Ledarkrönika Far, mor och alla barnen förde dagbok, även om det mot slutet inte fanns så mycket att skriva om. Men så plötsligt, natten mellan 16 och 17 juli för hundra år sedan, upphörde skrivandet. Livsbanden klipptes bryskt av för samtliga sju i familjen Romanov, liksom för deras förtrognaste ur tjänstefolket. Det var samtidigt ett massmord som på ett symboliskt sätt påvisar hela den brutalitet som skulle utmärka bolsjevikregimen i decennier. Om man så vill började terrorn mot den egna befolkningen med det kallblodiga mordet på tsarfamiljen.

Efter mer än tre år av misslyckad krigföring tvingades Nikolaj II abdikera i samband med februarirevolutionen 1917. Han förpassades snabbt till det kejserliga palatset i Tsarskoje Selo strax utanför Petrograd, där hans familj redan befann sig. Förhållandena var långt ifrån behagliga och inte bara för att barnen drabbats av mässling. Palatsgardet var lika mycket fångvaktare som garanter för familjens relativa säkerhet. I praktiken befann sig familjen i husarrest.

Ett alternativ i den uppkomna situationen var att låta hela familjen gå i exil utomlands, men var och hur? Alla politiska fraktioner var inte förtjusta i sådan lösning och från vänster betraktades tsaren fortfarande med stor misstänksamhet. Tänk om han försökte återta makten genom en kupp, borde han inte ställas inför rätta?

På motsvarande sätt varierade de internationella reaktionerna på tsarens öde. Många ömmade för familjen och den brittiska kungafamiljen ville gärna erbjuda dem exil. Samtidigt som det viktigaste för alla regeringar var att upprätthålla de goda politiska relationerna också till den nya ryska regeringen, naturligtvis först och främst för att förhindra en rysk-tysk separatfred. Nikolajs öde fick bero.

Med tiden tenderar tsarfamiljens inledningsvis relativt bekväma husarrest att inskränkas. Man kan ana en lätt sadistisk tendens i behandlingen av inte bara Nikolaj utan hela hans familj. En tendens som successivt skulle förstärkas och ofta tog sig uttryck i meningslösa förolämpningar – även mot barnen.

I sina bästa stunder bjöd livet på Tsarskoje Selo ändå på avkoppling, men under sommaren försämrades den politiska situationen i Ryssland och regeringschefen Alexander Kerenskij beslutade att evakuera tsarfamiljen till Tobolsk, där deras närvaro utgjorde ett mindre politiskt orosmoment samtidigt som deras säkerhet förhoppningsvis skulle bli lättare att garantera. Trots att Kerenskij sedan länge varit en svuren republikan, hade han inget emot tsarfamiljen utan kände tvärtom ett ansvar för att skydda desamma.

Han misslyckades. I och med den bolsjevistiska oktoberkuppen tvingades Kerenskij fly först huvudstaden och så småningom Ryssland. Landet kastades in i revolutionärt kaos och nationellt sönderfall. Brest-Litovskfreden med Tyskland våren 1918 skapade bara tillfällig respit, Ryssland var strax inbegripet i ett blodigt inbördeskrig med bolsjevikerna på den röda sidan och alla andra på den vita. Men alla dessa andra var i sin tur ofta djupt splittrade.

I varierande utsträckning hatade alla bolsjeviker den tidigare tsaren och den nya Röda arméns ledare Lev Trotskij förefaller till och med ha planerat en skådeprocess med Nikolaj på den åtalades bänk. Ungefär som franska revolutionens rättegång mot Ludvig XVI, men också något som faktiskt gav en föraning om de kommande stalinistiska skådeprocesserna.

Till att börja med var det dock ”nödvändigt” att flytta tsarfamiljen ytterligare en gång, till det så kallade ipatievska huset i Jekaterinburg. Nu börjar husarresten mer och mer likna ett martyrium. Familjen fick inte ha någon som helst kontakt med omvärlden, knappast ens tilltala vakterna och låstes så småningom in utan möjlighet att gå ut. Fönstren målades över, familjen fråntogs alla bekvämligheter och till sist reglerades till och med toalettbesöken.

Nikolaj hade ofta lyckats komma överens med ”sina” vaktchefer men den ansvarige för den romanovska ”säkerheten” i Jekaterinburg Jakov Jurovskij var en förhärdad bolsjevik, liksom hans chef – den brutale namnen Sverdlov. Denne skulle tillsammans med säkerhetspolisen Tjekans chef Felix Dzerzjinskij och framför allt Lenin själv avgöra tsarfamiljens öde. Lenin valde att kringgå Trotskij och uppdrog istället åt Sverdlov att med Jurovskij som exekutor eliminera hela tsarfamiljen.

Liksom både förr och senare gav bolsjevikerna exempel på praktisk brutalism, helt utan humanitära hänsyn. Vissa på den vita sidan i inbördeskriget ville nämligen återinföra monarkin och Lenin kunde inte vara helt säker på att det räckte med att avrätta Nikolaj. Den enklaste lösningen var att mörda alla på en och samma gång, i synnerhet som det fanns viss risk för en vit framstöt mot Jekaterinburg (och bolsjevikerna led redan av den typiskt kommunistiska paranoian och såg fiender överallt).

Natten till 17 juli fördes samtliga sju i tsarfamiljen plus deras fyra tjänare till ett rum i källaren, där Jurovskij kort meddelade att de dömts till döden och sedan öppnade eld tillsammans med de andra i exekutionspatrullen. Den kommunistiska ineffektiviteten var emellertid lika talande som brutaliteten. De flesta barnen överlevde till exempel den första skottlossningen. Ytterligare eldgivning följde och till sist stacks överlevande ned med bajonetterna eller klubbades ihjäl. Scenen var inget annat än ett bokstavligt blodbad.

Så mycket begrep dock Lenin, att det skulle se allt för illa ut om man erkände massakern på oskyldiga barn. Bolsjevikerna proklamerade avrättningen av Nikolaj, men höll de andra morden hemliga under många år. Omvärlden gissade förstås ändå vad som hade hänt, men det dröjde som bekant nästan ända till Sovjetunionens fall innan den mördade tsarfamiljens kvarlevor återfanns och först för ett par år sedan kunde det fastslås att samtliga offer återfunnits. Begravningen 1918 var för övrigt ett lika grymt spektakel som massakern i ipatievska huset och omfattade bland annat en ombegravning under groteska former (liken hade redan vanställts med bland annat svavelsyra).

Det var natten då djävulen red genom det heliga Ryssland, men en enda levande varelse undkom faktiskt massakern. Bolsjevikerna mördade inte bara tsarfamiljen utan också deras hundar, men genom en av soldaternas försorg sköts aldrig Alexejs spaniel Joy. När vita styrkor senare tillfälligt erövrade Jekaterinburg återfanns hunden som till sist fick gå i exil och slutade sina dagar i ett privat hem i Windsor, Storbritannien.