Jag kan förstås ha fel, men jag misstänker att kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) just i dag tycker det är särskilt skönt att bo i Norrköping och inte Linköping. I Norrköping bröt han det rödgröna samarbetet och lyckades istället sno ihop Kvartetten tillsammans med de tre mindre borgerliga partierna. Det är förmodligen vad partikamraten Stefan Löfven i Rosenbad drömmer om, så att han också slipper Miljöpartiet – som i dag inleder sin kongress i just Linköping.
Verkligheten har varit brutal mot Miljöpartiet. Istället för att stoppa brunkolsbrytningen fick Vattenfall sälja sin verksamhet, på Bromma brummar fortfarande flygplanen och ett statsråd har fått avgå efter extremnationalistiska kontakter. Framför allt tvingades MP till villkorslös kapitulation i flyktingfrågan. När invandringspolitiken till sist under dramatiska former kraschade, gick Sverige nästan på dagen från Europas liberalaste migrationspolitik, till en av de strängare. Det går att förstå varför Åsa Romson hade svårt att hålla tårarna tillbaka under den lätt bisarra presskonferensen i november 2015.
Hon var ju åtminstone ärlig. Hennes mästerfifflare till språkrörskollega Gustav Fridolin kallade däremot den gemensamma flyktinguppgörelsen för ”skit”. Utan att för den sakens skull göra några större försök att återliberalisera invandringspolitiken.
Under den kongressen väntas bråk om migrationsfrågorna. Ett 40-tal av de hårdaste rebellerna har redan generalreperat en kupp på Jädersbruk herrgård utanför Arboga. Delar av partistyrelsen ska bytas ut. Framför allt föreslås en omfattande flyktingamnesti. Avvisningar till Afghanistan ska stoppas, samtidigt som Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar. När regeringen nyligen avskaffade ID-kontrollerna på Öresundsbron jublade många gröna traditionalister och nu ökar kraven på mer politik i samma riktning.
Därtill kommer ett antal andra typiska MP-förslag. Förutom ett absolut förbud för vapenexport till diktaturer ska Sverige få en ”fredsminister”...
Det blir förstås inte mycket av varken det ena eller andra – alldeles oavsett vad kongressen hittar på. Löfven kommer att säga nej och så är det inte mer med det. Om Miljöpartiet vill ha en regeringskris är de välkomna att försöka!
Den gröna partiledningens problem är dock att många gräsrötter faktiskt vill lämna den egna ministären. Den ideologiska renlärigheten väger tyngre än mindre politiska framgångar i regeringsställning.
Trots allt ovan lär kongressen ändå i huvudsak gå partiledningens väg. Fast man vet naturligtvis aldrig riktigt med gröna kongresser. 2001 fattade kongressen till exempel – av ”misstag”! – beslut om att alla borde leva som indianer... Andra klassiskt gröna motioner är rösträtt för barn och obligatoriska samtal med ”uniformerad klimatinformatör” för flygresenärer som svarat fel på lika obligatoriska miljöfrågor.
De riktigt radikala kallade sig själva ”fundisar”, det vill säga fundamentalister, men deras förslag lockade mer till skratt (eller milt medlidande) än till förfäran. Genom åren har det gröna flummandet faktiskt varit en tillgång. Vem låter sig skrämmas av långskägg och näbbstövlar som bara vill krama träd?
Fast det är samma verklighetsfrämmande attityder som låg till grund för det flyktingpolitiska fiaskot 2015. Och – sannolikt till de grönas stora överraskning – har medieklimatet förändrats. Få partier har likt MP tidigare undgått kritiska frågor. Men när invandringspolitiken ska återliberaliseras kommer numera de kärva integrationsfrågorna som ett brev på posten.
Gröna smygsympatier i folkdjupet till trots har Miljöpartiet emellertid aldrig lockat riktigt många väljare och duellen med Sverigedemokraterna i förra valet slutade i bittert nederlag. Sedan dess har MP gått kräftgång och är nu farligt nära (eller under) riksdagsspärren. Att återvinna gamla väljare innebär dock inte att göra sig populärare hemma hos Medelsvensson. Snarare tvärtom. En mörkgrönare linje skulle i den meningen kunna fungera.
Därför är det kanske inte Gustav Fridolin och språkrörskollegan Isabella Lövin som ska ligga sömnlösa. Utan Stefan Löfven. Även om det i praktiken inte blir mycket av många gröna påhitt, påverkar det allmänhetens bild av regeringen. Då talar vi om mycket bredare väljargrupper, som mycket väl kan överväga andra alternativ än Socialdemokraterna i den stund Miljöpartiet återuppstår i nygammal grönfundamentalistisk tappning.