Mandatperioden närmar sig sitt slut och det är dags att summera vad den rödgröna ministären Löfven åstadkommit, liksom vad de enskilda statsråden uträttat. En av de mer profilerade har onekligen utrikesminister Margot Wallström (S) varit. Vissa är kritiska till hennes agerande, som till exempel under början på mandatperioden då Wallström lyckades göra sig till ovän med både Israel och arabländerna – samtidigt. Och detta utan att mycket av positivt värde uträttades.
Andra försvarar utrikesministern och tycker hon är modig. Fast oavsett vilket glöms det ofta bort att detta eventuella mod, ja svensk diplomati över huvud taget, är mycket selektiv. Exakt vilka ideologiska eller andra bevekelsegrunde som ligger bakom Wallströms agerande kan diskuteras, men uppenbarligen undviker hon vissa strider. Och som en tillfällighet undviker hon påfallande ofta brösttonerna i umgänget med regimer som traditionellt legat mer till vänster än höger.
Sålunda var det kanske inte förvånande att den gamle vänsterdiktatorn Daniel Ortegas övervåld i Nicaragua, som kostat hundratals demonstranter livet, förbigåtts i relativ tystnad. Eller att UD gör sitt bästa för att säga så lite som möjligt om behandlingen av Kina-kritiker med svensk anknytning.
Människorättsaktivisten Peter Dahlins öde hamnade aldrig högst upp på utrikesministerns agerande och även om han sedermera frigavs, sitter förläggaren Gui Minhai fortfarande fängslad. Till sist tvingades regeringen visserligen agera, men det berodde framför allt på dottern Angela Guis kamp för sin far – vilken till sist också fick sin rätta uppmärksamhet i medierna.
I dagarna har Gui Minhai suttit fängslad i tusen dagar. Ett tag mildrades fängelseregimen, men så greps han på ett tåg då han var på väg till sjukhus med två svenska diplomater. Förutom allting annat ett övergrepp på internationell etikett. Men Wallströms kritik inskränkte sig till ett viskande.
Enligt journalisten Jojje Olsson, specialist på Kina, tas det klena uppträdandet i Peking som intäkt för att att skjuta fram positionerna ytterligare (DN 13/7). Till exempel genom att kritisera just Olsson själv. Sålunda har kinesiska ambassaden i Stockholm gått till hårt angrepp mot honom. Journalistförbundet och Reportrar utan gränser har kritiserat ambassaden hårt för detta och enligt Internationella journalistförbundet har ingen annan journalist angripits så hårt med namn som Olsson. Ambassaden i Stockholm tar sig friheter som andra ambassader inte vågar.
Men från Wallström är det – tyst. Det är också talande. För den dubbelmoraliska stormakten.