• tisdag 02 september 2014
Vilka möter Piraterna och Elit Vetlanda? CG:s speedway CG:s speedway
Vädersponsor:

Hans Stigsson Michajlov

Michajlovs blogg

Överraskningarnas Obama

Jag höll på John Mc Cain och litade inte på Barack Obama i utrikesfrågor. En blandning av idealism och naivitet som luktade Jimmy Carter.

 

Obamas beslut på att skrota missilförsvarsbaserna i Polen och Tjeckien tycktes bekräfta mina farhågor. Beslutet var fel av tre skäl:

 

1) Baserna behövs. Hotet från Iran är reellt och inbegriper även potentiell kärnvapenutpressning mot Europa.

2) Obama fattade beslutet över huvudet på Polen och Tjeckien. Så gör man inte mot två av USA:s trognaste allierade.

3) Beslutet föregicks inte av några ryska eftergifter (det var ju Ryssland som av grumliga skäl motsatte sig baserna). Sådan undfallenhet brukar betraktas som svaghet i Kreml och riskerade leda till en än hårdare rysk politik.

 

Men kanske har jag misstagit mig... Obama verkar vara av hårdare virke än man kan tro, låt vara att hans säkerhetspolitik inte är lika transparent som George W Bushs.

 

Obama må hålla på att dra tillbaka trupperna från Irak, men han hårdsatsar i Afghanistan. Ingen undfallenhet mot talibaner där inte.

 

Och nu framkommer uppgifter om att de slopade polska och tjeckiska baserna ska uppföras i Bulgarien och Turkiet istället. En delvis mer logisk, men egentligen sämre lösning. Fast det intressanta är förstås att Obama både är realistisk och verkar kunna spela storpolitik med samma pjäser som Ryssland. Realpolitik som börjar imponera.

75 år sedan Katastrofen

I dag var det 75 år sedan andra världskriget inleddes, genom det tyska anfallet mot Polen. Polackerna försvarade sig så gott de kunde, men deras försvar kunde förstås inte mäta sig med den tyska krigsmakten och dessutom klämdes man snart från två håll. Tyskland var ju allierat med Sovjetunionen, som snart anföll Polen från öster.

 

Världen stacks åter i brand, fast ändå inte riktigt. I Storbritannien brukar man tala om the Phoney War (låtsaskriget) och i Frankrike om la drôle de guerre (det konstiga kriget). Britter och fransmän förklarade visserligen tyskarna krig, men så hårt knäsatt var den tidigare eftergiftspolitiken mot Tyskland att man inte vågade anfalla Det tredje riket. Med undantag för ett mindre franskt anfall (som inte mötte tyskt motstånd!) ägnade sig de allierade mest åt att fördöma det tyska agerandet och släppa ner meningslösa flygblad över Tyskland.

 

Förmodligen hoppades Paris och London att det skulle kunna gå att komma överens med Hitler trots allt! Han hade lagt under sig Österrike och Tjeckoslovakien, nu var det Polens tur... Men efter andra världskriget, under Nürnbergrättegångarna, medgav den tyske generalen Alfred Jodl att hade bara britter och fransmän anfallit Tyskland hade Tredje riket stått inför stora problem. Nästan hela krigsmakten var koncentrerad i öst, det var också förklaringen till att Polen kunde besegras så relativt snabbt. En annan tysk general, Sigfried Westpahl, ansåg att Tyskland bara hade kunnat hålla stånd i ett par veckor om de allierade gått till anfall.

 

Eftergiftspolitiken var inte bara - milt uttryckt - omoralisk, utan var i själva verket en bidragande orsak till andra världskrigets utbrott och tidiga förlopp. Hitler kunde i lugn och ro erövra sina grannländer. Så småningom kom turen till våra skandinaviska grannar och till sist Frankrike.

 

Churchill uttryckte det nog så tydligt redan efter den famösa Münchenöverenskommelsen 1938, då när den brittiske premiärministern Neville Chamberlain talade om fred i vår tid (efter att han tillsammans med sin franske kollega Édouard Daladier övergett Tjeckoslovakien, trots alla tidigare löften). Churchill menade att "Storbritannien och Frankrike var tvungna att välja mellan krig och vanära. De valde vanära. De kommer att få krig".

Krig i Europa

Hur länge ska västvärlden förneka det uppenbara, att Ryssland håller på att invadera Ukraina? Det har i och för sig pågått länge, men under de senaste dagarnas offensiv har Moskva knappt ens försökt dölja de ryska truppernas närvaro. Det är inte längre bara fråga om "frivilliga" i form av kossacker eller mindre grupper från Spetsnaz, utan (bokstavligen) det tunga artilleriet. Reguljära arméförband och pansarfordon, men naturligtvis också ännu fler specialförband.

 

För Vladimir Putin är det nästan i sista minuten. Separatisterna - aldrig någon imponerande militär styrka - är rejält slutkörda och det fokliga stödet (heller aldrig särskilt omfattande) är på väg att försvinna helt. Inte för att stödet gentemot Kyiv är särskilt stort heller. Människor är helt enkelt utmattade efter veckor och månader av strider. Förutom alla dödade och skadade har en redan tidigare trasig vardag fullständigt slagits i spillror.

 

Den ryska interventionen garanterar dessutom ytterligare veckor och månader av, sannolikt, allt hårdare strider. Putin har flera mål, hans minsta är att behålla Donetsk som förhandlingsbricka för att om möjligt tvinga Kyiv att erkänna annekteringen av Krim. Tiden talar i viss mån till hans förmån eftersom Ryssland naturligtvis har mycket större militära resurser än Ukraina. För var rysk stridsvagn i Ukraina han lyckats föra över gränsen står ytterligare tio i reserv.

 

Det finns tecken på utmattning inom hela det ukrainska samhället. Fast det kan också tänkas att den ryska offensiven svetsar samman folket till nya uppoffringar. Och det är faktiskt inte heller självklart att Putin får behålla sin popularitet. Hur kommer människor till exempel att reagera på effekterna av den ekonomiska kris som nu drabbar Ryssland, vad händer när Putins egna motsanktioner mot europeiska livsmedel slår igenom i form av livsmedelsbrist på den ryska marknaden och skenande priser som följd? Vad ska han göra då, skylla på Barack Obama?

Minns ni U 137?

En mörk oktoberkväll 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 (eller S 363 som den egentligen hette) på grund djupt in i Karlskrona skärgård, på militärt skyddsområde. Denna uppenbara kränkning försvarades som en felnavigering av Sovjetunionen. En typisk kommunistlögn signerad Moskva som inte lurade någon.

 

Takterna sitter i. Tio sovjetiska, förlåt ryska, fallskärmsjägare har gripits djupt in på ukrainskt territorium. Ett misstag, enligt Moskva! Ja, det kan man ju säga...

 

Över hela gränsen kränker Ryssland öppet Ukrainas suveränitet. Stridsvagnar, artilleribeskjutning över gränsen och stridshelikoptrar. Dessutom har ett sjukhus sannolikt beskjutits av proryska separatister.

 

Hur är det möjligt att föra fredsförhandlingar under sådana omständigheter? I Minsk möter Vladimir Putin och Petro Porosjenko varandra, men egentligen tror jag det är EU:s utrikespolitiska talesperson ("utrikesminister") Catherine Ashton som Putin försöker pressa. Baronessan Ashton är svag, allt för svag i mötet med en rottweiler som Putin. Dessutom är EU svagt och splittrat, nära till eftergiftspolitik gentemot Moskva. Sådan svaghet straffar sig.

 

När Sovjetunionen 1981 ville bärga sin ubåt (och förberedde att göra detsamma med vapenmakt) var dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldins respons "Håll gränsen" till det svenska försvaret. Det är precis med sådant fast lugn som hotet från Moskva bör bemötas.

Leve Ukraina!

Rubriken är satt med någon tvekan, men nödvändig en dag som denna - Ukrainas självständighetsdag. För det är naturligtvis svårt att fira medan kriget pågår. Och medan separatisterna i Donetsk lät ukrainska soldatfångar marschera på stadens gator, allt medan pöbeln skrek glåpord och kastade ägg på soldaterna (som dock uppträdde anmärkningsvärt värdigt under gatloppet). Spektaklet var förstås ett bedrövligt brott mot krigets lagar, men säger mycket om separatisterna - som också gjort sig ökända för att bland annat beskjuta röda kors-märkta fordon. Det är helt enkelt ett rövarband enligt ungefär samma model som vi såg blott allt för många exempel på under kriget i Jugoslavien för 20 år sedan.

 

Samtidigt avhölls en något tveksam militärparad i Kyiv. Många ifrågasätter det vettiga i att ordna parader över huvud taget - soldaterna borde träna strid istället. Men missnöjet återfinns också på andra håll. Många frivilligstyrkor har till exempel fått bära lejonparten av den senaste tidens offensiver, men med otillräckligt stöd från den reguljära armén. Det finns alldeles för många exempel på korruption och inkompetens, liksom sannolikt deserteringar.

 

Att regeringen aviserat en storsatsning på försvaret är därför bra, men otillräckligt - och i värsta fall riskerar pengarna att försvinna "på vägen". Det kan hur som helst ta tid att återerövra de områden som de proryska separatisterna fortfarande håller. Naturligtvis gäller det särskilt storstaden Donetsk, där armén också måste ta särskilt stor hänsyn med tanke på alla civila.

 

Ändå - Ukraina är självständigt och inte längre styrd av en Moskvatrogen marionett! Det är värt att fira. Leve Ukraina!

Brutal vardag i Ukraina

Uppenbarligen har minst en buss med flyktingar (främst kvinnor och barn) beskjutits med artilleri och/elller granatkastare och/eller raketer. Regeringen och separatisterna skyller på varandra och förmodligen har Kyiv rätt, att de proryska styrkorna begått ytterligare ett fatalt misstag. Fast det kan också vara tvärtom. Alla begår misstag i krig och det ukrainska försvaret har inte gett överväldigande bevis på precisionskrigföring.

 

Denna ohyggliga nyhet - dussintals mördade kvinnor och barn, många brända till döds - väcker emellertid måttligt intresse såväl inom som utom Ukraina. Det är typiskt för krigets brutalisering, hur vi sakta avtrubbas inför våldet. Ännu för några veckor sedan hade nyheten om bussarna blivit förstasidesstoff, knappast så längre.

 

Låt oss backa en stund och se vad som faktiskt händer, ett blodigt krig i Europa. Inte så olikt det jugoslaviska upplösningskriget. Låt oss åtminstone kalla kriget för just det. Och bli upprörda när inte ens flyktingbarnen går säkra.

Hans Stigsson Michajlov är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar, med utrikesfrågor och försvarspolitik som specialiteter.

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker