Ledarkrönika Av statligt tillsatta utredningar kan man faktiskt kräva slutförslag utan allt för uppenbar politisk slagsida. Det var förhoppningarna på Skolkommissionens arbete. Förhoppningar som nu grusats.

När kommissionen i går torsdag lämnade sitt slutbetänkande, gavs det nämligen exempel på tydlig vänstervridning. Hur ska man annars tolka förslaget att i praktiken sätta det fria skolvalet ur spel?

Skolkommissionen föreslår att svensk skola ska bli en tombola.

I den stund elevsammansättningen på enskilda skolor inte är tillräckligt ”blandad”, ska dagens köprinciper överges till förmån för lottning. Vad som menas med ”blandad” är något oklart, likaledes hur denna lottning ska gå till (för om skolan ifråga ska bli just ”blandad” måste ju vissa elever gå före i lottningen, eller?). Både populära kommunala och friskolor ska omfattas, fast i praktiken bara de senare för Skolkomissionen säger sig slå vakt om det kommunala självstyret.

Kommuners bestämmanderätt går alltså före elevers och föräldrars, samtidigt som Skolkommissionen vill ge möjligheter att frångå både närhetsprincipen och den allmänt tillämpade så kallade syskonförturen. Inte för inte möter förslaget massivt borgerlig motstånd.

För alla föräldrar med elever som står i kö, finns det förvisso anledning att komma med ett lugnande besked. Det finns inte stor chans att regeringen får igenom dylika idéer i riksdagen – majoriteten saknas. Det är också svårt att se hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna gå till val på ett förslag som enar borgerligheten och skrämmer många föräldrar, det vill säga väljare.

Däremot har skolkommissionen sänkt sig själv och det är synd, för alla av kommissionens förslag är inte dåliga (även om konkretiseringen ofta lyser med sin frånvaro). Det kan till exempel vara en god idé att förstärka det statliga stödet, fast vore det i så fall inte bättre att återförstatliga den kommunala skolan? Förslaget att tvinga elever och föräldrar till aktiva skolval är också bra.

Men det kommissionen kommer att bli ökänt för är förstås lotteriet och då kan man fråga sig varför detta förslag över huvud taget aktualiseras. Det talas om behovet av en mer likvärdig skola, därtill att skolsegregationen ska minska. Problemen är inte nya, men har förstärkts genom en dålig integrationspolitik och blivit akuta efter den stora migrationsvågen 2015. Där någonstans känns frågan så explosiv, att klarspråk tydligen blir obehagligt. Sålunda talas det om elever med ”blandad” bakgrund, behovet av en mer ”allsidig social sammansättning” etcetera.

Sverige har redan i dag stora problem med så kallat utsatta områden och åtföljande skolsegregation, områden som ofta utmärks av många barn med invandrarbakgrund. Även om migrationspolitiken skärpts tillkommer problem under många år, med stora elevkullar som ställer den kommunala skolan inför svårigheter. I sig kan detta vara integrationsförsvårande, samtidigt som föräldrar till andra elever (med eller utan invandrarbakgrund) ofta söker finna alternativ bland förvisso attraktiva friskolor, om påfrestningarna på den kommunala skolan blir för stora.

I denna situation kan alltså Skolkommissionen tänka sig att lätta på trycket genom att många elever istället placeras på friskolor. Det är kärnan i kommissionens fikonspråk.

I sig är det ett utmärkt exempel på social ingenjörskonst utan varken verklighetsförankring eller konsekvensanalys. Skulle förslaget (mot förmodan) bli politisk verklighet, vore det förödande. Elever (inte minst av ”blandad” bakgrund!) som kanske stått i kö länge skulle i praktiken diskrimineras, föräldrar som verkligen engagerat sig för sina barns bästa får också se sig överkörda. Det är principiellt fel, men dessutom politiskt livsfarligt. Det riskerar att leda till krav på än hårdare migrationspolitik, liksom i förlängningen ökad främlingsfientlighet eftersom nyanlända skulle bli potentiella konkurrenter om de eftersökta friskoleplatserna. Naturligtvis vore det också en gyllene brunn av väljare för Sverigedemokraterna att ösa ur.

Som grädde på moset äskar vår allmänt misslyckade utbildningsminister Gustav Fridolin politisk borgfred i skolfrågan och eftersöker en liknande samsyn som inom säkerhetspolitiken. Det är lika dumt som det låter, för vi vet ju vilket förtroende just Miljöpartiet förtjänar i säkerhetspolitiska frågor!