i sin kritik mot Moskva. Men det blev inte mycket mer. Presidentkollegan Putin låter sig inte skrämmas. Dags att EU också slutar vara rädd för Erdogan. Visst kan han släppa fram nya flyktingströmmar, men den politiska kostnaden kommer i slutändan att bli högre i Ankara än Bryssel så...

Att leva och dö med terrorismen

Franska Nice är något av sinnebilden för avslappnad och fredlig semesterstämning, i synnerhet strandpromenaden. Med andra ord perfekt för en blodtörstig terrorist att utöva sitt smutsiga värv och vilken dag vore bättre att slå till än nationaldagen - den dag då fransmännen firar frihet, jämlikhet och broderskap?

 

I går körde en terrorist på människor längs denna strandpromenad. Massakern pågick ett par kilometer och föraren ska även ha skjutit mot människor, innan polisen äntligen lyckades ta honom av daga. 84 människor har dödats, varav tio barn. Hundratals är skadade, många allvarligt och för arton personer är läget kritiskt.

 

Det går inte att kalla massmordet för något annat än terrorism, men vem låg bakom? Rykten talar om en fransk medborgare av tunisiskt ursprung och med tanke på att Daesh rekryterat många proselyter från just Tunisien låter det plausibelt. Fast det är ändå inte mer än ett rykte och kan också vara helt fel. Att inga organisationer i skrivande stund tagit på sig ansvaret för dådet kan också tolkas som det handlade om en ensamt agerande gärningsman.

 

Frankrikes president Francois Hollande har emellertid redan varnat för att hela Frankrike hotas av islamismen, det hade han knappast gjort utan att vara någorlunda säker på sin sak. Den jihadistiska terrorismen är tyvärr inte det minsta överraskande. Jag fruktar att vi får leva i denna skymningsvärld mellan krig och fred i år, ja förmodligen decennier.

Hans Stigsson är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som specialiteter.

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker