Hans Stigsson

Utrikesbloggen

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Historien upprepar sig

En gång var krimtatarerna halvöns majoritetsbefolkning, men 1944 lät Josef Stalin (på två dagar) deportera hela befolkningen och de flesta gavs ingen möjlighet att återvända förrän under Gorbatjovs perestrojka. Därefter väntade lite bättre tider, när Ukraina blev självständigt 1991. Krimtatarerna fick kulturellt självstyre och en egen nationalförsamling (Kurultai) samt en sorts regering (Mejlis). På Krim lever i dag en kvarts miljon krimtatarer, vilket motsvarar ungefär tolv procent av befolkningen.

 

Eller levde ska sägas, för vissa har tvingats fly sedan Ryssland angrep, ockpuperade och annekterade Krim. Därefter började nygamla förföljelser mot krimtataterna, vilka ansågs opålitliga av de nya makthavarna då de haft fräckheten att förbli lojala med Ukraina. Förutom gripanden och trakasserier, får politiskt ledande personer som råkar befinna sig utanför Krim inte återvända. Ett annat exempel på förtrycket är hur tv-kanalen ATR förbjudits och nu riskerar Mejlis samma öde. Även om domstolsbeslutet - grundat på anklagelser om "extremism" - överklagats är det få som tror annat än att Kreml via ombud nu vill stuka krimtatarerna maximalt.

 

Protester från andra länder, liksom människorättsorganisationer ljuder för döva öron i Moskva. Samtidigt är händelseutvecklingen en påminnelse om att det inte får bli fråga om "normalisering" i relationerna till Ryssland, inte så länge förtrycket fortgår och förvärras. Kriget i Ukraina handlar inte bara om Donbas, utan också om det olagligen annekterade Krim. Och inte minst en liten minoritets rätt att få existera på sina egna villkor.

 

SVT kryper till korset

I Sveriges Radio frågar sig Fredrik Wadström dels hur fransk utrikesjournalistik mår, dels hur Sveriges television kunde gå på en sådan nit som att köpa in den hårt kritisrade franska dokumentären "Ukraina - Revolutionens mörka sida". Densamma har avslöjats som ytlig och tendensiös med tveksam faktagranskning och framför allt en snedvriden helhetssyn syn, som inte hade skämts för sig hos Kremls propagandatroll.

 

Jag har frågat mig själv detsamma och funderar på om det kan vara kvardröjande vänstervridning på SVT. Spekulativt från min sida, det erkänner jag, fast samtidigt plausibelt. Från svensk vänsterhorisont skaver nämligen revolutionen en smula, jag misstänker att många har svårt att riktigt identifiera sig med densamma. Och visst har det funnits otrevliga och mer eller mindre extremnationalistiska yttringar inom ukrainsk politik. Men de har aldrig varit särskilt framträdande, jämfört med situationen i delar av Västeuropa är extremnationalismen till och med svag.

 

Om det nu skulle förhålla sig som jag misstänker, kan åtminstone ukrainarna glädja sig åt att Washington varit så jämförelsevis försiktig i sitt stöd till Kiev! För där USA går in, går samtidigt svensk vänster ut - alldeles oavsett sakpolitiska förhållanden. Och då är det lätt att ta motståndarnas parti, i detta fall Moskva.

 

Men Ryssland är inte ens sovjetsocialistiskt, utan "pålitligt" reaktionärt! Att hamna på samma sida som dess president Vladimir Putin är att gå armkrok med verklig högerextremism. Inte för inte har Putin och Frankrikes Marine Le Pen blivit de såtaste vänner.

 

Nåja, det finns faktiskt en reflekterande vänster också. Ordfront magasin kritiserar filmen och därmed SVT - som till sist beslutat sig för att åtminstone skjuta upp premiären av filmen. Det faktum att ukrainsk vänster är nog så kritisk svider kanske lite extra i tv-huset. En sak har vi åtminstone lärt oss: dålig journalistik har ingen ideologisk hemvist.

