Sven Wernström, iförd en blårutig skjorta och en nyinköpt röd keps, intar frukost på kafé Vetekornet, en ansjovissmörgås sköljs ned med ett stort glas mjölk. Framför honom på bordet ligger en nyutgåva av Trälarna – alla delar utom den sista, Trälarnas framtid – samlad i en volym. På 1 048 sidor sammanlagt är det en riktig tegelsten, men Sven Wernström ser lite misslynt på den och säger att den är otymplig men att han har varit i bokhandeln och sett lika tjocka böcker.
– Någon pocketbok kan man knappast kalla det, det finns inte en ficka den där går ner i, säger han.
Men innehållet är han fortfarande nöjd med och Trälarna betraktas idag som en barnboksklassiker. Den utkom mellan 1973 och 1981. Totalt blev det nio delar och den är alltså en alternativ historieskrivning med Norrköping som spelplats under knappa 1 000 år. Jag kommer inte på någon som givit sig på ett liknande projekt.
– Jag ägnade tio år av mitt liv åt den. Och det är mitt livs verk. Jag har skrivit hundra andra böcker men dom är inte lika bra, säger Sven Wernström.
Arbetet innebar en hel del studier i lokalhistoria.
– På ett sätt gjorde jag det enkelt för mig. Jag läste den etablerade historieskrivningen och så vände jag upp och ned på den och skrev efter marxistisk modell. Såhär långt efteråt har jag funderat på om Trälarna är alltför kommunistisk men när jag läser om den tycker jag inte det. Men jag skulle nog inte ha skrivit likadant idag.
Och Trälarna tål att läsas om, kanske inte främst för det antagonistiska förhållandet mellan besuttna och obesuttna som präglar varje del utan för lokalfärgen och historiken. Innan jag träffar Sven Wernström slår jag upp den nya boken på måfå och hamnar i 1800-talet och berättelsen om hur fabrikör Davidsson förgriper sig på den unga pigan Kristin Hellman som sedan tvingas arbeta hos en änglamakerska. Det måste vara omkring 35 år sedan jag läste berättelsen sist men jag minns den hyggligt och nu ser jag andra saker i den än jag såg då.
– Jag försökte skriva en allåldersbok. Mina läsare växte ju upp under tiden som jag skrev Trälarna så jag ville att de skulle läsa hela serien.
Sven Wernström var en av flera som experimenterade med allåldersböcker. Andra av 70-talets stora barnboksförfattare som Max Lundgren och – givetvis – Astrid Lindgren gjorde det också.
Numera slutar Trälarna 1945, delen som förde Trälarna in i nutiden underkänns idag av författaren.
– Jag tycker den är dålig, säger han och granskar mitt exemplar som jag lagt fram på bordet.
Trälarnas framtid skildrar Goodyearnedläggningen och Olof Palme som en svikare av arbetarklassens intressen.
– Nu slutar Trälarna med freden, i optimism och framtidstro. Sedan får man ta reda på själv varför det blev som det har blivit, säger Sven Wernström.
Genom serien skildras också Norrköpings Tidningar, sedan 1758 språkrör för samhällets mäktiga.
– Norrköpings Tidningar tillhörde fienden. De drev oss bort från Lillan när vi spelade en pjäs som hette Press-stopp där vi hävdade att NT, och Folkbladet också för den delen, kände till att YFA skulle lägga ned utan att skriva om det.
När jag frågar varför de skulle hålla på en sådan nyhet, börjar Sven Wernström sjunga en visa som börjar med den kända boktiteln Anders Persson har vrickat foten men som slutar med varningen att tidningen är ett vapen och en uppmaning att man ska ta reda på vem den skriver för.
Sven Wernström må vara 88 år gammal men givit upp har han inte. Dagligen skriver han blogginlägg som han delar på Facebook och som blir lästa av hundratals dagligen.
– Idag har jag skrivit om Einar Håkansson. Han är helt bortglömd idag.
Men om honom skrev Wernström: "En typograf vid förra sekelskiftet levde i en miljö där arbetarna ännu kämpade mot monarkin, religionen, militarismen och kapitalet." Trälarnas framtid inleds också med ett citat av Einar Håkansson: "Låtom oss söka skulden hos oss själva. Ty våra herrar göra ju endast vad vi tillåta dem." Så visst finns det en kontinuitet hos Wernström. han kämpar för det han alltid kämpat för, en arbetarrörelsekultur med andra ideal än de borgerliga.
– Men idag går alla mot mitten, säger han och berättar han till sin förvåning läst en insändare i Folkbladet häromdagen som var gemensamt undertecknad av en moderat och en socialdemokrat.
Trälarna är präglad av sin tid, men lever vidare.
– Jag skrev ju med ambitionen att den skulle överleva mig och det kommer den att göra, säger han och pekar på den tjocka volymen.
Många av Sven Wernströms böcker illustrerades av hans fru Inga, som nyligen gått bort, men Trälarnas tidstypiska omslag är gjorda av Mats Andersson. Jag minns också en tecknad tv-serie som gick på 80-talet.
– Det var ett danskt bolag som jag gav fria händer. Jag fick 8000 kronor men jag skulle inte ha gett dem fria händer. De gjorde ett dåligt jobb. Fy fan så dåligt det var, säger Sven Wernström med eftertryck.
Nej, Trälarna är bäst i originalversion. Och nu lever historien vidare i sin nya upplaga.