Det finns nog ingen som mer skulle uppskatta Storbritanniens eventuella utträde ur EU än Vladimir Putin. Det skulle innebära en splittring av Europas möjligheter och förmåga att bedriva en gemensam politik mot den aggression och påverkanspolitik som präglar regimen Putin, inklusive krigföringen i Ukraina, förutom att det skulle försvaga Europas möjligheter att bygga en stark ekonomi, en dynamisk marknad, möta klimatfrågan och hantera flyktingutmaningen.
I en tid då krigföring sker på många olika nivåer, handel och bojkotter, strategisk energipolitik för ökat beroende, propaganda och desinformation, militära manifestationer och hot, genom investeringar länkade till politiska krav behövs Storbritannien. Storbritannien självt skulle vid ett utträde ställa sig vid sidan om i en av landets historiskt viktigaste uppgifter, att värna fred och demokrati i Europa.
Storbritannien skulle förlora den självklara tillgången till den inre marknaden, världens största, samtidigt som möjligheterna till ett djupt frihandels- och investeringsavtal med USA skulle gå förlorade, åtminstone för Storbritanniens del. Vi skulle alla, inklusive britterna, få en sämre inre marknad.
De krav som den brittiska regeringen har ställt för att den ska rekommendera sina medborgare fortsatt medlemskap rimliga, och framförallt ter de som små i förhållande till de stora frågor där Europas sammanhållning är avgörande.
Frågorna om kamp mot byråkrati ska prioriteras, konkurrenskraften stå i fokus för beslutsfattande och det måste råda en politisk balans mellan länderna i eurozonen och de som står utanför.
Samtidigt vill britterna att de personer som kommer till Storbritannien och arbetar för offentligt subventionerade löner inte ska få omedelbar tillgång till ett välfärdssystem som i praktiken fungerar retroaktivt. Här finns i svensk debatt en missuppfattning som bottnar i det rimliga i att de som betalar skatt i ett land också ska få ta del av den offentliga välfärden.
Inget av de krav britterna för fram är av det formatet att det borde kunna leda till ett utträde eftersom medlemskapet handlar om långt viktigare saker. Men de är just därför heller inte större än att övriga medlemsländer bör gå britterna till mötes, just eftersom frågan om medlemskap handlar om långt viktigare frågor.
Konkurrenskraftsarbetet måste intensifieras. Byråkratin måste minskas. Vi har tagit det första steget genom att numera, på mitt ursprungliga förslag vill jag gärna säga, har en vice ordförande i kommissionen med detta som sitt ansvarsområde. Men vi måste bli bättre på att avskaffa gamla lagar och regler, detaljreglera mindre, inte lagstifta om det verkligen inte behövs, respektera medlemsstaternas kompetens och låta frihet och ansvar dominera. Vi måste se till att det råder full likvärdighet i beslutsprocessen mellan länder som har euron och länder som inte har det. Det är ett svenskt intresse och inte bara ett brittiskt.
Allt detta innebär att Sveriges regering bör göra vad den kan för att Cameron ska få ett bra svar från de övriga medlemsstaterna. Det är strategiskt viktigt att hålla samman unionen för att Europa ska klara alla de utmaningar vi står inför.