Migration och integration, vad gör vi nu?

Valdemarsvik Det är bra att vi nu kan prata om dessa frågor för det är många svåra beslut som kommer att behövas fattas framöver. Flera restriktiva åtgärder har satts in, men vi ska inte tro att den akuta krisen är löst.

Vi kan diskutera om invandring på sikt är lönsam för samhället: på kort sikt innebär den kostnader. Landets kommuner och landsting/regioner har ökade kostnader inom alla delar av den offentliga sektorn. Hur det ska på sikt finansieras?

Antalet människor som söker asyl i Sverige har minskat, men nivåerna är fortfarande höga. Vilka är då problemen som måste lyftas och lösas?

Migrationsverkets Internrevisorer har konstaterat att en årsarbetare fattar omkring ett asylbeslut i veckan. De konstaterar att under Balkankrisen i början av nittiotalet arbetades det betydligt snabbare, då fattade en årsarbetare mer än tre beslut i veckan. De rekommenderar verket att klargöra och följa upp produktionsmål, fokusera på effektivitet, förenkla handläggningen, korta besluten och arbetsgivarpolitiken inklusive löneinstrumentet bör användas för att främja effektivitet.

 Det måste bli ordning på åldersbestämning av ensamkommande barn.

Det finns en liten klick som är oseriösa och uppger fel ålder för att få förmåner. De förstör för alla andra. Det kan inte vara på det sättet att vuxna kriminella personer med missbruksproblem ska bo på samma hem som de ensamkommande som är minderåriga. Sedan årsskiftet används medicinsk åldersbedömning av ensamkommande barn som komplement. Detta innebär att en läkare gör en handleds- eller tandröntgen. Det ska ske på frivillig basis i Sverige.

Danmarks motsvarighet till Migrationsverket säger att sedan åldersundersökningar infördes har det visat sig att 70-80% av dem som uppgett att de varit barn, i själva verket varit vuxna. Finland använder samma metoder som Danmark för åldersbestämning och om en person vägrar genomgå undersökning betraktas han/hon som myndig.

Alla riksdagspartier är överens om att vi ska ha en reglerad invandring och en generös asylpolitik, men då förutsätter det ordning och reda i processen. Av de som kom förra året kommer kanske ca 20 000 att få nej. Till detta kommer alla de människor som vistas utan tillstånd i Sverige, personer som antingen fått avslag på sin asylansökan eller som aldrig sökt uppehållstillstånd. Ingen vet hur många dessa är: troligtvis över 100 000.

Det är betydligt fler och hårdare åtgärder som måste till om vi skall få de personer som inte har rätt att vistas i landet att åka hem igen. Dessa människor vistas illegalt i Sverige, men har då som ”papperslös” rätt till både skola och vård. De reglerna måste avskaffas. Vi borde även titta på om vi ska fördubbla preskriptionstiden för att söka asyl på nytt från fyra till åtta år.

Polisen behöver ökade resurser för att förbättra avvisningarna. Det kommer även att behövas fler platser på förvar där de som fått avslag får vistas i väntan på att utvisningen verkställs. Det behöver inte ligga i Sverige utan svenska staten kan hyra in kapacitet i andra EU-länder.

Ett annat problem är att det ofta händer att länderna inte vill ta emot sina egna medborgare för att det är problem med personers identitet. Därför måste Sverige börja göra som många andra länder och nöja oss med att utvisa personer till deras närområden. Det innebär att personen avvisas från Sverige och Schengenområdet om denne kommer från en plats belägen utanför Schengen. Sveriges ansvar upphör i och med att personen lämnat landet.

Om vi fick ordning på dessa områden så skulle trycket på offentliga sektorn minska något. Sedan måste vi fortsätta att hitta lösningar om integrationen ska bli lyckad. Vi måste våga fatta obekväma beslut och till det krävs det modiga politiker. Politiker som vågar stå upp för sina beslut och inte gömmer sig bakom tjänstemän och myndigheter. Frågan som blir hängande i luften är, har vi tillräckligt modiga politiker?

 

 

 

 

Vad händer inom polisen?

Valdemarsvik Den nya polisorganisationen som trädde i kraft 2015 har fått mycket kritik. Polisen har inte kommit närmare medborgarna eller blivit mer effektiv. Den saknar stöd hos poliserna och verkar också vara underfinansierad.

Under 2016 sa 950 poliser upp sig och det var 118 fler än år 2015. Poliser jobbar istället inom privat eller kommunal verksamhet. Det är ett liknande problem som med sjuksköterskebristen. Det är många sjuksköterskor som lämnar vården för att jobba på andra ställen. Tänk om arbetsgivarna kunde ta problemen med arbetsmiljön på allvar och rätta till problemen!

När det gäller polisen så måste det bli ordning på hur organisationen ska se ut och polisyrket måste uppvärderas (även här precis som sjuksköterskeyrket). Polisförbundet har länge varnat för polisbristen, som nu är akut. Det främsta skälet till att så många väljer att säga upp sig är dålig lön. Enligt SCB var snittlönen för poliser 31 700 kr per månad (år 2015).

 Lena Nitz (Förbundsordförande Polisförbundet) säger i en debattartikel (http://www.expressen.se/debatt/vi-vet-hur-man-loser-polisbristen/): 

”Vi vet hur polisbristen kan lösas - innan det är för sent. Det handlar om att satsa på det som kan få fler att vilja bli poliser, och det handlar om att ta väl hand om de poliser som finns så inte fler lämnar yrket. Lönen tillsammans med arbetsvillkoren är avgörande i båda fallen.

 För att svensk polis ska komma på fötter igen krävs:

 * Höj lönerna så de blir rekryterande. Det måste satsas på polisernas löner i många år framöver, så att gapet till alternativa yrken minskar. Vi behöver ett polislönelyft.

* Skapa en samlad strategi för hur polisyrket ska göras attraktivt. Denna strategi bör resultera i aktiva åtgärder som bör genomföras genast. Nu krävs samsyn, långsiktighet och en polispolitik som bygger Sverige starkt i trygghetsfrågor.

* Ge bättre karriär- och kompetensutvecklingsmöjligheter. Det är viktigt att poliser får möjlighet att utvecklas i jobbet. Kompetensutveckling måste prioriteras för att medborgarna ska ha de bästa poliserna.”

 Vad tycker då Leif GW Persson?

” Under 2016 redovisade polisen tio procent färre ärenden för åklagare jämfört med 2015.

– Det är inget nytt, det är en långsiktig trend. Uppklaringen har sjunkit stadigt under en mycket lång period. Det är allvarligt, säger kriminologiprofessorn Leif GW Persson.

Inrikesminister Anders Ygeman, S, har kallat rikspolischef Dan Eliasson till sig för att diskutera hur den negativa trenden ska kunna vändas.

Men GW tror inte på någon förbättring.

– Nej, Ygeman får vänja sig vid tanken att det kommer att bli ännu sämre.

Polisprofessorn sågar polisens organisation

Enligt polisprofessorn är omorganisationen feltänkt.

– Nästan all brottslighet är lokal och då fungerar det inte med en central organisation. Det behöver man inte vara polis för att fatta. Det är en mycket allvarlig situation, han har en del att suga på den gode Ygeman.

Men nu är omorganisationen genomförd, hur gör man då det bästa av förutsättningarna?

– Man får backa tillbaka och skapa en mer lokal organisation. Någon annan möjlighet finns inte. Det finns inga lätta vägar, säger Leif GW Persson.

(http://www.expressen.se/nyheter/gw-ygeman-far-vanja-sig--blir-annu-samre/) ”

Personligen tror jag att Leif GW har en poäng. Ibland måste man erkänna att det inte blev bra, vi måste göra om och göra rätt. Leif GW hävdar också att vår polisbyråkrati i Sverige är enorm och kan vi lösa den frågan så har vi helt plötsligt betydligt mer resurser till att bekämpa brott.

Det finns alltså en hel del förslag på förbättringar. När ska det bli någon verkstad eller är det så illa att det måste bli ännu värre innan något sker? Vi är på väg mot att det som behövs inte längre är en krisgrupp utan en haverikommission.

 

 

 

 

 

 

Är vi redo att diskutera invandringen nu?

Valdemarsvik Tino Sanandajis kom ut med sin bok ungefär samtidigt som vi blev 10 miljoner invånare i Sverige. Jag har inte läst den ännu, men det har Per Gudmundson på Svenska Dagbladet. Här nedan kommer ett utdrag från SVD:

”nationalekonomen Tino Sanandajis populärvetenskapliga debattbok ”Massutmaning – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende” (Kuhzad Media), som utförligt redogör för följder av de senaste decenniernas invandring.

Invandring är inte något enhetligt, och invandrare ingen homogen grupp. Därför är det snudd på meningslöst att diskutera huruvida invandring som fenomen har positiva eller negativa effekter, fastslår Sanandaji. Den specifika typ av migration som Sverige har haft de senaste decennierna (efter att arbetskrafts- har ersatts av asylinvandring) har dock gett en rad oönskade sviter. Boken, som har drag av forskningsöversikt snarare än polemik, försöker beskriva utvecklingen.

Utrikes födda utgör i dag 17 procent av befolkningen, men ”53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen”, noterar Sanandaji.

På grund av stor skillnad i sysselsättningsnivå mellan svenskarna och dem som invandrat utgör de senare en belastning på den offentliga ekonomin. En genomsnittlig flykting beräknas ge en årlig nettokostnad om 70 000 kronor. Etablering på arbetsmarknaden tar tid – efter 15 år i landet förvärvsarbetar 60 procent av flyktingarna och deras anhöriga – och väl inne hinner man inte arbeta ihop tillräckligt för att finansiera pensionerna.

Problemet är inte lätt att åtgärda. Hälften av de nyanlända i dag har högst förgymnasial utbildning, och många av dem med högre utbildning saknar likväl rätt kompetens för svensk arbetsmarknad. Även så kallade enkla jobb kräver numera oftast gymnasieexamen, och Sverige har dessutom rationaliserat bort de flesta enkla jobben.

 Effekterna på samhället är påtagliga. I ett av bokens mest intressanta avsnitt granskar Sanandaji kommuner som under lång tid har tagit emot många flyktingar. Malmö, Södertälje och Botkyrka har på två decennier fått se skattekraften urholkas, och överlever i dag endast tack vare de totalt 7,5 miljarder kronor som årligen kommer via det kommunala utjämningssystemet.

Påföljande segregering leder till hög koncentration av sociala problem. Antalet utanförskapsområden växte från tre år 1990 till 186 på drygt två decennier. Där frodas antisocialt beteende och kriminalitet. Mängden anlagda bilbränder per 100 000 invånare – för att ta ett exempel ur boken – har nästan fyrdubblats på knappt 20 år, och högt över grannländerna.

Boken avslutas med 25 åtgärdsförslag. Bättre tillväxtpolitik, större satsningar på forskning och utbildning, samt ordning och reda i skolan är bekanta krav från höger. Sanandaji lyfter också fram upprustning av miljonprogrammet, återinförd fastighetsskatt för att finansiera integrationsmisslyckandet och arbete mot diskriminering på krogen.

Han föreslår också ökade repatrieringsbidrag – även en tiodubbling av nuvarande 30 000 kronor i återvändandepeng skulle ur ett skattebetalarperspektiv vara lönsamt.

Ingenstans bland åtgärdsförslagen finns dock traineejobb, plusjobb, instegsjobb eller jobbcoacher. Om sådana insatser hade fungerat hade Sverige varit bäst på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, och inte sämst i OECD.

Inget kommer dock att fungera, menar Sanandaji, om vi fortsätter att fylla på utanförskapet med fortsatt stor asylinvandring.”

https://www.svd.se/hur-ska-det-ga-for-nasta-miljon/om/svenskt-flyktingmottagande

 

 

Vinster i välfärden behövs!

Valdemarsvik Det finns i dag 4000 friskolor i Sverige med 340 000 elever och 60 000 medarbetare. I vårdsektorn finns det 12 000 företag som tar emot 23 miljoner läkarbesök per år. Över 40 000 äldre får sin hemtjänst utförd av privata utförare och 17 000 bor på privata äldreboende. De med personlig assistans har till 65 % valt en privat utförare.

Ilmar Reepalus förslag är i praktiken ett förslag på vinstförbud. I praktiken blir det ett näringsförbud. Det finns många problem med det.

För det första, hur ska kommuner och landsting med kort varsel kunna erbjuda alla dessa elever och äldre dessa tjänster? Är kommun- och landstingspolitiker runt om i landet beredda att hantera den situationen? Är våra väljare beredda på att valmöjligheterna försvinner?

För det går inte att driva företag utan att tjäna pengar. Det krävs för att investera i ny utrustning, tackla dåliga tider, ge en trygghet till sina anställda mm. Det är för övrigt svårt att förstå det kontroversiella i att företagare, som med stor egen risk satsar pengar för att kunna starta en verksamhet, ska få gå med vinst om man driver verksamheten med sund ekonomi och hög kvalitet.

Vi behöver utveckla hur man mäter kvalitet. Det är inte helt lätt att mäta kvalitet inom vård & omsorg och skola, men det är inte på något sätt omöjligt. Jag hade uppskattat om vi istället ägnade den kraften vi har lagt på vinstdebatten på att istället diskutera hur kvaliteten ska säkras och utvecklas framåt med b.la. nya kvalitetsmått. Vi har andra viktiga frågor som vi också skulle behöva lägga krut på, t.ex. rekryteringen av medarbetare, hur vi möter framtidens ökande omsorgsbehov och hur vi utnyttjar digitaliseringen effektivast.

Det är en självklarhet att vi politiker måste veta vad vi får för de skattepengar som vi betalar till privata utförare och att det görs noggranna uppföljningar. Vi måste ha koll på att våra skattemedel används effektivt. Där kan vi bli bättre!

I dag kan vi inte prata om att det är kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig driven omsorg eller skola. Det finns bättre och sämre skolor & boende. Det är de som inte är så bra som vi måste hitta i dessa kvalitetskontroller och oberoende om de är offentliga eller privata så måste de få en spark i baken och bli bättre - för eleverna eller dess boendes skull! För att våra skattemedel ska kunna användas så effektivt som möjligt.

Det finns bara en sak att göra med Reepalus förslag och det är att slänga det i papperskorgen. Det finns inga kompromisser som är aktuella. Förslaget är näringsfientligt, påminner om löntagarfonder och är kommunism på frammarsch!

Vi ska också ha klart för oss att om detta skulle gå igenom så kommer risken öka att klåfingriga politiker på vänsterkanten får blodad tand och ger sig på ”övervinster” i andra branscher som ska regleras.

Vad ska vi äta när kriget kommer?

Valdemarsvik Nu har regeringen tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna kommit överens om de långsiktiga målen för den nationella livsmedelsstrategin.

De har kommit överens om” att det ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet”

Jaha, då kan man tycka att ska det verkligen krävas år av förhandlingar för att komma fram till det. Vem var tvungen att övertala vem för att kunna enas om detta?

Så långt är det dock bra med fokus på konkurrenskraft för de svenska lantbruksföretagarna och ökad inhemskt produktion, men nu måste regeringen visa att de menar verkstad. Regeringen ska komma med en handlingsplan och då måste den innehålla konkreta åtgärder som underlättar för våra lantbrukare med start omedelbart. Det får vara slut på att dra detta i långbänk.

Vi får också hoppas att någon kilometerskatt blir det inte nu, men vi får se. Det kan ju vara så att Bucht precis som Mona Sahlin tycker att det är häftigt att betala skatt.

Åter till min fråga vad vi äter när kriget kommer så är frågan på långa vägar inte löst ännu. Men vi får se detta som ett litet steg i rätt riktning.

Om vi köper svenska produkter så ökar marknaden för att producera svensk mat så vi måste komma ihåg att vi har ett stort ansvar som konsument.

Själv så köper jag gärna ekologiskt, men inte i första hand. Finns det Svensk lök och spansk ekologiskt lök köper jag den svenska löken. Det finns undersökningar som visar att det är samma mängd bekämpningsmedel i Svenska konventionellt odlade grönsaker som ekologiska produkter från andra EU-länder. Detta är inte så konstigt för i Sverige har vi duktiga lantbrukare som inte använder mer medel än som behövs, de sprutar inte mer än när det är absolut nödvändigt.

Om våra gränser skulle stängas pga. oroligheter så är det mest synd om veganerna. Man behöver inte dyka så djupt i den veganska kosten för att konstatera att en stor del av det veganska köket är beroende av råvaror som inte kan odlas i det svenska landskapet och de är alltså väldigt beroende av importerade matvaror.

Några som däremot är förberedda är de som numera kallar sig för preppers. De samlar mat,vatten mm så att de klarar sig betydligt längre än de 72 timmar som vi alla ska kunna klara oss utan hjälp. Inom prepper-rörelsen pratar man om SHTF-situationer – ”the shit hits the fan”.

När en SHTF- situation uppstår så är det nog så att vi som bor på landsbygden skulle klara oss betydligt bättre än er som bor i staden. Frågan om hur länge vi i Sverige skulle klara oss är ganska obehaglig. Troligtvis skulle mathyllorna i affärerna gapa tomma efter någon vecka. Skulle heller inga transporter kunna ta sig fram så skulle bensin/diesel också ta slut snabbt.

Jag hoppas att jobbet med den nationella livsmedelsstrategin verkligen kommer igång. Det kommer inte att gå fort att svänga utvecklingen, men vi måste börja att vrida den åt rätt håll.

Detta kombinerat med att konsumenterna tas sig en funderare över vad de stoppar i sig (det kommer göra att de köper mer svenska produkter) är ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten” som Neil Armstrong sa.

 

 

 

 

 

Anna Nilsson är Oppositionsråd i Valdemarsvik. Jag sitter också i Förbundsstyrelsen för Moderaterna i Östergötland och är vice ordförande i brukardialogberedning 5 i Region Östergötland.

  • Twitter
  • Anna Nilsson
  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se