Sol, sommar och folklustspel. Under juli månad intar Tjocka släkten Knäppingsborgs trevliga innergård. Handlingen i Gideon Wahlbergs putslustiga komedi är förflyttad till Östergötland och serveras stundom på bredaste dialekt. Det är precis som det ska vara. Redan inledningsvis ekar skratten mellan husväggarna när gemytlige Adde (Frippe Pettersson) och spjuvern August (John Hedman) kokar ihop det som ska bli två riktigt roliga timmars spel med högt tempo av en samspelt ensemble. Ja, galenskaperna tar fart med en gång.

Portvakten Addes fru Fina väntar besök av sin högfärdsgalna syster från Mjölby. Brevledes har Fina emellertid målat upp en tjusigare bild av livet med Adde och när dagen D närmar sig flyttar de helt sonika in i direktörsbostaden för att spela herrskapsfolk några dagar. De ombytta rollerna ska dock fortplanta sig runt det ”falska” paret och slutligen vet den ene inte vem den andre är. Bakom det sluga upplägget står sågverksarbetaren August. Han ger sig själv rollen som direktörns schangtile hovmästare och John Hedman gör sin figur underbart dråplig. Några riktiga skrattsalvor dras också ner av kvällens comedienne Lotta Månsson som spelar Augusts gamla kärleksflamma Mabel, nu nyanställd husa och totalförvirrad inför allt ”löst folk som springer i huset”. Det ska snart bli fler.

In på arenan träder kvinnotjusaren Julius och med en stor portion humor gör Johan Pettersson honom så där lagom hal, förförisk och korkad. Han blir förstås ett rov för Lieze Broeders kärlekskranka Gärda. Fräknig och ungflicksaktig fyrar hon av hela sitt känsloartilleri. På swenglish och med en doft av den stora världen anländer så Addes och Finas förtjusande dotter Laila (Jenny Silfvenius) från Amerika. Mondän och i konstfull frisyr sveper hon cocktails och fattar snart galoppen. Laila finner sig i sin nya roll men har redan på båten förälskat sig i den riktige direktörens son Axel, en hyvens grabb förtjänstfullt spelad av Jacob Sjöberg. Bra sångröst har han också och tydlig diktion.

Artikelbild

| Ellen Mattsson, Elias Dahlgren och John Hedman.

Hela ensemblen visar prov på väl genomförda sångnummer med glimten i ögat men särskilt Lotta Månssons längtan efter ”hetare karlar i Senegalien” går till historien. Jag skrattar så tårarna rinner åt det här tossiga fruntimret. Den här härliga förvecklingskarusellen där rik spelar fattig och fattig agerar rik, bränner Kalbokultur av på två timmar och tiden går försvinnande snabbt. Det här är en mycket välsmord föreställning av en ensemble som har roligt tillsammans och med repliker som sitter redan på premiärkvällen. Rekommenderas.