När Josefs söner kom för att köpa säd bugade de inför Egyptens starke man utan att känna igen sin bror, som de sålt som slav för länge sedan.
Med storyn om den superkarriären sparkade Andrew Lloyd Webber & Tim Rice igång rockmusikalgenren. Om man nu kan säga så för Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat tog tid att utveckla, från den 15 minuter korta starten 1968 till full musikal 1972, att den musikaliskt och dramatiskt mer utvecklade Jesus Christ Superstar, 1970, hann bli klar först.
I lördags var det dags för Nöjescompagniets och ChoppEvents premiär inför fullsatt salong på Skandiateatern med skönsjungande värmlänningen Johan Gustavsson som Joseph och lika skickliga och mångsidigt begåvade Emelie Nordin i den andra stora rollen som Berätterskan. Det är nämligen hon, som det klassiska kyrkooratoriets evangelist, som för berättelsen framåt.
Men i det här oratoriet gör kören mer än sjunger mjuka poplåtar och en glad calypso, den dansar också. Och gestaltar på gränsen mellan tablå och teater hur halvbröderna hämnas när farsgubben Jakob (Robert Lindblad) ger favoriten Joseph en supersnygg mantel. Det är både dramatiskt och humoristiskt genomfört.
Humor är det också när proffset Lars Fager gör Farao/Elvis tillsammans med sitt rockiga hov. Idén är inte ny, den hör till musikalen, men kul.
Ur kören kliver även Arbisskolade Marcus Fyhrberg fram som solist, med bra röst och distinkt dans på hög nivå.
Ensemblen växlar mellan snygga shownummer och mindre partier, där Josephs första tid i fängelset är en visuell och musisk höjdpunkt. En filmduk löser enkelt men smidigt scenografifrågan och kostym och egyptisk sminkning är värda en eloge.
Premiärkvällens föreställning var bejublad, men inte riktigt så skarp som jag vet att en sådan här mix av proffs och amatörer i Norrköping kan klara av.