Gärna rymdkapplöping

Ny tar Ryssland sin nya kosmodrom i Vostotnyj i drift! För en kostnad motsvarande (minst) tre miljarder US $ har Ryssland därmed gjort sig oberoende av den slitna gamla kosmodromen i Bajkonur, vilken byggdes i Sovjetunionen men numera ligger i Kazakstan och som Ryssland alltså nesligt nog måste hyra. Det är en imponerande och, förhoppningsvis, positiv satsning.

 

Det senare överraskar måhända mina läsare, som sannolikt är vana vid min skeptiska inställning till president Vladimir Putins politik. Men nu är det så, att jag faktiskt hoppas på en rymdkapplöpning...

 

Den gamla rymdkapplöpningen - under främst 60-talet - innebar enorma teknologiska och vetenskapliga landvinningar. Den var också mycket dyr. Pengar som i praktiken delvis togs från de militära programmen. I kalla krigets spända verklighet fungerade rymdkapplöpningen i någon mån förlösande. Dessutom: konkurrens är alltid bra. Det är ingen tillfällighet att rymdforskningen gått i stå de senaste decennierna.

 

Så Ryssland får gärna satsa på rymden. Kina är också på gång, i någon mån EU också. Medan den, trots allt, ännu ledande amerikanska supermakten låter Nasa halvslumra. Blir förhoppningsvis ändring på det efter presidentvalet.

Isolationistisk extremism

Storbritanniens inrikesminister Theres May vill att landet lämnar Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Inte EU, det är inte brexit May talar om (även om hon är för det också). Utan ett av de mest grundläggande samarbetsformerna i Europa, med stor betydelse för spridandet av de universella mänskliga rättigheterna.

 

May vill visserligen ersätta dessa rättigheter med andra, specifikt brittiska som enligt henne ska vara bättre. I själva verket skulle det naturligtvis vara en inbjudan till varje stat som vill att tolka mänskliga rättigheter efter eget sinnelag.

 

May har med rätta kritiserats hårt, också av egna partikamrater. Samtidigt sitter hon kvar, premiärminister David Cameron behöver hennes närvaro för att hålla andra EU-kritiker inom partiet i schack. Det är också ryggradslöst.

 

Händelsen illustrerar hur vulgariserad EU-debatten håller på att bli inför folkomröstningen i Storbritannien, men också hur principlöshet och politisk populismen sprider sig. Och detta i Storbritannien, som under andra omständigheter varit så framgångsrikt i att slåss för universella rättigheter.

Obama skriver historia

Först meddelar USA:s president Barack Obama att han inte ändrat sig, några marktrupper är inte aktuella att sätta in i Syrien. Därefter låter Obama meddela att Förenta Staterna visst ska skicka trupp till just Syrien! Bara 250 man visserligen, men ändå.

 

I själva verket är Obama mer konsekvent än man kan tro. Fredspristagaren från Chicago har alltid agerat utefter en dubbel och realpolitiskt ganska klok agenda. Det är till exempel talande att samtidigt som Obama började avveckla insatsen i Afghanistan, utökades användningen av drönare kraftigt.

 

Då var det mer överraskande att presidenten åkte till Storbritannien för att propagera för att landet ska stanna kvar inom EU. Vanligtvis brukar demokratiska stats- och regeringschefer undvika att blanda sig i andra länders valrörelser, möjligtvis kan ett försiktigt umgänge med nära partikamrater tillåtas. Inblandning brukar inte vara populärt bland folk i gemen och kan lätt slå tillbaka.

 

Sakligt finns det dock goda skäl för Obama att påpeka betydelsen av fortsatt brittiskt EU-medlemskap. Ett utträde riskerar att få svåröverskådliga säkerhetspolitiska konsekvenser.

 

Fast först och främst tror jag Obama skriver historia! Eller rättare sagt försöker göra det, genom att garantera sitt eget eftermäle oavsett utgången i den brittiska valrörelsen. Stannar britterna kvar kan Obama säga att det i någon mån var hans förtjänst och om de väljer att lämna, kan han säga att han gjorde vad han kunde. Risken är annars att Obama i efterhand skulle kritiseras för utrikespolitisk passivitet. Det har blivit en del av den varan under hans presidentskap.

Hans Stigsson är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som specialiteter.

  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker