Till sist fick Europeiska rådets ordförande Donald Tusk – som företräder alla EU:s medlemsstater – nog. Han kontaktade Kataloniens regionpresident Carles Puigdemont med ett såväl känslosamt som realistiskt och modigt budskap. Tusk, som också varit i kontakt med Spaniens premiärminister Mariano Rajoy, förklarade att han med sin egen politiska bakgrund förstod båda sidor i konflikten. Tusk har varit polsk premiärminister, men han har också ett revolutionärt förflutet under det kommunistiska oket – då när Polen blott var en sovjetisk lydstat. Som han själv uttryckte det, vet han hur det känns att bli misshandlad av polisens batonger. Och inte minst, Tusk tillhör precis som Puigdemont en minoritet. Han är av kasjubisk nationalitet, en genom historien hårt trängd folkspillra vars språk till exempel skiljer sig avsevärt från rikspolska.
Plötsligen fanns det någon som inte bara lyssnade på katalanerna, utan också befann sig på samma våglängd. Men budskapet var kärvt: Katalonien bör avstå från sin självständighetsförklaring, för att inte orsaka ”en katastrof för regionen, Spanien och hela Europa”.
Tusk blev faktiskt bönhörd, åtminstone delvis. De något förvånade katalanska parlamenterikerna fick höra hur Puigdemont (i anmärkningsvärt mjuka ordalag) uttryckte Kataloniens rätt till självständighet och han skrev senare också under ett dokument med samma innebörd. Men han förklarade aldrig Katalonien som självständig stat. Självständigheten är tills vidare fryst, eftersom Puigdemont vill ge dialogen med Madrid en chans.
Egentligen har förstås Spanien redan förlorat Katalonien. Det skedde då riksspansk polis och inrikestrupper med brutala former försökte stoppa folkomröstningen 1 oktober och många helt vanliga katalaner misshandlades besinningslöst. Frågan är istället huruvida Spanien kan vinna tillbaka Katalonien.
Kanske. Det spanska socialistpartiets ledare Pedro Sánchez har föreslagit tillsättandet en kommission som ska se över inte bara Kataloniens självstyre, utan också förutsättningarna för regionalt självstyre i hela Spanien. Förhoppningen är att kommissionens arbete ska mynna ut i författningsändringar, som lovar ökat självbestämmande för bland annat Katalonien. Kanske kan man till och med tala om en spansk federalisering.
Det är ett politiskt lika modigt som generöst erbjudande. Medan katalanerna är delade i frågan om självständighet, har ökat självstyre alltid haft brett stöd. Dessutom behöver Europa inte fler stater, men ofta däremot ökat nationellt självbestämmande inom dessa stater.
Problemet är paradoxalt nog att erbjudandet är så generöst! Om någonting verkar för bra för att vara sant, är det som bekant ofta inte heller det. Många katalaner är på goda grunder sannolikt misstänksamma. Även om Sánchez påstår sig ha Rajoys stöd för politiken, har premiärministern inte uttalat sig själv i frågan. Dessutom kan erbjudandet uppfattas som ett trick. Om katalanerna faktiskt skulle backa ytterligare ett steg från självständigheten, riskerar det revolutionära momentet (sic!) att gå förlorat. Självständighetsfronten kommer förmodligen att spricka, samtidigt som Madrid kan begrava frågan om ökat självstyre i oändliga utredningar – eller helt enkelt frångå sina löften. Förutsättningarna för en återupptagen självständighetskamp kan då ha försämrats.
Först och främst måste hur som helst Puigdemont bestämma sig om han ska svara, och i så fall hur, på Rajoys senaste ultimatum. Premiärministern vill ha ett rakt svar – ja eller nej – på frågan huruvida Katalonien anser sig självständigt eller inte. Om svaret är ja, ger Rajoy katalanerna ytterligare några dagar att ändra beslutet. I annat fall kommer han att avskaffa införa direktstyre från Madrid och förmodligen också låta gripa Puigdemont och andra ledande katalanska politiker.
Rajoy förnekar sig inte! Under de senaste veckornas eskalerande konflikt, har ingen agerat mer kontraproduktivt än just premiärministern. Han säger konsekvent nej till alla avspänningsinviter som innebär något annat än villkorslös katalansk kapitulation. I det nu aktuella läget hade han kunnat göra det enkelt för sig och tolka det katalanska agerandet som att det i själva verket inte alls föreligger någon självständighetsförklaring, välkomna europeisk medling (eftersom han vet att EU i huvudsak står på hans sida) eller åtminstone tillgripa ett mindre nationalistiskt språkbruk.
På sätt och vis har katalanerna visserligen redan vunnit, de har om inte annat lyckats vinna respekt i Madrid (även om ingen i den spanska regeringen skulle erkänna det). De har visat att retorisk frihetslängtan går att omsätta i resolut handling, om motparten inte visar sig förhandlingsvillig.
Nästan oavsett Puigdemonts agerande riskerar emellertid de politiska besluten att i framtiden tolkas genom misslynta kontrafaktiska glasögon. Backar han ytterligare något, kan han framstå som mannen vilken hade chansen förverkliga en gammal dröm, men föll till föga när det verkligen gällde – i synnerhet om det inte väntar ökat självstyre i den relativt nära framtiden.
Om Puigdemont istället står fast, riskerar han något som av många katalaner skulle kunna uppfattas som en spansk invasion, i värsta fall ett blodbad. Även om Katalonien trots allt lyckas bryta sig loss, riskerar staten politisk och ekonomisk isolering – med åtföljande effekter för det nationella välståndet. I vilket fall som helst riskerar han att framstå som mannen som hade uppnått nästan allt, men genom egen osmidighet sedan förstörde lika mycket.
För EU vore det värsta en eskalering i riktning mot något som kan börja likna ett inbördeskrig. Företrädarna för såväl EU:s institutioner som medlemsstaterna får skylla sig själva – Tusk är ett undantag. Genom att undvika inblandning och samtidigt ensidigt stå på Madrids sida, har de snarast förvärrat krisen. Långsiktigt kan det få långt mer dramastiska effekter för det europeiska samarbetet än Storbritanniens utträde ur unionen.