Ledarkrönika Den gamla svartvita bilden förskräcker. En öppen kolgruva har slukat landskapet. Marknivån syns 20–30 meter högre upp. Precis på kanten till koltäkten balanserar Wentworth House, ett av Storbritanniens största och kulturhistoriskt viktigaste slott. Byggnadens fasad, som är färgad av dammet från gruvan, är den längsta i Europa.

Statyerna på huvudbyggnadens tak blickar ner på marken som maskiner och slagghögar har erövrat, innan dess var utsikten en minutiöst vårdad park som var öppen för allmänheten.

Kanske har scenen vissa små likheter med den som utspelade sig i Norrköping på 1910-talet. När SJ schaktade bort betydande delar av vallen vid Johannisborgs slottsruin, för att göra plats åt lokstallar, spårgårdar och verkstäder.

Bilden av kolgruvan vid Wentworth är tagen år 1947. Då hade kolförsörjningen blivit ett nationellt intresse och det ansvariga statsrådet hade mot markägarens vilja och den lokala opinionen beordrat att Storbritanniens största koltäkt skulle öppnas i parken. Arbetet utfördes trots att det knappt var värt mödan att bryta den dåliga kolen.

Det gamla fotografiet tjänar i dag som en påminnelse om vad som kan hända när något blir riktigt viktigt på den politiska arenan – då regleras och styrs det på detaljnivå. Något som i sin tur gör att det kan gå prestige i enskilda fall. Blir en fråga glödhet är tendensen att besluten flyttas uppåt i organisationerna och allt längre bort ifrån de som berörs.

Att frågor som är politiskt brännande ofta centraliseras märks på flera områden i Sverige i dag. Kommunerna får riktade statsbidrag som inte tar någon hänsyn till de lokala förhållandena och behoven. Regeringen ska hantera lärarbristen genom att satsa på höjda lärarlöner, trots att det egentligen är en fråga för kommunerna. Likaså ska personalsituationen inom vården mötas med statsbidrag till regionerna – vars ansvarsområde det egentligen är.

Och när miljöarbetet har blivit allt mer prioriterat under den rödgröna regeringen syns en del andra beslut som det har gått prestige i. Dammar med kulturhistoriska värden rivs för att tillåta fiskvandring. Det förbjuds skogsbruk – den ekonomiska ryggraden i många områden – i allt fler skogar för att tillåta igenväxning.

Med många exempel på hur den lokala förankringen och konsekvensanalysen kan minska när en fråga blir politiskt viktig känns det lite obekvämt inför det nya året. För vi har länge fått höra hur viktigt år 2018 kommer att bli. I september är det val till riksdag, kommun och region. Och efter det ska alla angelägna frågor hanteras, så har det i alla fall sagts under ett par år. Dessutom hjälper allehanda organisationer till att tala om varför vissa branscher eller områden är särskilt viktiga och behöver uppmärksammas av politiken inför valet.

Men om tendensen redan nu är att rikspolitiker försöker styra sådant som skall beslutas lokalt – hur blir det då när det ska bli verkstad efter det viktiga politiska året 2018?

När kontrollen över sådant som upphöjs till att vara politiskt viktigt ofta flyttas längre bort från platsen som berörs bör nyårshälsningen kompletteras. Låt oss önska varandra ett gott nytt oviktigt år.