Tillgängligheten till transportsystemet måste vara självklar för alla i samhället vilket inkluderar också personer med funktionsnedsättningar.
I en rapport från myndigheten Trafikanalys (Jämställdhetsanalys av trender inom transportsektorn), som kom alldeles nyligen fokuseras på vilka möjligheter som finns att det kan uppstå en ekonomisk jämställdhet i samhället och vilka grupper som kan ges tillträde till framtidens transportsystem. Inom bilindustrin idag pågår ett forsknings- och utvecklingsarbete om autonoma fordon.
Idag vet man väldigt lite om vilka konsekvenser som de autonoma fordonen får för säkerhet, trygghet och risker i vägtrafiken. Det finns också många etiska frågor som måste öppet diskuteras om möjligheter och utmaningar med denna typ av fordon. I rapporten från Trafikanalys nämns att ensamstående kvinnor med barn och som har den lägsta inkomsten är en utsatt grupp i samhället. Kvinnor med funktionsnedsättningar är mycket utsatta. Kommer alla att kunna ha förmåga och möjlighet att använda autonoma fordon eller blir det bara begränsade grupper i samhället som får access?
I medierapporteringen har också nämnts att autonoma fordon skulle öppna för oanade möjligheter för människor med funktionsnedsättningar att kunna få en förbättrad tillgänglighet och transport. Jag tror att det är mycket viktigt att såväl patientföreningar som funktionshinderorganisationer är delaktiga i såväl planeringen som genomförande av ett nytt transportsystem. Medaktörskap i forskningen är ett sådant led.
Här måste också transportpolitiken och funktionshinderpolitiken ha en klar överensstämmelse om att tillgängligheten måste vara uppnåelig. I annat fall riskerar såväl innovatörer, tillverkare, systemutformare och politiker att skapa orealistiska förväntningar på vad som kan vara möjligt att åstadkomma i framtiden.
Om det är på det viset att självkörande fordon kan leda till minskade dödstal och skadetal och därtill öka tillgängligheten för alla i samhället är det ett viktigt steg i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet. Nollvisionen antogs av Sveriges riksdag för tjugo år sedan och är idag en viktig ledstjärna för alla de som arbetar för förebyggande arbete inom trafikområdet. Att bryta politisk fattigdom för utsatta grupper i samhället skulle kunna åstadkommas genom att ge fler utsatta kvinnor makt att få utforma nya teknologier, lösningar och stödformer inom såväl transportområdet som inom det socialpolitiska området.
Det behövs en fördjupad debatt om på vilket sätt autonoma fordon i trafiken kan öka tillgängligheten och jämställdheten i samhället.