• fredag 28 november 2014
Bissen Brainwalk Leg.Naprapat Hast Leg.Naprapat Hast
Vädersponsor:

Hans Stigsson Michajlov

Michajlovs blogg

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

Mediernas destruktiva makt

Kravallerna i Ferguson, Missouri, har spritt sig över hela USA. Och i medierna över hela världen. "There is inevitably going to be some negative reaction, and it will make for good TV" konstaterade president Barack Obama efter att det stod klart att (den vite) polisen Darren Wilson inte skulle åtalas för han dödat (den svarte) ynglingen Michael Brown.

 

Obama slog huvudet på spiken. Kravallerna och plundringen är lagom spektakulära inslag i nyhetsflödet. Och man kan fråga sig vilken roll medierna spelat i det på alla sätt tragiska dramat.

 

Browns död passade utmärkt i gängse uppfattningar om rasvåld, ofta vidarebefordrade också i svenska medier. Få ställde frågor om vad som faktiskt hände. Det skulle ju riskera att förstöra storyn och konkurrensen från nya sociala medier gör att det gäller att hålla deadline.

 

Fast nu har en jury - slumpmässigt sammansatt - frikänt Wilson. Han avlossade hela tolv skott, det duger att ifrågasätta. Men händelsernas ordning räcker inte för åtal. Brown (som just hade rånat en närbutik) överföll Wilson, sannolikt under påverkan. Jag har inte läst domen (den är mycket omfattande), men det är uppenbart att det som hände skiljde sig påtagligt från vad som faktiskt inträffade.

 

Det är illa att så många vägrar godta en dom som går i "fel" riktning. Det är ännu värre att vissa tar till våld, att vissa utnyttjar det till att plundra och vandalisera för dess egen skull - och att oskyldiga butiksägare, bilister och andra drabbas. Men det är också illa när medierna profiterar på i grunden allvarliga frågor som socialt utanförskap och eventuella rasmotsättningar, när medierna förmedlar spektakulära rykten snarare än oklara fakta och därmed bidrar till en våldsam upplösning. "Good TV" som Obama en smula sarkastiskt konstaterade.

IS inte värre än andra

Islamiska staten har gjort sig ökänd så många gånger att det är svårt att hålla räkningen. Nu har organisationen släppt en video där bland annat ett drygt dussin syriska soldater avrättas, men också den amerikanske hjälparbetaren Peter Kassig får halsen avskuren. Det kommer förmodligen att leda till intensifierade amerikanska insatser - fast också sedvanliga fördömanden.

 

Frågan är dock om IS skiljer sig särskilt mycket från många andra jihadistiska terroriströrelser. Genom att avrätta västerlänningar väcker de större uppmärksamhet här, inte minst eftersom våldet ofta drabbar journalister och hjälparbetare. Men över hela jorden är extrema islamister ökända för sin brutalitet. I Nigeria mördades så sent som för några dagar sedan nästan 50 unga studenter av jihadistiska Boko Haram. I Syrien har en till IS rivaliserande rörelse - Jabhat al-Nusra - sprängt en armenisk kyrka av stor historisk betydelse. I kyrkan fanns bland annat kvarlevorna av offer från folkmordet på armenierna 1915 och ett omfattande historiskt arkiv från händelsen. Arkivet brändes och kvarlevorna kastades ut på gatan.

 

Överallt där islamisterna drar fram sprids religiös fundamentalism, intolerans och närmast medeltida ideal i form av grymma straff och kamp mot oliktänkande. Män, kvinnor och barn stympas och våldet tycks nästan ha ett egenvärde - samtidigt som förstörandet av ovärderliga historiska artefakter står på programmet.

 

Kanske är islamismen 2000-talets plåga på samma sätt som fascism och kommunism var det under 1900-talet? IS är kanske lite mer brutala än många andra sekter, men på det hela taget är det gradskillnader i helvetet.

Plikten framför allt

I dag är jag inte värnpliktig längre! Enligt gällande lagstiftning upphör nämligen plikten vid 47 års ålder.

 

Inte för att händelsen har särskilt stor praktisk betydelse, varken för mig eller försvaret. Värnplikten är ju numera vilande, men nu går det alltså inte att kalla in mig ens om det skulle bli krig.

 

I den mån jag hoppats att dagen skulle bli mer civil än vanligt trodde jag dock fel. Till exempel har en utredning om Försvarsmaktens personalförsörjning presenterats. Bland annat föreslås totalförsvar på skolschemat, likaså ska alla 18-åringar bjudas in till försvarets dag en gång om året.

 

Detta samtidigt som Försvarsmakten kan presentera bevis för den ryska ubåtskränkningen tidigare i höst. Men också samtidigt som Moskva hotar våra baltiska grannar och för ett illa dolt anfallskrig i Ukraina. Och då föreslås alltså temadagar om försvaret för vuxna människor...

 

Så värnpliktig eller inte kommer försvarsfrågorna inte att lämna varken mig eller ledarredaktionen. Inte de motvilliga politiska partierna heller. Verkligheten tränger sig nämligen på. Vi kan förstås låtsas som det regnar också. Som i början på 30-talet.

Kan moderater skämmas?

Upptagen med sådana oväsentligheter som ubåtsjakten i Stockholms skärgård missade jag kvällens fullmäktige i Norrköping. Det var naturligtvis ett misstag. Kalabaliken ovan ytan i Norrköping var långt mer dramatisk än den under ytan i Stockholm.

 

Ändå undrar jag om jag verkligen hade velat vara där. Lars Stjernkvist liknade bråket inom Moderaterna med ett familjegräl man inte vill höra. Jag förstår honom.

 

Fast tyvärr är det också ett bråk som påverkar Norrköpingspolitiken - och verkligen inte på något konstruktivt sätt. Jag tänker inte säga vem jag tycker har rätt eller fel, eller rättare sagt - i varierande utsträckning tycker jag de flesta (för att inte säga alla) ledande moderater har gjort fel. Visst, det är bra att lätta på trycket och ventilera sina åsikter. Fast frågan är ändå om det inte blivit lite för offentligt och lite för svårt att sy ihop efteråt. Det hela liknar mer ett typiskt bråk inom ett sönderfallande mindre missnöjesparti än något som skulle kunna drabba ett så stort och väletablerat parti som Moderaterna.

 

I skrivande stund är frågan om tillsättandet av oppositionsråd ännu inte klart, fast jag antar att det i slutändan ändå blir Sophia Jarl och Lars Ahlm för Moderaterna samt en delad post mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De två partierna kan komma överens om en post, medan Moderaterna inte kan komma överens om sina två...

 

Jag har inte tyckt om hur de mindre borgerliga partierna övergett Alliansen till förmån för Socialdemokraterna, fast nu undrar jag om inte den lösningen givet omständigheterna var det bästa som stod att finna. Moderaterna är helt enkelt inte ett regeringsfähigt parti i Norrköping för närvarande, knappt ens ett oppositionsalternativ.

 

Frågan är, förstår de lokala moderaterna detta? Har de vett att kollektivt skämmas för sitt uppträdande?

Vad vill Moskva?

Ubåtsjakten fortgår, fast det är ju inte någon "jakt" enligt försvaret - som samtidigt inte riktigt kan redogöra vad som är skillnaden gentemot den "underrättelseoperation" som insatsen kallas. Under alla omständigheter pekar allting mot en rysk ubåt, fast vad har Moskva för intresse av att kränka våra gränser så grovt?

 

Jag tycker utvecklingen lika illavarslandet som begriplig - givet president Vladimir Putins nyimperialistiska politik. Man håller helt enkelt på att återta så mycket som möjligt som förlorades när Sovjetunionen kollapsade. Från svensk horisont låter det visserligen inte som någon större förlust att inte sedan 90-talet kunnat, eller önskat, kunna kränka svenska gränser. I Moskva finns det dock intresse av underrättelseinhämtning och övning under skarpa förhållanden. En skillnad jämfört med flygkränkningar är däremot att verksamhet helst inte ska upptäckas.

 

Nu är de (förmodligen!) upptäckta och det spekuleras om en skadad ubåt. Skänk de ryska sjömännen en tanke. De må vara potentiella fiender, men de är samtidigt våra medmänniskor och själva offer för Putins smutsiga politik.

Hans Stigsson Michajlov är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikesfrågor och försvarspolitik som specialiteter.
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker