• måndag 22 december 2014
Who wants to party?? En så vansinnigt absu... Mirelle på de sju haven Mirelle på de sju haven
Vädersponsor:

Hans Stigsson Michajlov

Michajlovs blogg

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Mördarna i Peshawar

Det var som en av den moderna historiens värsta händelser återupprepades, skolmassakern i nordossetiska Beslan för tio år sedan. Den gången mördade tjetjenska terrorister nästan 400 personer, de flesta barn. Den här gången var det pakistanska talibaner som angrep en skola med 141 döda som följd - också denna gång mest barn och tonåringar.

 

Det finns aldrig någonsin och aldrig under några omständigheter något som kan rättfärdiga medvetna angrepp på barn. Det är förstås självklart, men nödvändigt att upprepa.

 

Vad gäller talibanerna känner vi dem redan, precis som exempelvis al-Qaida och Isis mördare utan samvete. Väl att lägga märke till, detta jihadistiska våld drabbar främst andra muslimer. Tänk på barnen i Peshawar! Vad hade de gjort för ont?

Åter till judefrågan?

Det blåste en kylig vind genom Västerås i härom veckan, när Sverigedemokraterna höll sina kommun- och landstingsdagar i staden. Kanske uppfattade inte alla risken för politiska frostskador, jag gjorde det inte.

 

Men intervjuad i DN väljer partisekreteraren Björn Söder att tala klarspråk. Han talar om behovet av assimilering, att "nationer" som den samiska eller tornedalsfinska kan "accepteras" - om de inte blir för många. Och om denna häpnadsväckande hänsynslöshet inte är nog vet han besked i en gammal favoritfråga för extremnationalister: judarna. "De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige" säger han och menar att man måste skilja mellan medborgarskap och nationstillhörighet. Det går inte alltså inte att både vara en del av den svenska och den judiska "nationen" - fast Söder "tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet".

 

Vi har hört de tankegångarna förr, på 30-talet då den inbillade judefrågan var av största politiska vikt för vissa. Hade judarna över huvud taget i Sverige att göra? Eller gick det an om de inte bara var så judiska?

 

Den judiska invandringen till Sverige de senaste decennierna har varit synnerligen minimal. Fast så handlar inte heller Sverigedemokraternas flyktingmotstånd i grund och botten om praktiska frågor som bostadsbrist eller dålig integrationspolitik. Utan om att det inte går att blanda nationaliteter hur som helst. Enligt Söder måste man välja. Den som vill vara svensk måste "assimileras". Inte för inte är det uppenbart hur svårt Söder tycker detta är. Det vore bättre om invandrare åkte "hem" istället...

 

Söders Sverige är inte mitt - av patriotiska skäl vill jag inte assimileras i hans ljusbruna nationsbygge (och mitt blotta efternamn gör mig förmodligen till en rasförrädare i många extremnationalisters ögon i vilket fall som helst). Men jag är ändå tacksam för hans tydliga besked! Nu vet vi var vi har Söder och Sverigedemokraterna.

Inte pojkstreck i Valdemarsvik

Det finns förmodligen värre brott än att panga rutor, även om jag inte förstår vad för ont just Valdemarsviks kommun gjort för att drabbas. Men ibland kan steget från lite våld till betydligt mer vara kort. Först krossades rutorna, därefter kastade någon in brandbomber, molotovcocktails - sådana som finnarna uppfann under finska vinterkriget för 75 år sedan. Rätt använda ett fruktansvärt vapen. Och naturligtvis fullt "tillräckliga" vid mordbrand.

 

Nu gick det, för omständigheterna, bra. Försöket att bränna ned kommunhuset misslyckades nesligen. Men det kunde förstås gått fruktansvärt illa.

 

Ungdomligt oförstånd? Nej, den som kastar brandbomber borde nog veta vad han (eller möjligtvis hon) gör. Även om det förefaller långsökt kan man förstås misstänka politiska avsikter eftersom det var just ett kommunhus som drabbades. Under alla omständigheter en mycket allvarlig händelse.

Fulspel i (S)kåne

Dagen då riksdagen skulle rösta om statsbudgeten undrade jag om Socialdemokraterna skulle våga fulspela, det vill säga taktikrösta på Sverigedemokraternas budgetförslag - som därmed skulle slå ut Alliansens. I slutändan skulle den rödgröna budgeten då ställas mot SD:s förslag, det skulle tvinga Alliansen att lägga ned sina röster och så hade den rödgröna budgeten gått igenom trots allt.

 

Fast riktigt så fräck var Stefan Löfven - naturligtvis - inte.

 

I mitt gamla Skåne har Socialdemokraterna en mer "praktisk" syn på det här med politik. Ändamålet helgar medlet, kort och gott. När regionfullmäktige skulle rösta om budgeten, ja då taktikröstade Socialdemokraterna (och Miljöpartiet!) löst och ledigt bort Alliansens motförslag genom att istället stödja SD. Och i slutändan gick mycket riktigt den rödgröna minoritetsbudgeten igenom.

 

Eftersom jag har både Machiavelli och Talleyrand i bokhyllan applåderar jag förstås denna listiga manöver. Touche!

 

Fast långsiktigt undrar jag om det var så klokt ändå. Inte för inte jublade sverigedemokraterna i Malmö. De fick inte igenom något reellt, men symboliskt ska betydelsen av att socialdemokrater och miljöpartister faktiskt röstade på Sverigedemokraterna inte underskattas.

 

Framför allt rubbas såväl praxis som förtroende mellan blocken i Skåne. De rödgröna har kort och gott öppnat Pandoras ask, varför det nu kan bli fritt fram för alla att taktikrösta i alla möjliga sammanhang. Och nästa budget lär inte gå igenom lika enkelt.

 

Hur var det nu Mona Sahlin sade? "Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!"

 

Jo jo...

Löfven spelar högt

Jag trodde nog inte att han skulle avgå, eftersom han då skulle förlora initiativet. Fast kanske inte heller utlysa extraval. Riktigt så dramatisk brukar inte Stefan Löfven vara. Men i dag överraskade han faktiskt.

 

Det är modigt - och kan sluta lite hur som helst. Löfven går till val på en svag plattform och ett otydligt regeringsalternativ. Men har var arg och bestämd - och öppnade faktiskt för en breddad regering efter valet (givet att han vinner). Framför allt var Löfven bestämd, lite ilsken och kamplysten.

 

På andra sidan finns - ja, vem då?

 

Anna Kinberg Batra förstås, hon är den högst inofficiella statsministerkandidaten. Men hon är ingen Fredrik Reinfeldt, nej inte ens moderatledare ännu. Det kan gå illa...

 

Rent taktiskt borde Alliansen kanske haft is i magen och lagt ner rösterna så att regeringen fått igenom sin budget. Fast då hade Alliansen varit tvungen att återkomma med en ny budget ytterligare en gång. Samtidigt som jag inte tror att den klena ministären Löfven hade överlevt hela mandatperioden i vilket fall som helst.

 

Så där kan man spekulera fram och tillbaka. Men nu blir det extraval istället. Alla är oroliga, inte ens Sverigedemokraterna kan kosta på sig att vara övertjusta för deras partiledare är som bekant sjukskriven. Löfven satsar allt på ett kort. Men det är faktiskt Alliansen som står under hårdast press.

Hans Stigsson Michajlov är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikesfrågor och försvarspolitik som specialiteter.
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker