Krönika Det är valår i Storbritannien igen, meddelade premiärminister Theresa May i tisdags. Den 8 juni är det parlamentsval, vilket senast hölls i maj 2015.

Theresa May tog över som premiärminister efter Brexit-omröstningen förra året. Hon fick visserligen ärva ett Brexit hon inte stod bakom, men hon fick också ärva en stark konservativ majoritet i parlamentet, ett kraftigt försvagat Labour, ett nästan utraderat UKIP och ett bortglömt Liberaldemokraterna.

May tar risken för att få ett mandat som inte är för David Camerons politik. Hennes regeringstid har helt präglats av Brexit. Vill hon att Tories ska enas bakom henne är det klokt att hon ser till att det kan enas på hennes politiska plattform och inte på någon annans. Nu behöver de inrikespolitiska reformerna anpassas efter ett helt annat politiskt läge. May har tidigare aviserat en svängning mot mitten och i viss populistisk riktning, med prat om att kämpa för folket, mot eliten. Hon har öppnat för en större statlig inblandning i ekonomin, tvärt emot konservativa principer. Hon har gjort det med ett motto för en ödmjuk politiker: Det handlar om att göra något, inte om att vara någon. Hon kommer också få söka mandat för sin egen Brexit, inte någon annans. Detta öppnar dock för en agressiv kampanj från UKIP, eller Tory-politiker som avskyr EU.

De tidningar och de politiker som högljutt och alarmistisk kampanjade för Brexit har inte gett sig: tvärtom. Till exempel kallade Daily Mail en grupp domare för “folkets fiender” när de kommit fram till att regeringen inte ensam kunde aktivera utträdesklausulen utan att hämta stöd i parlamentet. Domarna hade bara att tolka juridiken, men varje steg som inte innebär att Storbritannien lämnar i morgon betraktar utträdeshetsarna som förräderi. Det är inte otänkbart att de ser sin chans att komma igen för att pressa May till en hård Brexit, till stor olycka för att alla inblandade.

Även om vi lever i en tid då opinionsmätningarnas tillförlitlighet tycks minska, tyder allt på att Tories kommer ta hem en jordskredsseger. Labour utrotades efter valet 2015 i sitt tidigare starka fäste Skottland och ersattas av Skotska nationalistpartiet. Att de därefter valde den radikale socialisten Jeremy Corbyn till partiledare har knappast hjälpt. Corbyn har attraherat en ny generation till partiet, nämligen andra radikala socialister, samtidigt som han alienerat i princip alla andra. Partiet har just nu 23 procent i mätningarna, att jämföra med Tories 44 procent. Men valet kan bli Labours räddning. Inte för att de lär vinna, utan för att det kan göra processen kort med katastrofen Corbyn, som lär ersattes av någon som även människor utan palestinasjal kan tänka sig att rösta på.

Skotska nationalistpartiet kommer definitivt se sin chans att kampanja för självständighet och ännu starkare SNP-dominans. May har tidigare sagt nej till en ny folkomröstning om självständighet, med argumentet att en sådan skulle medföra instabilitet. Det argumentet håller knappast när hon själv utlyst val flera år i förväg. Och eftersom Tories väntas ta en storseger kommer den politiska klyftan mellan övriga landet och Skottland visa sig allt tydligare.

May spelar ett högt spel. Sin majoritet i parlamentet lär hon behålla, precis som hennes företrädare Cameron gjorde. Men hennes Brexit kan bli ett Storbritannien utan Skottland.