”Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt (Svenska kyrkans internationella arbete).”
Så svarade ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter på den kritik som kom mot henne och Svenska kyrkan efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel, som avrättades i sin kyrka när han firade mässan den 26 juli i år.
Kritiken mot ärkebiskopen och kyrkans nationella kansli har varit hård de senaste veckorna. Vissa säger att biskopen vacklar i tron, och att hon och kyrkokansliet fegar ur när kristna förföljs av rädsla för att bli kallade för islamofober.
Jag förstår varför man säger så, men i just det här fallet tror jag att stormen i första hand orsakats av ren och skär okunskap i hur man kommunicerar med oroliga och arga människor.
Av förklarliga skäl blev många i Sverige mycket skrämda och upprörda över mordet. När 50 personer dör i ett bombattentat i Bagdad vet vi att det är ett mycket värre dåd i sig, men det är långt bort och vi känner oss skyddade. Men när terrorn visar sig i en helt vanlig kyrka, som lika gärna hade kunnat ligga i Sverige, förstår vi allvaret på ett djupare sätt.
I det läget hade ärkebiskopen kunnat göra på samma sätt som statsminister Stefan Löfven gjorde när han uttalade sig om terrorattentatet i Nice. Han fördömde dådet och meddelade att regeringen noga följde utvecklingen. Mycket mer än så kunde han inte göra, men det var ändå tillräckligt. Han bekräftade människors oro.
Ärkebiskopen gjorde dock precis det motsatta. Hon var tyst. Kyrkokansliet skickade istället fram den tillförordnade chefen för sekretariatet för teologi och ekumenik, en avdelning inom kyrkokansliet som ingen utanför den egna organisationen har den blekaste aning om vad den gör. Uttalandet var dessutom svårt att hitta på kyrkans webb. Följden blev en storm av kritik i sociala medier. Varför säger kyrkan ingenting?
Men det som hände de första dagarna efter terrorattentatet var bara början. För kort därefter, som en följd av ärkebiskopens och kyrkokansliets tondövhet, startades kampanjen #mittkors. Kampanjen går ut på att folk lägger ut bilder på sina kors på nätet för att visa sitt stöd för förföljda kristna.
Den hade nog klingat av snabbt om inte nationella kyrkokansliets kommunikationschef tilläts kritisera kampanjen dels på sin Facebooksida, dels på sin blogg. Det var som att hälla bensin på brasan. Självklart uppfattades kommunikationschefens privata tyckande som sanktionerade uttalanden från högsta ort. För vad är en kommunikationschefs uppgift om inte att föra ut kyrkans officiella uppfattning?
Hela historien är taffligt skött av ärkebiskopen och kyrkokansliet. Inte ett elakt ord hade hörts om den allra mest basala modellen hade följts för vad man ska göra och säga när ett terrorattentat inträffar. Goda förebilder finns överallt.
Mitt tips till ärkebiskopen är att hon kikar lite på hur statsministern gör. Löfven är inget geni när det gäller kommunikation, men han och hans stab kan grunderna. Mer än så behövs inte.
För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.