• tisdag 26 juli 2016
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Lokus
  • XTRABONUS
  • Lohts
  • JobbPlus - Östergötlands nya mötesplats för dig som söker jobb och nya möjligheter
På Putins sida Utrikesbloggen Utrikesbloggen
Vädersponsor:

Hans Stigsson

Utrikesbloggen

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

På Putins sida

Var är den gamle kommunistjägaren Joe McCarthy när man verkligen behöver honom? McCarthy blev ökänd för sin ofta överdrivna kommunistjakt under 50-talet, men i dag hade det behövts åtminstone något av den nit som drev honom.

 

När det gäller att undersöka var Republikanernas nyvalde presidentkandidat Donald Trump egentligen har sina sympatier.

 

Han har åtminstone uttalat sig i anmärkningsvärt försiktiga ordalag om den ryske presidenten Vladimir Putin (inga förslag till murbyggen där inte!), fast framför allt omger han sig med diverse suspekta halvfigurer - värda att betrakta som potentiella säkerhetsrisker i vilket land som helst.

 

Trumps utrikespolitiske rådgivare Michael Flynn deltog i firandet av den ryska propagandakanalen RT:s tioårsjubileum och hävdar att amerikanska och ryska intressen sammanfaller. Trumps kampanjchef Paul Manafort har tidigare sålt sina tjänster till sådana "personligheter" som Ukrainas tidigare diktator Viktor Janukovytj, Filippinernas Ferdinand Marcos och Siad Barre i Somalia. En annan av Trumps nära medarbetare - Carter Page - har tidigare arbetat för Gazprom...

Turkiet har inte i EU att göra

Efter att det militära revolutionsförsöket i Turkiet misslyckats, överväger regeringen att återinföra dödsstraffet. Det har fått EU:s "utrikesminister" Federica Mogherini att reagera. Turkiet vill nämligen samtidigt bli EU-medlem, men att släppa in en stat med dödsstraff är inte aktuellt.

 

På ett sätt vore ett turkiskt dödsstraff naturligtvis en utmärkt anledning att avsluta alla spekulationer om Turkiets eventuella medlemskap under överskådlig framtid. För dagens Turkiet har naturligtvis inte i unionen att göra. Landet är att betrakta som president Erdogans smygdiktatur, men bristande respekt för såväl mediernas frihet som rättssäkerhet. Delvis var det ju också av sådana skäl som vissa militärer försökte ta makten, men en militärjunta i Ankara hade egentligen inte gjort situationen så mycket bättre. För att över huvud taget aktualisera EU-förhandlingar borde ett minimikrav vara en åtminstone någorlunda stabil demokrati.

 

Att det över huvud taget diskuteras om medlemskapsförhandlingar med Turkiet beror inte bara att det sedan gammalt är ett turkiskt önskemål, utan framför allt för att Recep Tayyip Erdogan krävde det för flyktingöverenskommelsen med EU. Realpolitiskt begripligt, men i grunden oacceptabelt - fast också ett spel för gallerierna. I Bryssel vet man att oavsett hur förhandlingar eventuellt ser ut kommer Turkiet inte att släppas in. Sannolikt inser man det i Ankara också, men Erdogan tycker om man fjäskar för honom.

 

Samtidigt bluffar presidenten ofta. Han lät ju som bekant skjuta ner ett ryskt stridsflygplan och skrek sig sedan hes i sin kritik mot Moskva. Men det blev inte mycket mer. Presidentkollegan Putin låter sig inte skrämmas. Dags att EU också slutar vara rädd för Erdogan. Visst kan han släppa fram nya flyktingströmmar, men den politiska kostnaden kommer i slutändan att bli högre i Ankara än Bryssel så...

Att leva och dö med terrorismen

Franska Nice är något av sinnebilden för avslappnad och fredlig semesterstämning, i synnerhet strandpromenaden. Med andra ord perfekt för en blodtörstig terrorist att utöva sitt smutsiga värv och vilken dag vore bättre att slå till än nationaldagen - den dag då fransmännen firar frihet, jämlikhet och broderskap?

 

I går körde en terrorist på människor längs denna strandpromenad. Massakern pågick ett par kilometer och föraren ska även ha skjutit mot människor, innan polisen äntligen lyckades ta honom av daga. 84 människor har dödats, varav tio barn. Hundratals är skadade, många allvarligt och för arton personer är läget kritiskt.

