Dagens Europa är väldigt annorlunda än för bara några år sedan.
Bara tio år tillbaka i tiden gick de central- och östeuropeiska länderna med i EU. Jag var med den dagen. Sommaren 2004 när det nyvalda Europaparlamentet öppnade tågade de in land efter land i plenisalen tillsammans med Cypern och Malta. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Slovenien. De följdes 2007 av Rumänien och Bulgarien. Och nu senast 2013 Kroatien.
Det var en tid av återförening och kröning av den befrielse som dessa stater hade genomgått i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet. Åren därefter följdes av liberaliseringar, modernisering och en frigörelse från det som nu var Ryssland. Ryssland å sin sida präglades av sin befrielse, från diktaturen och från det förflutna. Det var en förhoppningarnas tid.
Många drog slutsatsen att Europa nu var befriat från hot och krig. Det är en historiens ironi att när förhoppningarna var som störst så vände utvecklingen i Ryssland. Med Putins makttillträde i början på 2000-talet kom en ny regim som underminerade demokrati, rättsstat och frihet. Istället för att befria sig från historien knöt man an till drömmar om en förfluten storhet.
När Putin påbörjade sina rustningar och krigen i Tjetjenien agerade Sverige utifrån de senaste tio åren snarare än utifrån utvecklingen i nuet. Väpnade angrepp mot Sverige och Europa bedömdes som uteslutet. Denna bedömning var fel och ledde till försvarspolitiska försummelser som vi måste återhämta i nutid.
Nu har vi krig i Europa. Listan över rysk krigsföring på olika plan i vårt närområde kan göras lång: invasionen av Georgien 2008, militära demonstrationer i Östersjöområdet, det pågående kriget i Ukraina, stöd till rysk nationalism i Baltikum, stöd till auktoritära krafter i södra Kaukasus, pengatvätt och kriminella operationer på Balkan och i länder som Cypern och Malta, liksom påverkansoperationer i europeiska val.
Inte heller Sverige är skonat från ryska kränkningar av svenskt luftrum och cyberkrigföring. Tidigare i år larmade FRA och Säpo om förberedelser att slå ut svensk infrastruktur. Vår försvarsförmåga blir en fråga för hela landet. För att mota Moskvas geopolitiska ambitioner och återhämta tidigare försummelser krävs en trovärdig militär förmåga i Europa.
I Sverige innebär detta att höja försvarsanslagen till en nivå som ligger på 2 procent av BNP. Så länge vi enbart avsätter 1 procent av BNP till försvaret kommer vi att gå mot en fortsatt försvagning, både relativt vår omvärld och relativt vår egen förmågenivå. Det räcker inte med marginella tillskott när länder i vårt närområde ökar betydligt mer. Sverige behöver en förstärkning i nutid.
De säkerhetspolitiska utmaningarna förutsätter nära samarbete med den transatlantiska alliansen och inom Europa. Ett sammanhållet EU signalerar att Europa är och förblir ett skydd för suveränitet och det öppna samhället. Vi behöver fördjupa det politiska och ekonomiska samarbetet och gemensamt möta cyberkrigföring, korruption och beroendeskapande energipolitik, liksom det mer strukturerade försvarssamarbetet som nu inleds för att öka koordinering mellan medlemsländerna.
Sverige måste nu bidra till säkerheten i vår del av Europa genom att öka försvarsanslagen, bejaka Nato och gå i täten för den militära samverkan som ger trygghet åt oss alla.