Runt 20 döda (i skrivande stund) och flera hundra skadade må vara lite i ett krig som (lågt räknat) kostat närmare 10 000 människor livet, men de strider som drabbat Donbass de senaste dagarna är ändå de hårdaste på länge. Ännu för något år sedan hade det renderat många svarta rubriker i stor stil. Nu nöjer sig de flesta medier med pliktskyldig rapportering i notisform.
Kriget i stort är ju inte någon nyhet längre! Dessutom har de flesta redaktioner säkert svårt att avgöra vad som egentligen pågår. Det hela ger intryck av ett ovanligt tröstlöst skyttegravskrig – vilket i viss mån också är sant. Den magra rapportering som sipprar ut kan därför sammanfattas i det korthuggna budskapet ”strider bröt ut”.
I själva verket var just dessa strider knappast uttryck för några olyckliga tillfälligheter. Avdiivka (en av Europas största koksproducenter!) har drabbats många gånger förut under kriget, fast främst har dessa strider inte handlat om själva staden, utan det så kallade Promzona-området, precis på frontlinjen mellan det i praktiken ryskockuperade Donetsk och det ännu regeringskontrollerade Ukraina. Området är av viss strategisk betydelse, vad gäller kontrollen av huvudvägen mellan Donetsk och (det likaledes ockuperade) Horlivka. Från Horlivka finns det i sin tur möjlighet för ryska och ryskseparitistiska trupper att hota Bachmut – en industriell nyckelort – på andra sidan frontlinjen.
Den här gången inledde separatister (och/eller reguljära ryska styrkor) artilleribeskjutning mot Promzona på morgonen den 29:e januari, uppföljt av ett markanfall. Men det ukrainska försvaret lyckades slå tillbaka anfallet och dessutom eventuellt flytta fram sina tidigare ställningar. Själva Avdiivka har samtidigt drabbats av bland annat separatistiska angrepp med raketartilleri – vilka slagit direkt mot civilbefolkningen.
Bakom de till synes meningslösa striderna finns det alltså en logik, fast det är samtidigt en logik som i ett större perspektiv snarast ger intryck av första världskrigets sega skyttegravskrig. En erövrad höjd här, en förlorad ställning där. På det hela taget har inte så mycket förändrats.
Vissa har tolkat anfallet mot Avdiivka som ett försök från Rysslands president Vladimir Putin att pröva sin nytillträdde amerikanske kollega Donald Trumps nya och mer Moskvavänliga politik. Så kan verkligen vara fallet fast – utan att underskatta Putins politiska genius – kan det också vara överdrivna spekulationer. Trots allt delegerar också en rysk president sina beslut till lägre nivåer! Han kontrollerar knappast enskilda bataljoner, Avdiivka har alltid varit ett ovanligt oroligt område och en förklaring till att striderna blev så hårda nu kan helt enkelt bero på att Ukraina lyckats slå tillbaka.
Spekulationerna kan emellertid likväl fylla sin funktion, för Vita husets reaktioner har varit ovanligt tama. Washington nöjer sig i stort sett med en förhoppning att de krigförande parterna ska återgå till förhandlingsbordet.
Det är en, inte helt oväntad, framgång för Putin. Han inser nämligen att Trump i stort sett ingenting vet om varken Ukraina eller kriget – och inte bryr sig i vilket fall som helst. Putin förstår också att Bryssel är upptaget med allt från frostiga relationer med Washington till Storbritanniens Brexit och hotet om nya flyktingströmmar över Medelhavet. Kort sagt: ingen orkar riktigt engagera sig för kriget i Ukraina.
Putin vet också att tiden talar i hans förmån vad gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. I väst höjs allt fler röster för att de samma bör avvecklas, ofta med det torftiga skälet att de inte påstås ha fungerat (samtidigt som inga alternativ mer än ”normalisering” presenteras).
I själva verket har sanktionerna haft påtaglig verkan på den ryska ekonomin, men som ofta är fallet under dylika omständigheter krävs uthållighet. Denna uthållighet tycks alltså finnas i Ryssland – men inte väst. Istället växer rätten, som så ofta förr, i spjutspets ände. Därför håller Putin på att vinna kriget.