 

Det går inte att kalla massmordet för något annat än terrorism, men vem låg bakom? Rykten talar om en fransk medborgare av tunisiskt ursprung och med tanke på att Daesh rekryterat många proselyter från just Tunisien låter det plausibelt. Fast det är ändå inte mer än ett rykte och kan också vara helt fel. Att inga organisationer i skrivande stund tagit på sig ansvaret för dådet kan också tolkas som det handlade om en ensamt agerande gärningsman.

 

Frankrikes president Francois Hollande har emellertid redan varnat för att hela Frankrike hotas av islamismen, det hade han knappast gjort utan att vara någorlunda säker på sin sak. Den jihadistiska terrorismen är tyvärr inte det minsta överraskande. Jag fruktar att vi får leva i denna skymningsvärld mellan krig och fred i år, ja förmodligen decennier.

Finns Tyskland?

Jo, nationen finns förstås i allra högsta grad - och kommer att bli allt viktigare för Sverige efter Storbritanniens (sannolika) utträde ur EU. Fast man kan knappt tro det med tanke på hur frånvarande nyhetsrapporteringen från vårt södra grannland ofta är. Till och med när det handlar om huvudstaden Berlin.

 

Sålunda har jag inte läst mycket om kravallerna i just Berlin. Långt över 100 poliser har skadats i de svåraste sammandrabbningarna på flera år. Detta efter att militanta vänsterungdomar "protesterat" mot vad de uppfattar som så kallad gentrifiering av det tidigare slitna området Friedrichshain - dessutom ett känt tillhåll för många vänsteraktivister. Huruvida gentrifiering över huvud taget är negativt kan nu diskuteras. Även om jag kan sympatisera med boende som får svårt att klara nya och högre hyror, brukar dylik utveckling innebära just det - utveckling. Till skillnad från förslumning. Kravallerna påvisar först och främst hur våldsam den utomparlamentariska vänstern är.

 

Fast i vilket fall som helst borde händelserna i Berlin åtnjuta åtminstone något intresse i den svenska nyhetsrapporteringen. Det är ingen avlägsen småstat vi talar om.

Demokratiskt baklås

Egentligen har jag semester, men det är svårt att inte följa nyheterna när britterna genomför en revolution, i synnerhet som just den grenen vanligtvis inte är nationens bästa (med all rätt, avsaknaden av revolutioner har historiskt gynnat Storbritannien). Nu kommer alltså det Förenade kungariket att lämna EU och om det finns säkert många åsikter. Här i Sverige och många andra länder är vi närmast förskräckta, samtidigt som Bremain-sidans varningar för allt från chockdykande valuta till inhemska motsättningar visat sig synnerligen berättigade i händelse av ett brittiskt utträde.

 

Kungariket är helt enkelt inte så förenat länge, fast det beror paradoxalt nog inte på EU-frågan som sådan - även om jag personligen är riktigt ledsen för det brittiska utträdet. Jag kommer att sakna Storbritannien och inte bara för att nationen på sätt och vis kommer att upphöra om, eller snarare när, Skottland förklarar sig självständigt.

 

Katastrofen handlar emellertid inte om EU - utan om demokratin. Vad vi sett i Storbritannien är inte höjden av demokrati, utan snarare dess motsats. En liten och mer eller mindre tillfällig majoritet (därtill relativ eftersom ganska många aldrig gick och röstade) fattar ett beslut som svårligen kan reverseras och dessutom får effekter för generationer.

 

Nå, också ett parlament kan göra detsamma, hävdar måhända någon! Fast då finns det också någon att ställa till svars. Nu ska ett politiskt ledarskap genomföra ett utträde de flesta ur detta ledarskap inte önskade och därför sannolikt inte anser sig fullt ansvariga för. Det är samtidigt samma ledarskap som i stor utsträckning låg bakom folkomröstningen, i ett fegt försök att skaffa sig större legitimitet. Fegt eftersom Cameron & Co inte vågade föra politik på egen hand. De hade valts till sina poster just för att styra landet, men svek sitt uppdrag.

 

Inbillar sig någon att Boris Johnson kommer att frälsa landet? Eller att Nigel Farage ska rädda britterna?

 

Man kan förstås hävda att folk får skylla sig själva! Fast frågorna är många fler och mycket svårare än vad man rimligtvis kan kräva svar på av vanliga väljare, som i de flesta fall säkert försökte fatta rätt beslut utifrån begränsade förutsättningar och dessutom utan att nära nog bli fiende till vänner och grannar som kanske röstade tvärtom. Det är just därför vi har folkvalda politiker. Det är just därför det brittiska utträdet bör betraktas som ett paradoxalt men likväl uppenbart demokratiskt nederlag.

Hans Stigsson är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som specialiteter.

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker