"Vi är gårdagens ungdomar och ni är morgondagens pensionärer" säger Thomas Öberg från scen. Tillsammans möts vi på mitten, i detta något märkliga sceneri vad gäller konsertmiljö. Ovan Stadsmuseet och Knäppingens kullerstensbelagda innergård tornar sig museets enorma skorsten, som ett monument i kvällskulissen. Iklädd svart ögonmask och helsvarta kläder som kontrasteras mot långa vita pärlhalsband och vita satinhandskar möter den karismatiske sångaren inga problem med att få publiken att dansa efter sin pipa.
Bakom Bob Hunds skramliga men melodiösa egensinnighet på obstinat skånska finns Mats Hellqvist på bas och nytillkomne Christian Gabel på trummor. Conny Nimmersjö och Johnny Essings förlösande gitarrkaskader och känsloångande syntslingor från mustaschmannen Jonas Jonasson blandas med Öbergs suveräna texter. Han vänder ut och in på det svenska språket och ger oss Tinnitus i hjärtat och Världens bästa dåliga låt. I stället för musik: förvirring skapar ett dansant kaos på kullerstenarna och den pratsjungna texten i Fantastiskt kommer verkligen till sin rätta i kväll, när stavelserna ekar bland de gamla huskropparna.
Fantastisk är likväl Öbergs publikkontakt. Det generösa mellansnacket är humoristiskt, sarkastiskt och samhällskritiskt. Den energiska huvudkaraktären är svår att slita blicken från när han spexar, åmar sig och misshandlar den stackars mikrofonen.
Det begränsade utrymmet på scen utnyttjar han på bästa sätt genom att hänga i scentakets bjälkar, balansera på förstärkare, hoppa högt och dansa helt utan hämningar.
Öberg får publiken att begå lagbrott (genom att skrika så högt att decibelgränsen överskrids) och utbrister i ett kärleksfullt "håll käften när jag predikar" till några tjoandes åhörare, för att sedan brista ut i ett pillemariskt leende.
Han förkroppsligar den hårfina gränsen mellan genialitet och galenskap.
Bob Hund är en konsertupplevelse utöver det vanliga. Eller som Öberg mot slutet förkunnar från scen; "ett steg närmare dövheten, men två steg närmare lyckan".