Ledarkrönika Hela Europa drog en lättnadens suck. Nej, det är förstås inte sant. Många européer har nog annat för sig än att hålla reda på holländska val. Men kvällens stora nyhet i onsdags var att populistvågen har brutits. Wilders följde inte på Brexit och Trump.

Inte så tokigt – om det bara hade varit sant. För ibland säger valresultat i sig inte så mycket. Som bekant utgår all makt från folket, fast ibland kan man undra var den tar vägen. I det ljuset framstår det holländska valresultatet närmast som en demokratisk implosion.

Nationalpopulisten Geert Wilders Frihetspartiet ökade med tre procent, vilket var mindre än vad många fruktat. Med blott 13,1 procent och 20 mandat bakom sig kommer Wilders likväl att styra parlamentets näst största parti. Hur kan det komma sig?

Premiärminister Mark Ruttes högerliberala Folkpartiet backar visserligen ganska kraftigt, men förblir ändå med drygt 20 procent största parti. Däremot gör hans största koalitionspartner – Socialdemokraterna – milt uttryckt ett katastrofval och tappar fyra av fem väljare. Vi tar det en gång till. Socialdemokraterna tappar nästan 20 procentenheter och blir med 5,7 procent parlamentets sjunde största parti...

Det är i sig utomordentliga nyheter för Wilders, vars parti nu tagit över rollen som största arbetarklassparti. Fast det finns fler märkligheter.

Den som inbillar sig att tretton är ett oturstal ägnar sig visserligen åt vidskeplighet, men i politiska sammanhang är siffran knappast optimal. Åtminstone inte räknat i antalet partier i parlament – vilket nu blir fallet i Nederländerna. Och som man hade kunnat frukta är de flesta små, aparta och ibland extrema.

Sålunda tar såväl Djurens parti som invandrarpartiet Denk plats i parlamentet. Denk är främst ett exilturkiskt parti, som ifrågasätter folkmordet på armenierna och samtidigt anklagas för att stå den turkiske diktatorn Recep Tayyip Erdogan nära. Ett perfekt hatobjekt för Wilders att vinna oroliga holländska röster på i framtiden.

Det är nog typiskt att Miljöpartiet och liberala D66 framställs som valets stora segrare i medierna, medan få nämner att Kristdemokraterna går fram lika mycket. Inte för att jag tycker det finns stor anledning att jubla över de holländska kristdemokraternas framgångar. De har fikat efter såväl invandrings- som EU-kritiska röster, förmodligen på ett sätt som långsiktigt kan leda till politiskt självmord för ett parti som kallar sig kristdemokratiskt.

Vad gäller miljöpartisterna brukar det ju i Sverige skämtas om att dessa är gröna på utsidan, men röda på insidan. I Nederländerna stämmer detta, Groen Links betyder inte för inte Gröna Vänstern. Den tvålfagert unge Jesse Klaver försöker ömsom framställa sig som en holländsk Barack Obama, ömsom ett svar på Kanadas Justin Trudeau, men är egentligen bara en vänsterpopulist för ett parti som delvis har kommunistiska rötter. Till skillnad från det något större och ideologiskt tydligare Socialistpartiet, är det dock oklart exakt vad Miljöpartiet vill åstadkomma. Kan man till exempel tänka sig att ingå regering med Folkpartiet, Kristdemokraterna och D66?

En som sannolikt kan tänka sig nätan vilken koalition som helst är Mark Rutte. Trots den ganska påtagliga motgången räknad i antalet mandat, innebär valresultatet att just ingen annan står till buds när det gäller att bilda regering än Rutte – åtminstone så länge denne inte sneglar på samarbete med Frihetspartiet. Rutte är en ytterst skicklig pragmatiker och koalitionsbyggare, fast ideologiskt också något lealös i en situation när de holländska väljarna lätt och ledigt tycks kunna rösta på vem som helst utan att tänka på det sammantagna resultatet. Alldeles oavsett vad man tycker om Socialdemokraterna som parti, är det också talande att när detta parti faktiskt tagit ansvar för Nederländerna i regeringsställning straffas det av väljarna.

Så här ser det ut i många länder. Fragmentisering, populism (till höger eller vänster) och allt större svårigheter att bilda regeringar riskerar därmed att urholka demokratin. I det holländska fallet innebär valutgången, att Frihetspartiet stärks i sin relativa oppositionsställning. I den meningen är det uttryck för politiskt blott allt för bekvämt önsketänkande (till både höger och vänster) att betrakta Wilders som något annat än valets verklige segrare.