• lördag 28 maj 2016
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Lokus
  • XTRABONUS
  • Lohts
  • JobbPlus - Östergötlands nya mötesplats för dig som söker jobb och nya möjligheter
Dold samäganderätt till hus - när maken be... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Hans Stigsson

Utrikesbloggen

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Hofer en dålig patriot

Efter en relativt lågmäld valkampanj kan nationalpopulistiska FPÖ:s Norbert Hofer vara på väg mot segern i det österrikiska presidentvalet. Eller kanske skulle jag skriva extremnationalistiska, för Hofer är långt radikalare än sitt uppträdande. Till skillnad från exempelvis den bullrige men tämlige innehållslöse Donald Trump i USA, är Hofer en hårdför nationalist som öppet flirtar med fascistisk symbolik.

 

Inte minst vill han återta Sydtyrolen! I sig ett tecken på hur löjlig delar av den österrikiska nationalismen ter sig, ändå samtidigt ett tecken på hur dålig patriot Hofer i grund och botten är. Förutom att han inte har några praktiska möjligheter att genomdriva sin politik, riskerar hans agerande faktiskt att försämra situationen för de "österrikiska" sydtyrolare han påstår sig slå vakt om.

 

Sydtyrolen har varit en tvistefråga allt sedan Italiens enande under 1800-talet och som tack för sitt deltagande på den segrande Ententens sida fick Italien området efter första världskriget. Det habsburgska imperiet föll sönder i sina beståndsdelar och en restprodukt utgjorde Österrike - emellanåt präglat av ett nationalistiskt mindervärdeskomplex. Det är sådana känslor Hofer och FPÖ spelar på.

 

Efter andra världskriget har Österrike och Italien emellertid strävat efter att lösa frågan om Sydtyrolen utan sedvanliga fördärvliga gränskonflikter. Det har gått allt bättre, i synnerhet som de traditionella nationsgränserna blivit mindre viktiga inom EU. Numera ingår Sydtyrolen (inklusve Trentino)  tillsammans med österrikiska Nord- och Osttyrolen i en särskild euroregion.

 

Denna utveckling hotas nu av Hofers huvudlösa nationalism. Om han blir president.

Har terror blivit PK?

Vad menas med begreppet politiskt korrekt? I Sverige tänker vi nog på exempelvis invandringsfrågan, där försvar för multikulturalism - rätt eller fel - betraktas som PK. Ursprungligen ett positivt begrepp har begreppet politiskt korrekt i dag blivit belastat, "var inte så PK" kan man få höra.

 

Fast egentligen kan politiskt korrekt syfta på det för dagen politiskt konventionella. Och vad som då är PK kan variera.

 

Att till exempel skylla flygolyckor på terrorister låter sig lätt göras, det har blivit politiskt korrekt. Jo, jag tror också att det kanske är terrorister som ligger bakom det störtade egyptiska flygplanet i medelhavet. Fast bara kanske, för jag har förstås ingen aning. Det har knappast någon annan heller.

 

Ändå låter den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump meddela att  "det egyptiska planet blev attackerat, alla som tror något annat har fel". Han chansar, men sätter samtidigt standarden. Vem vågar säga emot honom, om det senare skulle visa sig att det verkligen är terrorister som ligger bakom?

 

Följaktligen gör Hillary Clinton som Trump, fast i mjukare ordalag. Att skylla på terrorism har blivit PK.

Lätt vunnet, lätt försvunnet

För många år sedan såg jag ett tv-program om Saudiarabien, där en shejk varnade för framtiden. Den gamle mannen påpekade att hans far hade ridit kamel, själv åkte han bil - och hans son helikopter. "Men kanske kommer hans son också att rida kamel" varnade shejken.

 

Saudiarabien är stormrikt, fast på sätt och vis utfattigt. Precis som Spanien på 1500-talet byggde sin tillgångar på ändliga resurser (den gången latinamerikanskt silver) och struntade i landets ekonomiska utveckling, bygger den saudiska ekonomin helt på oljeintäkterna. Välfärden är lika generös som respekten för mänskliga rättigheter är svag. Fri utbildning, fri sjukvård - och ändå ingen inkomstskatt. Palestinier och andra fattiga gästarbetare har bokstavligen stått för grovjobbet som saudier själva inte vill åta sig.

 

Samtidigt finansieras en stor del av världens jihadism med saudiskt kapital. Därför vore det förmodligen bara bra om landet åtminstone blev lite fattigare.

 

Så lär också bli fallet. För att klara ekonomin långsiktigt krävs ett råoljepris om minst 100 US $ fatet. I dag är världsmarknadspriset inte ens hälften. Även om världsekonomin långsamt återhämtar sig lär inte heller oljepriset skjuta i höjden. Dels tillkommer nu Iran som internationell oljeproducent och dels håller världen på att ställa om sig så att beroendet av Mellanösterns olja ska minska.

 

Enligt den amerikanske hedgefondchefen Zach Schreiber riskerar därmed Saudiarabien att gå statsbankrutt redan om några år. Därför paniksäljer regeringen det statliga oljebolaget - värderat till kanske 2000 miljarder dollar. Det räcker ett tag! Sedan blir det kanske dags att ta fram kamelen från stallet.

Inte bara känslor

Enligt ett reportage i Sveriges Radio präglas debatten inför folkomröstningen i Storbritannien om EU-medlemskapet av känslomässiga argument och premiärminister David Camerons varningar för krig i Europa ses som ytterligare ett exempel på detta. Visst kan det låta extremt att freden i Europa skulle hotas om Storbritannien lämnade unionen, men tyvärr riskerar historien att ge Cameron rätt. Storbritannien har prövat "splendid isolation" förr - med förödande resultat.

 

Efter Napoleonkrigen byggde den brittiska kontinentalpolitiken på två premisser: att Storbritannien hade världens starkaste flotta och att man skulle sträva efter maktbalans i Europa. Ingen stormakt skulle tillåtas växa sig allt för stark på de andras bekostnad. Det gick bra fram till Krimkriget på 1850-talet, där britternas intresse framför allt låg i att förhindra allt för stor rysk expansion. Politiken fungerade, men kriget var blodigt och svårbegripligt på hemmaplan. Nu slog britterna istället in på splendid isolation - kontinenten fick klara sig bäst den ville.

 

Resultatet blev att först Preussen och därefter Tyskland kunde växa sig starkt utan brittiska ingripanden. Indirekt bidrog därmed den brittiska politiken till första världskrigets uppkomst.

 

Efter detta krig återföll Storbritannien delvis åter i splendid isolation, tydligast i eftergiftspolitiken gentemot Hitler. Som Churchill uttryckte det om sina meningsmotståndare: "Ni hade att välja mellan krig och vanära. Ni valde vanära och kommer att få krig".

 

Annorlunda var det efter andra världskriget, även om Storbritannien inte var någon av EU:s grundarstater. Storbritannien var emellertid länken över Atlanten och spelade en viktig roll för att begränsa Sovjetunionens inflytande på kontinenten. Samarbetet med andra europeiska stater var viktigt.

 

På sätt och vis handlar alltså EU-omröstningen om så mycket mer än det brittiska medlemskapet. Det handlar om Storbritannien över huvud taget ska vara en aktiv deltagare i europeisk politik. De historiska erfarenheterna från splendid isolation avskräcker.

 

Dessutom - EU-frågan kan faktiskt också handla om Storbritanniens själva existens. Lämnar staten EU, hotar skottarna med att bryta sig loss och liknande röster hörs från Wales. Det krig Cameron varnar för behöver för övrigt inte vara längre bort än Nordirland. Vad säger att inte den blodiga konflikten blossar upp på nytt om dagens mjuka gräns gentemot republiken Irland ersätts med en nygammal hård?

Nästa Euromajdan i Warszawa?

Helgens demonstrationer för EU och mot regeringen i Polen samlade sammanlagt över 200.000 människor. Bara i Warszawa. En motdemonstration i huvudstaden lockade samtidigt färre än 4.000 deltagare. Det säger mycket om Polen i dag. Att nationen skulle slå in på en ungersk, eller rentav smygrysk, utveckling är helt enkelt uteslutet.

 

Regeringspartiet PiS partiledare Jaroslaw Kaczynski hävdar visserligen att demonstranterna inte respekterar det senare valet, men i själva verket torde han vara riktigt orolig. Dels har han fel i sak. PiS vann visserligen valet, men det ger inte partiet rätt att kringgå författningen eller på andra sätt försöka urholka demokratin. Spelreglerna är lika för alla. Dels har PiS tappat stort i opinionsundersökningarna. Kaczynski har helt enkelt inte folket med sig, till och med Lech Walesa har kritiserat regeringen.

 

Nästa steg i utvecklingen är en polsk variant på ukrainska Euromajdan, det vill säga ett permanent demonstrationsläger i huvudstaden. Missförstå mig inte, det är ännu långt mellan dagens Polen och den förrevolutionära ukrainska diktaturen. Samtidigt har jag svårt att tro regeringen i Warszawa om att våga sätt in kravallpolis mot demonstranter. Eller rättare sagt, i värsta fall kan jag faktiskt tänka mig det - men polisen kommer inte att lyda, inte militären heller. Fortgår författningskrisen kommer istället kraven på regeringens avgång att öka, liksom rimligtvis kraven på nyval. Polackerna har visat att de är både goda demokrater och goda européer. Inte det minsta förvånande förvisso, det var ju i Polen som Östblocket började falla sönder för ett kvartssekel sedan.

Hans Stigsson är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som specialiteter.

  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker